8   +   6   =  

Minns någon Ernst Tryggers (1857-1943) namn idag? Ja, någon gång emellanåt hör man hans namn komma över någon ung konservativs läppar. Kanske citeras några ord ur ett av hans många högstämda tal. I vissa trängre kretsar förefaller han ha blivit någon av en kultfigur. Varför kan man fråga sig. Vad finns det som lockar hos denne politiker och juristprofessor? Sannolikt att han också vid parlamentarismen genombrott stod kvar som en gestalt från ett äldre tidskede, att han var ett slags övergångsvarelse, inte alls anpassad till de moderna politiska realiteterna. I en tid av slipade, låtsasfolkliga politikertyper, kan en sådan person kännas som en frisk fläkt.

Så var han heller inte politiker i grunden, utan tillhörde dem som trodde på politiken som en fritidssyssla. Han skulle därför bestämt under hela sin levnad avslå alla arvodesmotioner. Så sent som år 1937, när han avgick från ämbetet som universitetskansler, motsatte han sig att ämbetet skall börja arvoderas. Detta kan för vissa förefalla som en osympatisk överklassinställning till politiken, där man redan måste ha gott om pengar för att kunna delta. Men ingenting kunde bättre än den nuvarande situationen, med fega yrkespolitiker som bevakar sin ställning, ge argument för en sådan hållning. Att en professor i farmakologi, Finn Bengtsson, är den ende som står emot den gällande maktkartellen, är nog ingen slump.

När Trygger gav sig in i politiken var han redan professor. Sina akademiska lagrar hade han skördat inom juridiken. Ursprungligen från en militärfamilj, föddes han i Stockholm, genomgick skolstudier i Göteborg och universitetsstudier i Uppsala. I Uppsala avlägger han, enligt tidens sed, en s.k. juris utriusque kandidat, kandidat i de bägge rättsordningarna (den svenska och den romerska). Hans breda orientering antyds i hans kamratkrets – där finns både litteraturhistorikern Henrik Schück och nationalekonomen David Davidson. Han specialiserade på processrätten och arbetade sig fram till en professor i detta ämne år 1889. Han skrev flera juridiska verk som inte är av något större allmänintresse, men som av den juridiska sakkunskapen har bedömts vara framstående. Som hans magnum opus räknas Om skriftliga bevis som processuellt institut från år 1887.

Professorsutnämningen tycks ha triggat hans politiska engagemang. Här märks särskilt ett intresse för unionsfrågan. Det största inflytandet kom sannolikt, som för många konservativa i denna generation, från Oscar Alin. Oscar Alin (1846-1900) är idag väldigt litet känd, men var på sin tid en mycket inflytelserik statsvetare och historiker. Mest uppmärksammad är han för en skrift som utgavs år 1889 ”Den svensk-norska unionen. 1. Unionsfördragets tillkomst”. Här hävdas mycket korfattat att Sverige genom Kieltraktaten år 1814 tilldelades betydande rättigheter gentemot Norge, och utgör därmed ett juridiskt försvar för Sveriges rätt över Norge. Anhängarna till denna uppfattning, till vilka Ernst Trygger måste räknas, kom att kallas den Alinska skolan. Som en uttolkare av denna sitter han åren 1895-1898 i unionskommittén. Han skriver också en liten broschyr i den så kallade flaggfrågan, som gällde om Norge skulle ha rätt att använda sin egen ”rena” flagga eller tvingas använda unionsflaggan.

Han invaldes i riksdagen 1897. Han väckte snabbt uppseende som en kvick och gärna litet ironisk eller sarkastisk talare. En och annan kunde uppfatta honom något mästrande, och han har i detta avseende jämförts med en elak tentator, som han också var till vardags. Han intresserar sig för vitt skilda frågor, men en tydlig linje finns i förespråkandet av hårdare straff. Han skulle 1908 år framlägga en reform om återinförande av prygelstraffet. En formulering apropå vikten av dödsstraffets bevarande kan citeras som ex. på hans talarstil: ”Den plikttrogne medborgaren får stå till tjänst för staten och eventuellt offra sitt liv för att skydda staten, men mot upprorsmannen som dräper honom, vill man icke tillämpa dödsstraffet.”

När Förenade högerpartiet (en av de många partibildningar i första kammaren, som man litet informellt kan kalla förstakammarhögern) skulle välja partiledare år 1909, sade andra kammarhögerns ledare Arvid Lindman: ”Ni må välja vem som helst, blott inte Trygger.” Lindman ville göra högern till ett modernt och brett parti som i den nya demokratiska tiden kunde ta upp kampen med de växande socialdemokraterna. Han ansåg Trygger, som egentligen kände sig främmande för demokratin över huvud taget, för ofolklig och icke-lämplig för ett sådant uppdrag. Trots detta utses alltså Trygger till ledare 1909 och förblir det ända till 1933. Ja, han lyckas 1923-1924 t.o.m. besätta statsministerämbetet, och några år därefter blev han dessutom utrikesminister. Det är på många sätt en närmast osannolik historia om en politisk överlevare.

För dåtidens konservativa tiotalister blev han en legend. Inte minst den under 10-talet utbredda försvarsagitationen gav honom många tillfällen att glänsa som talare. För att ta ett exempel ur högen talade i mars år 1913 på Föreningen Heimdal. Det långa talet trycktes in extenso i pressen. Där hette det bl.a. följande: ”Med afseende på vårt försvarväsen tillkommer det ungdomen en alldeles särskild uppgift. Det är våra unga män, som plikten åligger, ja jag skulle föredraga att säga rätten tillkommer, att i första hand tjäna fosterlandet”. På något sätt har denna legendstatus som han då tillmättes överlevet också till våra dagars konservativa tiotalister. Trygg med Trygger, kunde man säga.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent