Under några år har vi sett en allt tydligare förskjutning i migrationsdebatten från ohämmat stöd riktad mot världens förtryckta och jordens umbäranden till krav på motprestation, för ökad integration. Folkpartiet talar om ”curlingsamhället” eller ”förväntanssamhället”. Moderaterna vill ta tag i ”det nya utanförskapet”. Kristdemokraterna förespråkar hårda tag mot IS-krigare. Det är i grunden en uppfriskande vändning, men jag är förundrad över detta plötsliga uppvaknande. I decennier har dessa partier jämte övriga sjuklövern varit det mångkulturella samhällets främsta banerförare, de har vägrat lyssna till oppositionens varningsord, de har demoniserat kritiker och monopoliserat alla informationskanaler till folket. Med vilken trovärdighet tar de nu till orda?

Det är naivt att tro att de borgerliga partiernas strategi är nyckfull, den följer från början en sinister, strategisk plan. Öka arbetskraftutbudet genom en hämningslös plädering för öppna gränser, klappa flumvänstern på axeln när de förespråkar mer mångkultur och slutligen att dölja sina verkliga avsikter, att skapa ett låglöneproletariat i Sverige. I år har de borgerliga tagit ytterligare ett steg för att fullfölja sin ”modell med låglönearbeten” (SvD 25/3 2015) och detta har de manifesterat under årets upplaga av Almedalen.

Vilka konsekvenser kan ett fokus på integrationspolitik i värsta fall få? Det kan avleda uppmärksamheten hos väljare och aktivister från frågan om regleringar av invandringen, eftersom integrationen påstås vara möjlig och lönsam. Fler deltar i arbete och det ger enligt denna försåtliga argumentation välstånd och välfärd. De sedvanligt okritiska journalisterna pressar SD på svar om integrationspolitiken. Det är lätt att inte se skogen för alla träd – det är en skenmanöver att förskjuta migrationsdebatten, att förvandla den till en fråga om integration. Det är en fråga om vår nationella överlevnad och då är asylindustrin, den nästintill oreglerade invandringen den centrala frågan.

Vad innebär deras integrationspolitik i praktiken? De nya jobben ska uppstå genom låga löner och otryggare anställningar. Anställningsskyddet ska urholkas. Den svenska modellens kärna ska torpederas genom att Sverige hädanefter ska ge en konstgjord andning åt olönsamma verksamheter. Det finns en speciell anledning till att detta är allvarligt. Olönsam verksamhet ger inga fördelar i världskonkurrensen med utbyte av varor och tjänster och kan därför inte bära kostnaden för en omfattande välfärdsstat. Låga löner ger lägre skatteintäkter. Inbetalning till och uttag ur välfärdssystemet ger minus i slutet. I dessa dagar med Greklands skuldkris i färskt minne borde detta vara elementär kunskap. Situationen förvärras av att andelen sysselsatta minskar som följd av automatisering och digitalisering. Det är frapperande att arbetskraftsinvandringen före år 1970 byggde på principen att först uppstod ett behov av arbetskraft som inte kunde fyllas av inhemsk personal och därefter fick arbetsgivarna och facket leta efter arbetskraft utomlands. Idag är det tvärtom. Först importeras människor från hela världen. I efterhand ska jobb skapas och detta kallas integrationspolitik. Denna idioti är inget SD ska befatta sig med.

Ett fokus på integrationspolitiken undergräver den svenska välfärdsstaten.
Sverige har utmärkt sig genom sina relativt små sociala och ekonomiska klyftor. Detta vill de borgerliga partierna ändra på genom att skapa låglönejobb. Tror de att vi får ett mindre splittrat samhälle då? Den svenska välfärdsstaten är universell, vilket innebär att alla omfattas som får tillträde till Sverige. Kostnaderna för välfärden ökar om fler ska dela på skatteintäkterna. Att den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla ska behandlas lika oavsett mängden plikter som levererats i generationer gör att neddragningar, försämringar slår blint. Det är bristen på resurser som gör att sjuka inte får vara sjuka, att pensionärer, som avstår från lön mot framtida pension, beskattas högre än löntagare, att rätten till stöd vid funktionshinder blir svårare att få m.m. Jag efterlyser en diskussion om balansen mellan rätt och plikt framför meningslösa och kostsamma integrationsprojekt. Det finns inget sämre för sämja och endräkt än resursfördelning som inte tar hänsyn till mängden levererade skyldigheter.

Sjuklövern menar att det är bättre med en kostsam integrationspolitik än att invandrare förblir utanför, att de endast lever på bidrag. Men utanförskapet hade aldrig uppstått om de lyssnat på SD från början och genomfört en drastisk förändring av den ansvarslösa migrationspolitiken. För mig är det orimligt att acceptera att SD anklagas för att inte vilja falla i sjuklöverns integrationsfälla. SD har alltid förespråkat en restriktiv migrationspolitik, att mot den bakgrunden begära att SD ska ge sitt stöd åt nya milliardrullningar för att rätta till sjuklöverns misstag är magstarkt och måste tillbakavisas.

Ulf Hansen, trummis i Ultima Thule