Varje gång jag läser om äldre som far illa grips jag av sorg och frustration. Det spelar ingen roll om det handlar om vanvård inom äldreomsorgen, rån av äldre i deras hem, pensioner som är låga trots viktiga insatser för Sverige. Jag menar att vi är skyldiga de äldre respekt och att vi ska värna deras rätt och rättigheter.
Det finns visserligen ingen i svensk politik som inte eftersträvar en bra politik för våra äldre, att de i vårt land som arbetat ett helt liv ska få leva värdigt på ålderns höst.

På senare år har vi emellertid fått alarmerande uppgifter om att alltfler äldre lever i ökad otrygghet. Pensionärer som har tagit huvudansvaret för hem och barn, de som arbetat deltid, de som varit egenföretagare och inte haft tillräckliga inkomster för att sätta av till en framtida pension är ”fattigpensionärer”. Äldre blir rånade i sina hem av skrupelfria ligor med säte i andra länder.
En ofta underbemannad äldrevård är alltmer undermålig. Vilket parti är mest lämpat att ta tag i dessa problem?

Det första socialförsäkringsskyddet av stor betydelse i svensk välfärdshistoria var den svenska folkpensionen. Den kom till för att staten ville att ingen i Sverige skulle behöva arbeta ända in i graven. Före folkpensionen fick barnen sörja för sina föräldrar. De fick leva i s.k. undantag, ett hus på tomten i närheten av nära och kära.

Visst fanns det en trygghet i närheten mellan generationerna, men det fanns också ett beroende och en känsla av att inte vara fri när man inte kunde stå på egna ben. Dessutom hade inte alla äldre barn som tog hand om dem.
Fattigstugan blev socknarnas rudimentära äldreomsorg. Folkpensionen gjorde det möjligt för äldre att leva egna liv. Jag tror ingen vill tillbaka till beroendet och fattigdomen. Mot den bakgrunden är det beklämmande att dagens äldrepolitik inte visar några framsteg, utan en synbar tillbakagång.

Alla som förvärvsarbetat länge får inkomstpension, premiepension och om företaget de arbetade för hade kollektivavtal så har de dessutom en tjänstepension. Det ger ofta en hyfsad pension, men de som offrat sig för Sverige vid sidan om förvärvsarbete, de som endast får garantipension, som kanske varit hemma med barn, arbetat i eget företag får nästan ingen pension. Det är hög tid att deras livssituation förbättras. Att detta inte har skett under otaliga socialdemokratiska och borgerliga regeringar är en skam.

Att förr bygga ett undantag för sina äldre tog tid och krävde resurser. Att upprätthålla ett stabilt pensionssystem är kostsamt och slukar resurser. Därför fonderar staten medel. Mot den bakgrunden är det ett otyg att Göran Persson, som socialdemokratisk statsminister, lade beslag på 160 miljarder ur den allmänna pensionsfonden, eftersom de ska säkra framtida pensionsutbetalningar.

Att Stefan Löfven fortsätter med samma politik för att finansiera påstådda infrastruktursatsningar är oacceptabelt. Ännu har den röd-gröna regeringen ingen majoritet i Riksdagen med sig, men med Decemberöverenskommelsen i ryggen kan vad som helst hända. Jag vet att SD aldrig skulle släppa fram en politik som äventyrar säkerheten i pensionssystemet.

SD fick kritik för sin uppmärksammade film där pensionärers välfärd ställdes mot en fortsatt ansvarslös migrationspolitik. Jag ställer mig frågan varför Löfven behöver ”låna” ur pensionsfonderna om Sverige har outsinliga resurser?
Om resurserna är begränsade måste däremot en prioritering göras. Vi måste välja vad pengarna ska gå till.
För SD, som är förankrade i verkligheten, är detta en självklarhet. Ingen kan längre dölja att asylindustrin slukar enorma resurser, att kostnaderna skenar.
Persson och Löfven har visat att löften till pensionärerna kan svikas med motiveringen att pengarna inte räcker.

Jag vet vad jag skulle välja mellan en ansvarslös migrationspolitik och en politik som prioriterar våra äldre. Våra äldre är värda värdighet och detta gäller alla som byggt Sverige i generationer.
Socialdemokratin har valt sida, invandring till varje pris. Jag väljer bort deras sociala dumpning av våra äldre.

Socialdemokraterna skulle kalla min argumentation för att ställa grupper mot varandra. Som om inte dagens socialdemokrater gör det – bidragstagare framför skattebetalare, invandrare framför bättre villkor för våra äldre o.s.v.

Socialdemokrater framhåller också att invandring behövs för att fylla luckorna på arbetsmarknaden, det är de som ska rädda äldreomsorgen. Har det gått förbi socialdemokratin att automatiseringar inom samhällslivets alla området innebär ett minskat arbetskraftsbehov? Forskare talar öppet om behovet av medborgarlön för att lösa arbetslöshet och försörjning i ett slag. Det finns således inhemsk arbetskraft.

Men socialdemokratin vill inte se, de vill fortsätta vara förblindade av sin egen förträfflighet, leva på svunna meriter och glömma verkligheten: till förfång för Sverige. De enda som drar fördel av ett ökat arbetskraftsutbud inom äldreomsorgen är de riskkapitalister som inte drar sig för något i sin vinstjakt. Hur kan socialdemokratin legitimera en degradering genom lönedumpning av personal inom äldrevården?  Det är hög tid för en ny äldrepolitik.

Uffe Hansen
trummis i Ultima Thule