Många har sett bilderna på hur vice statsminister Åsa Romson går förbi Jimmie Åkessons utsträckta hand i samband med en debatt i Riksdagen. Det var ingen engångsföreteelse, flera andra vänsterpolitiker har gjort liknande saker. Detta kan tyckas vara en lite harmlös företeelse i det stora hela, men det är det inte.

De flesta aktiva sverigedemokrater, liksom många sympatisörer som inte håller tyst, kan berätta historier om vänner och nära släktingar som plötsligt klipper alla band. Nu talar jag inte om folk som vill diskutera och uttrycka en annan uppfattning, utan om personer som vänder sig bort och till och med vägrar hälsa. Att ett sådant beteende blir sanktionerat av vice statsministern är högst anmärkningsvärt. Jag kan tillägga att ryggvändare i vardagen själva ofta är chockerande okunniga om svensk politik, de följer helt enkelt sina auktoriteter. Så visst spelar det roll hur ledande politiker agerar och uttrycker sig.

En annan strategi, den praktiseras av statsminister Stefan Löfven i intervjuer och från Riksdagens talarstol, är att nazifiera samtalet och med mer eller mindre tvivelaktiga påståenden koppla det enda oppositionspartiet till fascism eller nynazistiska strömningar på 90-talet. Även andra socialdemokrater tar ofta till direkta eller indirekta anspelningar på nazism och fascism, trots att SD:s kopplingar till extrema ideologier antingen är uppdiktade, långsökta eller avlägsna i tiden. Är det något partiet sedan många år definitivt inte tolererar så är det antisemitism och den israeliska flaggan syns frekvent i SD-sammanhang.

Sverigedemokraterna och deras väljare, en växande skara, låter sig inte luras och det vet förmodligen Stefan Löfvens kommunikationskonsulter om. Målgruppen är istället Alliansen, som inte på några villkor får tillåtas tänka tanken att söka samarbete med ett socialkonservativt parti som i nästa val lär få ett väljarstöd på över 20 procent. För när detta sker blir socialdemokratin ohjälpligt marginaliserad för lång tid framöver. Därför ska SD vara paria.

Ryggvändandet och nazifieringen är alltså en väl uttänkt strategi som ytterst handlar om att behålla makten, en makt som missbrukas för obegripligt dålig politik men som utgör plattformen för den politiska elitens personliga karriärer. Sverigedemokraternas dramatiskt ökande opinionssiffror är i själva verket ett diskret och demokratiskt folkligt uppror denna elit.

En tråkig följd av elitens desperata strategi att behålla makten är att människor splittras. Vänner slutar umgås och nära släktingar vänder varandra ryggen. Är det verkligen värt det? Nu är inte SD så litet längre och det finns numera allt vidare kretsar där sverigedemokrater umgås helt obesvärat med varandra, därmed har utfrysningsstrategin åtminstone delvis misslyckats.

Emellertid har anti-SD-etablissemanget andra maktmedel. Fackföreningar utesluter individer med fel partibok och i synnerhet offentliga arbetsgivare hittar liksom av en slump alltid en bra anledning att inte förlänga ett kontrakt för den som öppet tar ställning för Sverigedemokraterna. Det har till och med höjts röster för att konsekvent förbjuda sverigedemokrater att vara till exempel lärare. Parollen brukar ironiskt nog lyda ”vi gillar olika”, ett barockt skämt med nog så allvarliga följder för den som drabbas.

Essensen i en demokrati är att olika åsikter släpps fram, på riktigt. Det är legitimt att argumentera för och emot våra höga skatter, på samma sätt måste det vara legitimt att lyfta för- och nackdelar med den förda migrations- och integrationspolitiken. Demokratiska beslut fattas genom dialog, utsträckta händer, jämkning och kompromisser, inte genom vända ryggar, bortvända blickar, tillmälen och förvrängningar av meningsmotståndarens politik. Det är dags för det politiska Sverige att växa upp.

Tomas Brandberg
Teknologie doktor