Neutralitetspolitiken har fungerat fläckfritt. Sverige har klarat av att stå utanför krig i två hundra år i år, skriver Simon O. Pettersson.

I flera inlägg i denna serie har positiva saker som sagts om socialdemokraterna varit tvungna att förses med starka reservationer. Neutralitetspolitiken måste emellertid ses som ett genuint positivt bidrag, som hållit oss undan från krig och bevarat vår självständighet gentemot utländska intressen.

Det finns anledning att återkomma till detta, när vi hör allt mer högljudda röster ropa på kursändring. En viss förskjutning i den officiella politiken skedde redan för några år sedan då vi gick från neutralitet till alliansfrihet. Nu ropar alltfler debattörer på Nato-anslutning. Senast Moderaterna har börjat diskutera detta.

Tidigare kunde man säga: ”I Sverige tror vi på neutralitetspolitiken och Östen Undén är dess profet.” Ändå var neutralitetspolitiken äldre än socialdemokratin.

Den kan nog inte betraktas som så gammal som senast då vi var i krig år 1815, ty i Krimkriget (1853-1856) övervägdes krigsdeltagande starkt.

Det tog tid innan den formaliserades. En rimlig startpunkt, för vilken folkrättsjuristen Rolf H. Lindholm argumenterat för i sina böcker, är efter det dansk-tyska kriget år 1864.

Då var skandinavismen fullkomligt död och man såg sig som en autonom, neutral stat. Förvisso nedslogs sedan flera riksdagsmotioner om neutralitet, men bara för att de ställde upp alltför långtgående garantier om framtiden, som alltid är oviss. Så fort ett krig utbröt ställde man sig neutralt. Det gällde det rysk-japanska 1904-1905, där man i sin förklaring talade om ”att städse iakttaga den strängaste och mest opartiska neutralitet” – som synes med en formulering som förefaller klart förpliktigande för framtiden.

Detta skulle som alla vet gälla första världskriget, andra världskriget och kalla kriget. Man har rest invändningar mot denna politiks konsekvens, och menat att detta bara var fråga om neutralitet på pappret, och att man de facto gjort mängder av avsteg från denna politik. Redan under första världskriget har vissa velat se en tendens till tyskvänlighet, bl.a. vad beträffar Kogrundrännans minering, vilket försvårade för ententens fartyg.

Ännu mer kontroversiella är avstegen under andra världskriget, där man framför allt brukar framhålla transiteringen av division Engelbrecht, då man tillät tyska trupper att passera genom Sverige. Mycket uppmärksamhet har t.ex. en arg och osaklig skrift av journalisten Maria-Pia Boëthius fått i denna fråga. Vidare noteras samarbeten under bordet med västmakterna under efterkrigstiden.

Den som ställer sig till doms över dessa saker tycks förväxla mål med medel. Vad var neutralitetspolitikens mål? Att hålla Sverige autonomt och utanför krig. Om vissa avsteg är nödvändiga bör de göras. Att moralisera över detta tycks bara vara ett uttryck för billig världsfrånvänd utopism, där man inte inser verklighetens realiteter, som både Per Albin Hansson, Tage Erlander, och i detta fall även Olof Palme, trots sin allmänna dragning till ideologisk verklighetsförfalskning, insåg.

Moralismen brukar särskilt drabba agerandet under andra världskriget, och det grundläggande problemet tycks vara att flera sentida inte uppfattar styrkeförhållandena vid tiden då dessa avsteg gjordes. Tyskland såg vid början av kriget starkt ut och det var inte självklart för de inblandade att de skulle förlora. Man gjorde vad man kunde för att stanna utanför kriget och bespara svenska folket ett ofattbart lidande.

Neutralitetspolitiken har fungerat fläckfritt. Sverige har stått utanför krig i två hundra år i år. Den som ropar på Nato tycks inte dra lärdomar av vår historia. Om det kommer till en kraftmätning i Europa är det då bättre, att vara förbunden att delta i kriget, eller att stå utanför som neutral stat? Det senare verkar helt självklart.

Ett motargument som ibland brukar höras, är att vårt försvar är så starkt, att vi då vi inte har en egen armé behöver någon annans. Till detta kan man säga, som inte minst Stellan Bojerud ofta påpekat, att vi för Nato-inträde skulle avkrävas en upprustning av ett sådant slag, att vi inte längre skulle behöva gå med. Alltså är det lika bra att göra den upprustning som ett medlemskap skulle kräva, men utan att gå med. På detta sätt kan vi fortsätta en fin svensk och socialdemokratisk tradition.