Vi har tidigare i Samtiden tittat närmare på Ernst Trygger, en av den gamla högerns kvardröjande gestalter. I dag tar vi en titt på främsta representanten för den sida som blev vinnande, Allmänna Valmansförbundets – föregångare till Moderaterna – ledare ”amiralen” Arvid Lindman (1862-1936). Något skall också sägas om det problematiska i denna inriktning, varför den inte lyckades på allvar utmana socialdemokraterna, och vad som kan göras annorlunda i dag.

Arvid Lindman föddes i en bruksmiljö i Uppland. Hans fader var patron och miljön präglades av det hierarkiska pliktsystem som var rådande i den typen av miljöer. Samtidigt som det alltså fanns stråk av ett traditionellt värdesystem, var det också en plats som präglades av industrialism och modernitet. Lindman hade läshuvud och satsade på den sjömilitära banan. Han avancerade till sjöofficer. Under tiden som sjöofficer uttryckte han tydligt konservativa åsikter. I tidens stora fråga, om tullsystemet, tog han tydligt ställning för protektionisterna mot frihandlarna.

Tiden som sjöofficer blev tämligen kort, och han inträdde snart i faderns industribolag, som då flyttat till Iggesund i Hälsingland. Efter framgångar som industriman ville många engagera honom i politiken. Han tvekade emellertid att ge sin i politiken, och tackade bl.a. nej till ett erbjudande år 1902 från statsminister Erik Gustaf Boström att bli finansminister. År 1904 lät han emellertid sig övertygas om att bli riksdagsman. Man kan knappast tänka sig en snabbare politisk karriär. Redan 1906 får han Kungens uppdrag att bilda regering, sedan en liberal regering under Karl Staaf misslyckats med rösträttsfrågan.

Just i rösträttsfrågan kom han också som statsminister att göra sin mest avgörande insats. Lindman insåg att det demokratiska genombrottet stod för dörren. Han förstod att om liberalerna och socialdemokraterna, vilka då tillhörde samma block, skulle genomdriva den allmänna rösträtten enligt sina egna idéer, skulle resultatet bli enmansvalkretsar, vilket efter hand skulle marginalisera högern. Lindman genomdrev därför rösträtten enligt proportionalismens principer (fortfarande kvarstod dock viss förmögenhetsmässig gradering på kommunal nivå). Detta är viktigt att inse att Lindmans insatser härvidlag mer var betingade av pragmatism än idealism. De som i något slags missriktad högerapologetik påstår att Arvid Lindman införde den allmänna rösträtten uttrycker sig alltså missledande. Det var en reform under galgen.

Lindmans inställning i rösträttsfrågan visar något av hurdan han var. Han var en politisk pragmatiker, intresserad av konkreta resultat, inte av idéer eller principer. Hans första regering gjorde också somligt gott. Han tog vissa initiativ i socialpolitiska frågor, bl.a. tillsatte han den utredning som skulle leda fram till allmän folkpension. Han tycktes alltså bli en framgångsrik statsminister.

Men segerns sötma varade inte längre. I andrakammarvalet 1911 vann vänstern stort och den försvarskritiske liberalen Staaf kunde bilda regering. Mot detta reser sig en väldig konservativ och rojalistisk opposition, centrerad kring försvarsagitationen. Här visar sig emellertid bristerna i Lindmans pragmatism, då han inte förmår att utnyttja den. Efter den s.k. borggårdskrisen, då kungen efter ett inspirerat tal för Sveriges bönder, fäller den liberala regeringen, motsätter sig Lindman insättandet av en konservativ kampregering under Ernst Trygger. I stället ger Kungen landshövdingen Hjalmar Hammarsköld uppdraget. Hammarsköld sköter sig förvisso och lyckas hålla Sverige utanför kriget.

Men Högern har tappat styrfarten. 10-talets nationella väckelse rinner ut i sanden. Den livliga konservativa idédebatt med namn som Harald Hjärne, Rudolf Kjellén, Theodor Holmberg och Pontus Fahlbeck, fick litet utrymme i det pragmatiska högerparti som höll på att utvecklas, och man utvecklats alltmer mot ett intresseparti för näringslivet. När den oprövade socialdemokratin bryter fram har man litet att komma med. Man lyckas inte samla Sverige kring någon alternativ vision.

Dagens nationalister och socialkonservativa har det på sätt och vis lättare. Radikalismen har visat sig icke-fungerande, och människor längtar efter ett brett nationellt parti, där socialt ansvarstagande och traditionella värderingar samsas inom nationalstatens ram. Det enda som gäller är att man behåller styrfarten, och på allvar lyckas nyttja den nationella opinion som nu finns. Man får inte slå sig till ro.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent