Anders Ygeman: Shariapolis – vad är det?

Religiösa församlingar som hedrar sharialagar och konserverar patriarkalisk dominans, växer sig allt starkare i svenska förorter. När Samtiden besöker Rinkeby sitter männen på kaféerna och spanar ut över torget. Men det finns ingen självutnämnd shariapolis i Sverige, det hävdar inrikesminister Anders Ygeman.

Överallt i Europa ökar lyhördheten för religiösa krav och segregation. I Sverige har till exempel Botkyrka kommun röstat igenom en utökning av könssegregerade tider i det kommunala badhuset i Fittja. MP-politikern Shaklo Altieva tycker också att det vore lämpligt att åldersgränsen sänks till nio år, för det är då ”de flesta flickor mognar”. I praktiken innebär förslaget att nioåringar ska ses som sexobjekt, något som Sakine Madon uppmärksammat i en debattartikel i Dagens samhälle.

Vi läser också titt som tätt om så kallade balkongkvinnor som möter döden för att de ”plötsligt ramlat ut” från en balkong. Och i många förorter domineras stadsbilden helt av män, något som Samtiden konstaterade vid ett besök i mitten av juni. Redan på perrongen i t-banan i Rinkeby är det tydligt att de flesta kvinnor bär slöja, antingen hijab eller den heltäckande dräkten chador. På kaféerna sitter idel män, blickandes ut över aktiviteterna runt torget.

En som kan beskriva hur det är att bo i en förort ”där den islamistiska väckelserörelsen begränsar rörelsefriheten för kvinnor och indoktrinerar barn redan från förskoleåldern”, är Nalin Pekgul, sjuksköterska och före detta riksdagsledamot.

I boken ”Jag är ju svensk”, utgiven 2014, berättar hon om förtrycket i Husby där unga kvinnor inte tillåts gå ut i jeans. Hon beskriver också en episod då den sjuåriga dottern kom hem och frågade om muslimer fick sjunga och dansa. Bakgrunden var att flickans klasskamrat sagt att Gud skulle bli ledsen om man ägnade sig åt sång eller dans.

Pekgul tecknar ingående hur Tensta har förändrats sedan hennes familj kom dit 1980 och vilka starka spänningar som råder mellan sekulära och fundamentalistiska muslimer.

Nyligen ställde också Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt, (en förening som verkar för att motarbeta kulturellt och sexuellt förtryck av kvinnor och ungdomar) frågan om när Sverige får sitt första förortskalifat. I en debattartikel publicerad i Göteborgsposten den 8 juni, vittnar hon om självupplevda händelser av förtryck och könsapartheid och anledningen till att jihadism frodas. Hon beskriver hur religiösa, manliga enklaver dikterar villkoren, bland annat oskuldsetik, och utövar påtryckningar mot dem som inte följer dem.

Även på Aftonbladets debattsida ger Zeliha Dagli i Husby utryck för sin längtan efter att fly från skuggorna i Husby. Hon talar om islamister som anser att ”västerlänningar/kafirer är fiender till deras Gud, kvinnor i korta kjolar är horor och bögar är sjuka”

I dessa parallellsamhällen växer sig religiösa samfund med extrem konservativ inriktning som hedrar sharialagar, allt starkare. Flera av dessa församlingar åtnjuter statligt stöd. Genom SST, Nämnden för Statligt stöd till Trossamfund, och genom olika andra kommunala stöd, finansieras delvis verksamheterna.

Frågan är då om det redan finns en slags självutnämnd shariapolis som kontrollerar att de religiösa påbuden följs i svenska förorter? Under Almedalsveckan ber Samtiden om ett svar från landets inrikesminister. Anders Ygeman ifrågasätter blixtsnabbt begreppet, och säger sedan:

– Nej. Det finns inte.