Det intensiva politiska kalenderår som inleddes efter förra höstens val är nu till ända. Den som går tillbaka ett år i tiden och jämför dagens situation med den då rådande kommer se många stora förändringar.

Att statsministern och regeringen är ny är naturligtvis den största skillnaden. Dessvärre kvarstår massinvandringspolitiken trots att Stefan Löfven, olikt Fredrik Reinfeldt, inte tycks besjälad intill fanatismens gräns av den. Dessbättre är Sverigedemokraterna inte längre ett parti med 10 procents stöd i opinionen som, tillsammans med Miljöpartiet, slåss om tredjeplatsen i svensk politik. Nu har partiet passerat 20 procent i ett par mätningar och slåss med Socialdemokraterna och Moderaterna om att vara Sveriges största parti.

Över hela det politiska landskapet vilar dock den hämmande Decemberöverenskommelsen. DÖ diskvalificerar den politiska spelplan som svenska folket har skapat och ger regeringen en otillbörlig makt, speciellt med tanke på det svaga parlamentariska stöd den vilar på. För partierna som ingått överenskommelsen innebär DÖ dessutom en abdikation från det politiska hantverket – speciellt från de borgerliga partiernas sida. Istället för att acceptera folkets röst och försöka vrida och vända resultatet till sin egen fördel, som dugliga (demokratiska) politiker försöker göra, har de svenska etablissemangspartierna egenmäktigt ändrat reglerna för att de bättre ska passa deras egna intressen.

Oftast förklaras Moderaternas moraliska kollaps gällande DÖ med att man vill säkra massinvandringen och inte ge något inflytande till SD. Så kan det nog vara, men en annan möjlig tolkning är att partiet i det kaos som man kastades in i efter Fredrik Reinfeldts hastiga avgång gjorde allt för att behålla status quo i det politiska landskapet. I väntan på att kunna förankra en ny politik hos medlemmarna på höstens partistämma vill man helst bara att saker och ting ska flyta på utan att partiledningen ska tvingas till några skarpa strategiska beslut.

Om detta stämmer öppnar det upp för att DÖ kan falla någon gång till vintern. Men flera faktorer talar emot. Dels har den moderata partiledningen investerat mycket prestige i att förmå länsförbunden att acceptera DÖ, vilket de flesta också gjort. Dels är tiden en faktor. Faller inte DÖ inom de kommande nio månaderna blir tiden till nästa val så kort att det knappast är värt att tvinga fram ett nyval med förhoppning om regeringsskifte. Att de borgerliga partierna ska leva med DÖ i över ett och ett halvt år för att sedan byta kurs är inte troligt.

Vad som än sker har Moderaterna ett stort behov av att visa att man är ett oppositionsparti. Att man inte faller mer i opinionsmätningarna beror bara på regeringens inkompetens. Även om DÖ består skulle borgerligheten kunna hjälpa Sverigedemokraterna att genom misstroendevotum tvinga bort någon av alla olämpliga ministrar. Mehmet Kaplan någon?