Det finns mycket som talar för att den tredje räddningsaktionen från EU:s, ECB:s och IMF:s sida för att undvika en grekisk konkurs inte är slutet, inte heller början på slutet utan sannolikt endast slutet på början (Churchill).

När ett land så fullständigt kört i diket gäller, liksom för ett företag, att det måste till en finansiell och ”politisk” rekonstruktion. En trovärdig sådan för Greklands del måste innehålla åtminstone följande ingredienser:

1. En frikoppling från euron och införandet av en nationell valuta.
2. Stora avskrivningar av lån från kreditgivarna sida.
3. Politiska reformer som effektiva uppbördssystem, realistiska pensionssystem, breddade skattebaser, tillförlitlig nationell statistik, privatiseringar och utförsäljning av statlig egendom mm.

Om det senaste räddningspaketet blir verklighet i augusti har Grekland i tre omgångar sedan 2010 erhållit drygt 3 000 svenska miljarder i stöd! Ingen behöver ha doktorerat i nationalekonomi för att inse att denna ytterligare skuldbörda inte är hållbar för en ekonomi av Greklands storlek och struktur.

När det gäller politik/ledarskap kanske det vore läge att under en övergångsperiod tillsätta en opolitisk ”expertregering”. Den depreciering som skulle bli följden av införandet av en nationell valuta skulle ge exporten, framför allt turistnäringen, en skjuts. Effekterna på bankerna och bankernas inhemska fordringsägare skulle bli kraftiga och sannolikt kräva speciella åtgärder. Några år av umbäranden skulle sannolikt följas av en återupprättad sund ekonomi med god tillväxt och Grekland återuppstå som en fri nation. Andra länder i EU har genomgått motsvarande ”kartoffelkurer”.

Det finns en överhängande risk att den politiska situationen i Grekland kan bli explosiv. Vad händer när man ser att vare sig en höger- eller vänsterregering klarade av att få upp skutan på rätt köl. Folkliga protester kan leda till att landet blir ostyrbart inom demokratins ram och att en revolutionär situation kan uppstå som i sin tur kan leda till en statskupp vilket skett tidigare i Greklands moderna historia.

Västerlandet tenderar att se Grekland med andra glasögon än de vi använder vid betraktandet av andra länder på Balkan. Detta beror till stor del på agerandet hos en försmådd representant för den atenska aristokratiska klanen alkmaioniderna, nämligen statsmannen Kleisthenes. När en till alkmaioniderna konkurrerande klan fick sin man utsedd till Arkont, det högsta ämbetet i Aten, föreslog Kleisthenes plötsligt och helt oväntat under ett offentligt möte år 508 f.Kr. att konstitutionen skulle ändras så att makten avseende alla angelägenheter i staden skulle ligga hos alla vuxna, manliga medborgare. Detta var ett magiskt ögonblick och inget mindre än det första förslaget om demokrati i världens historia. Ironiskt nog var det således en simpel hämndaktion som ledde fram till det historiska beslutet.

Greklands klassiska period (ca 800-300 f.Kr.) gav oss inte endast demokrati och politik utan även filosofi, genomtänkta reflektioner över allt inklusive oss själva. Sokrates och Platon liksom Aristoteles m.fl. är för alltid inskrivna i Västerlandets historiska annaler. Härifrån fick vi även de Homeriska skrifterna, Iliaden och Odyssén, drama i form av tragedi, humor och skärskådan av människans tillkortakommanden.

Nu har det runnit mycket vatten under broarna sedan den grekiska guldåldern och grekerna måste 2 500 år senar rimligtvis betraktas med moderna ögon. Visst, Nazityskland ställde till det i Grekland och det är inte så länge sedan. Men att nu kräva skadestånd av tyskarna är inte statsmannamässigt. Ingen begär heller att grekerna skall skänka Churchill en tacksamhetens tanke för att han räddade Grekland undan Stalins stålhandske. En ynnest som inte vederfors andra stater på Balkan. Folkvandringarna på Balkan har varit stora under historiens gång och det grekiska folket är i dag lika mycket slaver som många andra folk på Balkan.

