Socialdemokratins problem framträder kanske tydligast när man studerar rörelsens dissidenter. Kritiken som kommer från insidan får en särskild kraft och betydelse. Tidigt ute och den mest djupgående kritikern måste chefen för Arbetarrörelsens arkiv Tage Lindbom, med sitt hisnande evighetsperspektiv, vara. En mer begränsad men viktig kritik bedrev Åke Wedin (1936-2007), märkligt nog Tage Lindboms efterträdare på samma chefspost, som kritiserade svensk invandringspolitik, och menade, precis som SD i dag, att det var bättre att hjälpa plats. Av nu levande personer torde den viktigaste dissidenten vara den svenska nationalekonomins nestor Assar Lindbeck (f. 1930), som på senare år inte minst gått till storms mot socialdemokraternas förnekelse av de grundläggande problemen i invandringsfrågan.
Assar Lindbecks öden finns väl beskrivna i hans mycket intressanta och mångsidiga memoarer Ekonomi är att välja (2012). Här varvas diskussioner kring samhällsproblem med hågkomster ur livet och livliga karaktäristiker av personer. Lindbeck uppvisar ett brett register, där också konst och kultur har sin givna plats. Det som saknas är en diskussion i anslutning till de senaste årens utspel i invandringsfrågan. Det förefaller som Lindbeck, liksom många andra, förstått vidden av denna fråga först på ett mycket sent stadium.
Lindbeck var son till en politiskt aktiv industriarbetare från Luleå. Att gå in i socialdemokraterna var alltså inget märkligt beslut. Han skulle fortsätta med den socialdemokratiska inriktningen under studietid i Uppsala, där han var engagerad i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Redan som student gjorde han en insats som skulle få stor, om också tveksam, politisk betydelse. Lindbeck var den som rekommenderade Olof Palme för Tage Erlander (då denne lär ha yttrat de bevingade orden ”å f-n är han sosse”).
Till skillnad från Palme tycks emellertid Lindbeck inte ha varit särskilt ägnad åt partiarbete, utan efter en insats som tjänsteman i finansdepartementet, ägnade han den nationalekonomiska forskningen och den offentliga politiska debatten sitt intresse. Han var dock kvar i Socialdemokraterna ända fram till 1982 och hade då ett betydande inflytande i partiets diskussioner. Vid sitt utträde hade han redan sedan närmare två decennier varit professor, vilket han utsetts till snabbt efter det disputerat på en avhandling om den monetära politiken. Han uppträdde vid sidan av sin forskarkarriär som en orädd debattör, som vågade utmana också det egna partiets föreställningar. Han riktade t.ex. omfattande kritik mot hyresregleringarna, och menade att ett frimarknadssystem här bättre skulle tillgodose också de eftersattas behov.
Det slutgiltiga utträdet berodde på löntagarfondsfrågan, där han tidigt var en hård och principiell kritiker till detta förslag, som han menade skulle monopolisera makten i samhället. Hans utträde ur socialdemokratin ledde emellertid inte till en total undanskuffning i diskussionen. Många insåg att han hade rätt. Och när den borgerliga Bildt-regeringen skulle utse en ordförande i en kriskommission till syfte föreslå åtgärder mot 90-talskrisen kände Lindbeck som ett självklart val. Resultatet blev den s.k. Lindbeckkommissionen som fick stort eko i politiken och den offentliga debatten.
Man kunde tänka sig att när en sådan person tar till orda, vår sannolikt både nationellt och internationellt mest kända ekonom, så skulle man lyssna. Ändå var det inte många som reagerade, när han i flera föredrag under år 2013 häftigt kritiserade den förda invandringspolitiken. Lindbeck påvisade i dessa intervjuer att välfärdstaten inte var förenlig med ett så stort inflöde av okvalificerad arbetskraft från utomeuropeiska kulturer. Det kunde man lätt se på statistiken över invandrarnas arbetslöshet. Han hänvisar i ett föredrag till Gunnar Myrdals uttalande att välfärdstaten är ett nationellt projekt. Och man måste ställa frågan: om inte ens Assar Lindbeck eller Gunnar Myrdal räcker för att få socialdemokraterna att inse problemet, vems råd skulle göra det?
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent