Igår släpptes Niklas Lindgren, mer känd som Hagamannen, ur fängelse efter knappt nio år bakom lås och bom. I oktober 2006 dömdes Lindgren till 14 års fängelse för två våldtäkter, två försök till våldtäkt och två fall av grov våldtäkt och mordförsök. Sammanlagt är det sex grova brott för vilka han avtjänade ett knappt nioårigt fängelsestraff. Det är bara drygt ett års straff per brott. Kan det finnas någon som tycker det är rimligt?

Ja, uppenbarligen. Det svenska rättssystemet till exempel, som har sett till att Lindgren nu är en fri man i enlighet med regeln om frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Två tredjedelarsfrigivningen är en pinsam praxis, men det finns även andra aspekter på denna cirkus som är djupt beklämmande.

Tidigare i våras var det tänkt att Hagamannen under sitt första år i frihet inte skulle tillåtas återvända till Umeå, staden som han lamslog med sina brutala överfall. Övervakningsnämnden, som beslutar om personer som är villkorligt frigivna, menade att det föreligger en hög risk att Lindgren återfaller i sexualbrott. Tingsrätten upphävde dock beslutet med motiveringen att det skulle ”skärpa den villkorliga frigivningen”. Ja, herregud. Nu är Hagamannen fri att åter bege sig till Umeå.

Som för att ytterligare strö salt i såren för offren, deras anhöriga och alla rättsmedvetna svenskar har Lindgren även beviljats bidrag för att skaffa körkort. Summan är visserligen försumbar, men det är inte beloppets storlek som är relevant utan att någon överhuvudtaget kommit på tanken att det är en bra idé att grova brottslingar ska ges extra förmåner som aldrig tillkommer laglydiga medborgare.

Hagamannens frigivning blixtbelyser hur moraliskt förkastligt det svenska ”rättssystemet” är. Ett brott – vilket som helst – är ett moraliskt övertramp på de gemensamma normer som samhället bygger på. För att brottet ska kunna sonas behöver straffet stå i proportion till gärningen. Detta är en långt viktigare del av straffunktionen än fåfänga försök till vård och återanpassning.

Alla brottslingar måste ges möjligheten att sona sina brott. Men det sker inte genom att staten delar ut löjligt korta straff eller skapar gräddfiler för dessa personer.