Som pappa till två underbara (och busiga) döttrar vill jag inledningsvis konstatera följande; barn är det härligaste som finns och förtjänar endast det bästa. För mig finns det inget i denna värld som kan lysa upp dagen så som ett kiknande villkorslöst skratt från min femåring eller några kärleksfulla ord från min åttaåring.
Nyligen, i Almedalen presenterade vi Barnprogrammet, ett förslag till politiskt program som syftar till att förbättra situationen för Sveriges minstingar. Programmet riktar sig till barn i åldern 0-5 år uppdelat i de första fyra utvecklingsstadierna. (1) Graviditeten, (2) Förlossningen, (3) Första tiden hemma, samt (4) Barnomsorgen.
Det finns flera orsaker till varför vi valde att ägna vår dag åt just barnen. Men en av orsakerna är att familjedebatten i Sverige länge har fokuserat nästan uteslutande på föräldraförsäkringen och kvotering. Istället för att se till barnens egna behov har debatten länge färgats av genustänkande och jämställdhetsargument, snarare än vad som är bäst för de minsta.
På vår presskonferens i Almedalen lanserade vi uttrycket en ”Barnslig politik”. Med detta menas just det ovanstående, att diskussionen kring barnen bör utgå ifrån barnens bästa, snarare än andra politiska agendor.
Vad är då det bästa för barnen? Naturligtvis att barn ska få vara barn! De ska få leka, drömma och slippa oroa sig för saker som vi vuxna ofta grubblar på. De flesta av oss som redan har växt upp kan säkert intyga att ingen tid i livet är så bekymmerslös och lekfull som just de första åren i livet. Så ska det åtminstone vara. Sen kommer läxorna, betygen, karriären och mycket annat som tar fokus i våra liv
När jag frågar mina döttrar vad de vill bli när de blir stora, brukar de antingen svara att de vill bli prinsessor eller veterinärer. Helt underbart självsäkert och utan minsta oro över hur man uppnår dessa mål.
Men tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som den borde. Den psykiska ohälsan kryper allt lägre ner i åldrarna, mobbning och utanförskap likaså. Enligt Rädda barnen lever idag över 230 000 barn i familjer som inte klarar av de mest nödvändiga kostnaderna. Självklart påverkar allt detta även de minsta.
Som föräldrar har vi en inbyggd vilja att alltid vilja det bästa för våra barn. Men i de fall omständigheter försvårar detta, är det enligt min mening välfärdsstatens ansvar att hjälpa dessa familjer. I vissa fall kan det handla om att förbättra familjernas ekonomi genom Sverigedemokratiska förslag om höjd föräldrapenning eller bostadsbidrag för familjer, i andra fall kan det handla om mer resurser till vården och barnomsorgen. Det finns mycket politiker kan göra för att slå vakt om våra små och säkerställa en trygg, kärleksfull och framförallt lekfull barndom.
Barnprogrammet är ett första viktigt steg mot att återföra fokus på barnets bästa i familjedebatten och förbättra situationen för flickan som inte syns i den stora barngruppen eller pojken som har magont av en otrygg familjesituation.
Jag hoppas innerligt att vi framöver kommer att få se mer barnslig politik från inte bara oss, utan även från andra.
Mikael Eriksson
Sverigedemokraterna i riksdagen
Gruppledare politiska tjänstemän