Europeiskt drama eller svensk tragedi

Som kritisk till EU är det i dessa dagar lätt att hemfalla åt skadeglädje. Mitt nej i de båda folkomröstningarna har med åren fyllt mig med en viss tillfredställelse, men endast kortvarigt, eftersom jag hyser empati med de europeiska folken som ofta oförskyllt drabbas när ett omöjligt elitprojekt krackelerar. Om det inte vore för att det europeiska dramat är djupt oroväckande, stötande och farofyllt skulle jag kanske fira att jag på många punkter fått rätt i min EU-kritik. Utöver befolkningens lidande är det emellertid stabiliteten i hela Europa som står på spel. Det som händer i Grekland återspeglar vad som sker i hela Europa.

Grekerna har en lång historia. De besegrade en numerärt överlägsen persisk arme vid maraton år 480 f.Kr. Den kände spartanske krigaren, Leonidas, ledde sin här i en försvarsstrid som ännu idag slår världen med häpnad och beundran. Grekerna försvarade västerlandet, en civilisation de vid denna tid bidrog till som inget annat folk i Europa, men de försvarade inte minst de europeiska folken undan kolonisation och exploatering. De lämnade efter sig doriska, joniska och korintiska tempel, statyer av en skönhet som aldrig tidigare skådats. Filosofi och statskonst firade triumfer, en estetik som fördes vidare av romarna och som är en del av oss idag. Andra kontinenter och deras folk har vid flera tillfällen försökt lägga under sig Europa. Attila från fjärran östern, kalifatet trängde in i Portugal och Spanien, försöken att islamisera Balkan pågick i generationer. Men de europeiska folken har alltid försvarat sig och sina intressen och det är de europeiska folken som burit den största bördan, som offrat sitt blod för vår kontinents frihet och oberoende, för vår civilisation och detta borde svetsa oss samman.

Grekerna anser med rätta att de bidragit till det som är Europa och att de förtjänar respekt. Jag vill lägga till, som svensk nationalist, att de europeiska folken i allmänhet och det svenska folket i synnerhet har rätt att kräva ett ledarskap som hävdar deras rätt och rättigheter, som inte kompromissar när det gäller de europeiska folkens rätt till Europa.

Det var inte det grekiska folket som drog på sig gigantiska lån, det var giriga bankirer i Frankrike och Tyskland som lånade ut pengar utan säkerhet. Det var inte de övriga folken inom EU som beslutade att ta över lånen och omvandla de till skattebetalarnas lån. Det är inte det svenska folket som beslutat att utan säkerhet (eftersom ingen kan utfärda en sådan) låna ut mer skattepengar till Grekland.

Beslutsfattarna hade från början kunnat göra en Leman Brothers lösning – låta de privata bankirerna och de rika ta smällen, låta de som lånat ut pengar ta de fulla konsekvenserna av sin girighet. Men EU har aldrig varit ett folkets union, det är den nuvarande politiska elitens egen skapelse och intressegemenskap, som lever i maskopi med storfinansen. Vad är oroväckande med detta? Ingen kan bortse från grekernas betydelse i historiens backspegel och de är själva medvetna om det. Att straffa vanligt folk i Grekland och övriga Europa för vad andra gjort över deras huvuden blir en draksådd. Så länge någon annans plånbok är öppen och till din disposition finns inget missnöje, men när något plötsligt meddelar att pengarna aldrig kommit från ingenstans och måste betalas tillbaka uppstår konflikter. Kombinationen, med å ena sidan en allmän känsla av att ha gjort sig förtjänt av rättigheter som följd av alla offer och å andra sidan krav på återbetalning till en girig fordringsägare som kommit billigt undan, blir explosivt. EU skulle leda till fred, men bäddar för konflikt och krig.

Det finns mycket som är stötande i det grekiska drama som utspelar sig framför våra ögon. För mig är det anmärkningsvärt hur våra makthavare utan självkritik meddelar att grekerna levt över sina tillgångar, att de fifflar och att deras ledare är korrupta. Nedlåtande deklarerar man att det finns en slags symbios mellan de som styr och folket, vilket de kallar klientsystem där ledarna köper lojalitet och stöd. Detta oförblommerade förakt, denna självgodhet får mig att må illa, inte för att jag försvarar alla delar av det grekiska sättet att styra landet, utan för att få vill se att den egna kejsaren är naken. Ingen kan ta ifrån de grekiska ledarna att de under flera decennier bjöd sitt eget folk på ett enastående kalas. De prioriterade hela tiden sina grekiska landsmän.

Visserligen var det vissa som fick bättre utdelning än andra, men politikerna från vänster till höger agerade som nationalister när pengarna gick till greker. När kalaset var över bytte grekerna genast ut festarrangörerna inom den etablerade politiska eliten. Glöm inte att regeringspartiet, Syriza, är i allians med ett nationalistiskt parti. Ingen skulle i Grekland drömma om att fatta beslut om att omfördela nästan hela landets resurser till en ständig ström människor från hela världen, ingen skulle drömma om att hålla ett sådant enormt kalas med det grekiska folkets surt förvärvade pengar genom att konfiskera inkomsterna via skatter och avgifter. De grekiska politikerna har försvaret av Europa i allmänhet och sitt land i synnerhet i färskt minne. Grekland är inte syriernas eller afrikanernas land och detta känner de som kommer till landet och de vill därför vidare. Grekland till grekerna är deras självklara utgångspunkt och oavvisliga krav.

Grekland kommer att ta sig ur den nuvarande krisen. De vet nämligen vad som är viktigt, att hedra sina förfäder genom att ha respekt för vad de uträttat och kämpat för, att vara lojal mot sedvänjan. Trots krisen kommer Grekland fortfarande vara Grekland efter den materiella krisen. Nästa generation kommer inte möta ett helt annat Grekland. De kommer visserligen under en tid få leva med att de levt över sina tillgångar, men de kommer att återfå sitt förtroende för sina ledare, eftersom de aldrig i grunden eftersträvat att kullkasta det bestående samhället.

När ledare i Sverige slår sig för bröstet i tron att det är Grekland som lider av en kris är det som att kasta sten i glashus. Efter år av utgiftraseri, som pågår i folkvandringarnas spår, kommer successivt facit. Misstron mot den etablerade politiska eliten i Sverige kan bli betydligt djupare och mer långtgående än i Grekland. Sverige har förvandlats till oigenkännlighet på tre decennier. Detta experiment är oacceptabelt, eftersom det äventyrat stabiliteten och tryggheten.

Jag rekommenderar våra etablerade politiker att besinna sig, att inte drabbas av hybris i sin förändringsneuros. Jag vill inte att ett grekiskt drama blir en svensk tragedi.

Uffe Hansen, trummis i Ultima Thule