Vi skall vara tacksamma för det antika arvet från Grekland men vi måste realpolitiskt betrakta Grekland som vilket annat land som helst i regionen utan rätt till gräddfil. Och med sådana glasögon på finns det ingen annan realistisk väg än att Grekland måste genomlida den pina som alla länder med en misshandlad ekonomi tvingas genomgå om de skall komma på fötter. Det finns rent sakpolitiskt ingen anledning att tycka ”extra synd” om Grekland.

Greklandskrisen har i stället blottlagt EU- och eurosystemets svagheter. Det stod klart från början att EU var berett att betala i stort sett vilket pris som helst för att undvika att Grekland lämnade euron. Den europeiska nomenklaturan tål inga prestigeförluster. Trots alla proklamationer om transparens, subsidiaritet m.fl. högtidsord är EU ett utpräglat elitistiskt och odemokratiskt projekt, långt utom räckhåll för medborgarinflytande. Nu höjs röster inifrån nomenklaturen att det inte fungerar med en valutaunion där inte ländernas finanspolitik är samordnad, d.v.s. centraliserad till den Europeiska eliten. Mer av samma medicin således! Och här går socialisten Francois Hollande, Frankrikes president, i bräschen och verkar vilja se sig som en ny Jacques Delors.

Man tummar på alla regler som sätts upp om missnöje riskerar uppstå hos Tyskland eller Frankrike, de två länder som de facto tagit makten i EU. Man mörklägger utredningar om korruption för att undvika att byken tvättas i offentligheten. USA stöttar EU-projektet inklusive euron av lätt insedda egoistiska skäl. I stället för att verka för ökad handel och tillväxt har EU blivit en gigantisk omfördelningsmekanism som hanterar EU-medborgarnas skattepengar och till varje pris försöker hålla skenet uppe och fortsätta att avlöna kadrar av överbetalda byråkrater. Vi kan vara ganska säkra på att även de länder som liksom Sverige står utanför Euron kommer att få vara med och betala slutnotan när dåliga lån till slut måste skrivas av. Med största sannolikhet har en icke oväsentlig del av krisbidragen från EU, ECB och IMF i sin tur finansierats med lån. Hur stora dessa är tror jag knappast ens att våra svenska toppolitiker känner till. Effekten kan dock bli att när ”the shit hit the fan”, enorma belopp kommer att poppa upp och som EU-medborgarna kommer att få stå för. Några andra betalare finns inte ”at the end of the day”.

Det minsta vi som svenska medborgare kan kräva nu är att en oberoende expertutredning tillsätts med uppgift att reda ut för- och nackdelar med ett EU-medlemskap, hur penningflödena ser ut till och från EU samt hur stor exponeringen är för Sveriges del mot bakgrund av alla de lån som givits av EU eller till EU anslutna organ, fonder, ”mekanismer” och allt vad det heter.

Vi har i första hand inte en Grekkris utan en EU- och eurokris.

Man önskade att det var statsmän som höll i trådarna. Det är patetiskt att behöva se den förre ordföranden för EU-kommissionen José Manuel Barroso, Frankrikes president Francois Hollande och den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen Jean-Claude Juncker efter en natts förhandling framhäva sig själva och att förklara hur trötta de är. De gör minsann skäl för lönen och makten genom att avsätta en natt av sin dyrbara tid. Det gällde ju nu senast endast 70-80 miljarder euro eller totalt för Grekland sedan 2010 drygt 3 000 miljarder SEK! Ett i sanning imponerande belopp motsvarande ¾ av Sveriges BNP!

Nej EU och euron har gått över styr och det finns inga tecken på självrannsakan, vilket är ett genomgående drag hos maktfullkomliga organisationer av alla slag.

Olof Hedengren, civilekonom (DHS), jur kand., fd bankir