Vad är ett människoliv värt? Vems ansvar är ett barns liv och hälsa? Vad får en sjuk människa kosta i en välfärdsstat? Det kanske låter som abstrakta frågor. För Habil Hoseini, 14 år, från Malmö är det raka motsatsen. Det är brännande aktuella frågor på liv och död. Hon lider av Atypiskt hemolytiskt uremiskt syndrom (aHUS). Det finns cirka 45-50 personer i hela Sverige som har samma sjukdom. Av dessa är det totalt 11 som behandlas med läkemedlet Soliris.

Sex av dem är barn. Habil är ett av dessa barn. Hon insjuknade i sin allvarliga sjukdom redan vid ett och ett halvt års ålder. Då blev läkarna tvungna att operera bort båda hennes njurar. 2004 genomgick hon en transplantation av en ny njure. Den slutade snart fungera och fick tas bort. Sju år senare fick hon ännu en ny njure och började behandlas med läkemedlet Soliris, efter att ha fått en stroke. Sedan hon påbörjade sin medicinering har hon i princip fått livet åter. Från att ha varit tvungen att gå på dialysbehandling, fem dagar i veckan och fem timmar åt gången, räcker det nu med att hon får en spruta med Soliris varannan vecka. Den senast transplanterade njuren har hon kvar. Något som inte kommer att bli långvarigt, om injektionsbehandlingen avbryts. Utan medicinen kommer Habil att få ett återfall med njursvikt, något som skulle leda till att njuren skulle behöva opereras bort. För tredje gången.

Hennes mamma Esra Finjan är förtvivlad. Risken är överhängande att Habil kommer att mista sin nya njure och i förlängningen dö inom en relativt snar framtid. Detta sedan Landstingets expertgrupp Rådet för nya terapier har beslutat att Habil inte längre ska få medicinen Soliris subventionerad med skattemedel. Den är för dyr, enligt dem. Prislappen landar på 4,5 miljoner kronor om året. Någon alternativ behandling finns inte att ta till för Habil. Hennes blodkärl är för sköra efter all dialysbehandling hon har fått tidigare. En skoningslös verklighet som gäller för de andra barnen också. De kommer alla att dö, högst troligt innan de blir vuxna, enligt sakkunniga läkare.

För den som har undrat vad politikerna menar när de talar om alla människors rätt till liv och okränkbara människovärde, finns nu ett svar. Ett människoliv må vara ovärderligt i högtidstalen från partikongresserna, men det finns en bortre ekonomisk gräns. Rent krasst går den vid 4,5 miljoner kronor. Om man är en 14-årig flicka med utländska rötter från Malmö, det vill säga. Samtidigt pumpas det nämligen ut skattepengar som om det inte fanns någon morgondag på en helt annan front. Medan landstingens expertgrupp av ekonomiska skäl i realiteten dömer barn (och vuxna) som bor och lever i Sverige till döden, rullar miljoner och åter miljoner iväg för att ta hand om så kallade ensamkommande flyktingbarn runtom i landet.

Bara i år väntas mellan 10 000 och 15 000 komma till Sverige. Det är 40-50 procent av alla i den kategorin som kommer till EU som helhet. Var och en av dessa människor kostar från 2000 kr och hela vägen upp mot 16 000 kr per dygn att ta hand om. Lågt räknat blir 10 000 (personer) multiplicerat med 2 000 (kronor) gånger 365 (dagar) = 730 000 000 kronor. 7,3 miljarder svenska skattekronor per år. Jämför det med de sex njursjuka barnen i Sverige som behöver medicinen Soliris för att överhuvudtaget överleva. Där landar slutnotan på 27 miljoner kronor per år. Skattemedel, där också. Redan i mellanstadiet lärde jag mig att en budget måste göras för att hushålla med begränsade resurser. Den ena posten måste ställas mot den andra.

Prioriteringar måste göras. Njursjuka barn i Sverige å ena sidan, ensamma barn som flyr från våld och förtryck å andra sidan. Det skulle vara ett omöjligt val. Om det var sant. Nu finns det färska uppgifter som tydligt talar för att sanningen i själva verket är en helt annan. Efter att danska myndigheter ålderstestat 282 personer som uppgav sig vara minderåriga ensamkommande flyktingar, fann man i själva verket att hela 203 av dessa över 18 år.

I testerna undersöks personens tänder, ben och könsorgan. Faktorer som är svåra att prata bort. 203 av 282 är cirka 72 procent av samtliga i den undersökta gruppen. Då ska man hålla i minnet att det är vida känt världen runt att Sverige dels har ett sällsynt generöst och naivt regelverk för mottagande av asylsökare och dels inte gör några ålderstester på immigranter som uppger sig vara ensamkommande flyktingbarn. Något som ytterligare bekräftas för den uppmärksamme i ett inslag som sändes förra onsdagen i SR P1.

Där presenteras lyssnaren för Ali och Jamshid som påstås vara ”ensamkommande flyktingbarn” som kommer från Afghanistan. En bit in i reportaget berättar både reportern och Jamshid själv om hur han vid tolv års ålder sydde läderväskor – i Teheran. Som råkar vara huvudstad i Iran. Inte Afghanistan. Jamshid hörs säga ” Då tänkte jag: nej, det kommer att bli tråkigt och tråkigt, det blir jobbigt och jobbigt. Då tänkte jag nej, då kommer jag att fixa ett nytt liv, inte samma sak som jag hade förut, jobbigt eller tråkigt. Det vill inte jag mera”. Varpå han alltså åkte till Sverige. Det är inte att fly från förtryck och krig. Det är att söka sig ett bättre liv utomlands. Låt oss nu säga att detta är fallet med fler än bara Jamshid. Något som många insatta röster har försökt upplysa allmänheten om under lång tid, om än för döva öron hos opinionsbildare och journalister runtom på nyhetsredaktionerna i Sverige.

Låt oss också anta att vi har samma andel vuxna som försöker bluffa sig in som minderåriga till Sverige. Trots att det i verkligheten högst troligt är många fler, med tanke på att det lär vara ett avsevärt högre antal som vågar sig på det skådespelet i ökänt dumsnälla Sverige än i länder med existerande självbevarelsedrift. I sådant fall slösar vi bort åtminstone 5 256 000 000 kronor på vuxna människor. Med betoning på ”män”, ty det är nästan uteslutande killar som kommer i den kategorin. Som mycket väl kan komma från ordnade men inte jätterika hemförhållanden. Allt medan en 14-årig flicka med utländska rötter från Malmö kommer att dö om hon inte får sin medicin.

För att den är ”för dyr”. Fem myror må vara fler än fyra elefanter. I politikernas värld är 5,25 miljarder skattekronor uppenbarligen mindre än 27 miljoner. Och en vuxen man från Iran som söker lyckan i Europa är mer värd än att rädda livet på dödssjuka minderåriga flickor som är uppvuxna i Sverige. Så mycket för den feministiska och barnfokuserade humanitära stormakten.

Öppna era hjärtan, svenska medborgare. Era politiker har nämligen sedan länge gjort sig av med både sina hjärtan och hjärnor.

Nasrin Sjögren