Trots att invandringen till Tyskland är lägre per invånare än den svenska finns det en liknande diskussion om invandringens kostnader i båda länder. Denna diskussion har också nått den politiska nivån.

Det väckte stor uppståndelse när det eurokritiska partiet Alternative für Deutschlands partiledare Bernd Lucke, professor i nationalekonomi, nyligen hävdade med stöd i ekonomisk forskning att det finns en risk för att invandrarna riskerade att bilda ”en bottensats” i samhället. Uttrycket förklarade han senare som att invandrarna riskerar att blida ett skikt av socialbidragsmottagare som alltid kommer att befinna sig på samhällets botten och aldrig stiga upp.

Från muslim till islamkritiker
Som en särskilt profilerad kritiker av invandringens kostnader har statsvetaren och journalisten Udo Ulfkotte framträtt. Ulfkotte som under sin mångåriga tid i kvalitetstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitungs politiska redaktion framförallt bevakat muslimska länder, kom från att ha en övervägande positiv bild av islam – han skall enligt egen uppgift till och med under en period ha varit troende muslim – till att bli en tidig och kontroversiell kritiker av islamismen och islam över huvud taget.

På senare år har han också ägnat frågan om invandringens kostnader uppmärksamhet och landat i slutsatsen att invandringen kostat över 1 biljon kronor alltsedan förbundsrepubliken Västtyskland bildades – alltså större delen av den tyska stadsskulden, som han retoriskt brukar påpeka.

Siffran en biljon (1 000 000 000 000 eller tusen miljarder) förekom först i boken Kein Schwarz. Kein Rot. Kein Gold. (”Inget svart. Inget rött. Inget guld.”, syftande på förbundsrepublikens färger) från 2010, men populariserades sedan i ett genom DVD och Youtube mycket spritt föredrag med titeln Die Verschwiegenen Kosten der Zuwanderung (Invandringens förtigda kostnader). Ulfkotte gör i detta föredrag en jämförelse emellan finanskrisens mediala genomslag och invandringens problem, som han menar är långt mycket mer omfattande och djupgående än finanskrisen.

Medier mörkar
På samma sätt som i Sverige samsas i allmänhet en kritik av invandringens kostnader med kritik av medias rapportering. Ulfkotte menar att man systematiskt förtiger kända fakta. Han pekar på att bara 49 procent av alla invandrare med turkisk bakgrund arbetar och att en oproportionerligt hög andel av socialbidragskostnaderna därmed går till dem. Ulfkotte framhåller vidare de sociala problemen och exemplifierar med att 79 procent av de tyngsta brottslingarna i Berlins fängelser är av utländsk härkomst.

Han gör jämförelser emellan Tyskland och andra europeiska länder och finner att de vederhäftigaste studierna visar på ett liknande mönster, men menar att man i andra länder i högre grad dragit konsekvenserna av den misslyckade politiken. I viss utsträckning följer kritiken mot invandringens kostnader den tidigare kritiken mot islam, där han urskiljer muslimerna som den absolut mest svårintegrerade av alla grupper och vars antal han skattar till fyra miljoner i Tyskland.

Mycket av de kostnader som sammanhänger med denna invandring finner han dessutom helt onödiga. Ulfkotte talar om en integrationsindustri, som bland annat består i dyr kursverksamhet med tveksamma resultat där till exempel kurser i sunt levnadssätt på immigranternas hemspråk anordnas och inte bara kostnaden för själva kursinnehållet utan också deltagarnas reskostnader bekostas med offentliga medel.

Ulfkotte lyfter också fram att det finns mer svårmätbara problem med invandringen, som att den riskerar att påverka värdesystem och det tyska samhällets sammanhållning.