Det är som mörkast innan gryningen

Det vänder nu. Jag tror det. Inte fullt ut, men tillräckligt för att jag ska våga börja hoppas försiktigt igen. Tro på en framtid i Sverige för mig och mina barn. Kanske rentav för kommande barnbarn. I över ett halvt decennium har jag skrivit och talat mig halvt fördärvad på varje plattform jag har kommit över. Bloggat, twittrat, skrivit uppdateringar på Facebook, rest runt och föreläst, skrivit artiklar och kolumner, gett intervjuer, låtit mig attackeras av aggressiva programledare från Sveriges Radio i direktsändning inför en halv miljon lyssnare och låtit våg efter våg av ofiltrerat näthat skölja över mig från människor från hela den politiska kartan.

Medan den etablerade berättelsen har varit att allt är väl i konungariket Sverige och att det enda som behöver korrigeras för att uppnå total harmoni är otäcka svenskars rasism och sexism, har jag berättat en helt annan saga. En otäck sannsaga om hur islams urkunder och främste profet hetsar till och legitimerar kvinnohat, slaveri, diskriminering, våld och mord i sin avguds namn. En berättelse om en utifrån kommande kultur så besatt av familjemedlemmars sexualitet och frihet att hela släkter villigt har offrat allt för att driva egna barn och syskon i döden för att upprätthålla den.

Jag har skrivit om rätten till religionsfrihet även om man är född in i en muslimsk familj med stränga regler och krav på att hålla sig borta från det svenska majoritetssamhället. En svenskhet som har förnekats och ursäktats lika mycket av svenskar som det har föraktats och hatats av människor som burit med sig en djup avsky mot allt som den västerländska civilisationen rymmer och bär. Jag har larmat, ropat, vädjat och informerat för allt jag har varit värd. Av kärlek till det land som tog emot mig som barn och gav mig en framtid fri att forma efter eget förnuft och inre kompass. Av tacksamhet för den fred, demokrati och solidaritet som ett vänligt men fredsskadat folk till slut kom att betrakta som en naturlag. Som vore den omöjlig att påverka eller förstöra.

Från början tillhörde jag själv först islam och sedan den postmoderna och normbrytande vänstern med övergripande mål att demontera hela det nuvarande samhällsbygget. Men efter en tid hann verkligheten ikapp. Efter en omskakande existentiell kris blev jag funnen av en älskande Gud som offrade sitt liv för mig. Till slut kom att uppskatta allt det jag tidigare i ungdomlig iver avvisat av ordning och struktur. Då, när jag var redo att börja slå mig till ro och skapa ett fungerande liv, började samhället omkring mig att falla samman. Den ideologiska och andliga sjuka som jag just hade tillfrisknat från hade i stället fått grepp om landet jag levde i.

Politikerna började låta som ekon av mitt personliga förflutna inom den inom- såväl som utomparlamentariska vänstern. Människans särställning och inneboende unika värdighet ifrågasattes av cyniska ateister när jag resonerade med människor som annars talade varmt och länge om alla människors lika värde. Men när det kom till att värna de mest utsatta ibland oss visade sig slagorden endast vara tomma floskler, till intet förpliktigande. Utsatta individer som förtrycktes av starkare krafter inom den egna minoritetsgruppen fick inte försvaras. Vår egen avkomma vars hjärtan slog taktfast som ett direkt resultat av vår vårdslöst hanterade sexualitet förnekades både erkännande av existens, människotillhörighet och rätt till liv eller ens basal omsorg. Inte ens när de låg nyfödda och gnyende på abortklinikerna fick där visas någon barmhärtighet.

Det var som att makthavare, politiker och opinionsbildare hade försökt få så pass öppna hjärtan och hjärnor att hela rasket hade ramlat ut av bara farten till slut. I stället lyssnade dem bara på de mest högljudda och kränkta, för att sedan skynda åstad och peka finger mot alla som sade emot dessa röster. Oavsett vem och hur det drabbade. De som opponerade sig fick sällan några seriösa sakargument till svar, utan fick nöja sig med att bli stämplade med varningstrianglar i blinkande färger: rasist, nazist, islamofob, kvinnohatare och husneger. Det var så länge.

Fram till nyligen såg jag hur vansinnet eskalerade i en sådan hastighet att jag desperat sökte efter nödutgångar. En snabb flytt till något land där det fortfarande fanns vuxna människor i balans kvar på viktiga och avgörande samhällspositioner. Finland, Norge, USA eller varför inte Polen? Men så började jag ana en förändring. Visst, fortfarande skriker de vansinniga postmodernisterna i högan sky. De som hävdar att där ingen sanning existerar med samma emfas som de är beredda att bränna alla som säger emot deras absoluta sanning på bål som vore de kätterska häxor. Trots och genom det öronbedövande hysteriska larmet hörs en ny sång sjunga. En mer lågmäld, mer verklighetsnära och ödmjukare ton.

Journalister, skribenter, debattörer och politiker som tidigare antingen drev på hatet och förnekandet av den verklighet jag har visat upp med en dåres envishet, eller bara teg still i väntan på bättre tider. Plötsligt ser jag dem använda mina ord och mina formuleringar. Som att fjället slutligen har fallit från deras ögon. Vi är många som har fått offra oerhört mycket för att nå fram till dessa tidigare till synes döva öron. Så många av oss som har blivit vuxenmobbade, trakasserade, avskedade, övergivna av familj och vänner, hånade, hotade och handgripligen misshandlade. Priset har varit omänskligt högt för många enskilda.

Kampen har långa stunder känts fullkomligt tröstlös. Det är lätt att bli bitter och uppgiven till slut. Räkna med att det som har gått förlorat aldrig kommer igen. Att det bara går utför. Därför är det så viktigt att fortsätta se sig omkring. Lyssna och känna efter. De verklighetsfrånvända dårarna sitter fortfarande på den formella makten: regeringen, större delen av riksdagen, tidningsredaktionerna, myndigheter och tjänstemän. Men de prenumererar inte längre på makten.

Det syns i den desperation och trötthet som märks allt oftare i deras blickar. Verkligheten har hunnit ikapp och förbi dem. Folket köper inte deras amsagor längre. Det lågintensiva kriget med explosioner och vapenuppgörelser kryper allt närmare medelklassens trygga hem och skötsamma unga vuxna ser själva hur deras klasskamrater ansluter till folkmordsterrorismen i Mellanöstern. Journalisterna i gammelmedierna har äntligen börjat benämna det förtryck som har fått växa ostört i storstädernas förorter i decennier.

Väljarna sätter ner foten och vägrar i allt högre utsträckning rösta på något av de partier som satte demokratin på undantag genom Decemberöverenskommelsen. Situationen är fortsatt oerhört allvarlig. Det som har varit av det svenska trygga folkhemmet kommer aldrig igen. Det kommer förmodligen bli ännu lite värre en tid framöver. Men det är när natten är som svartast som gryningen kommer. Och det är nu det vänder. Framtiden är oskriven och skör, men den är vår. Din, min och alla oss som älskar Sverige för det som har format och skyddat det svenska folket genom årtusenden.

Nasrin Sjögren