Den som är bosatt i Sverige bor i en mediekrati. Ett kollektiv av journalister och kommunikatörer med medial bakgrund har här ett betydande inflytande över politiken och det offentliga samtalet. Det är generellt sett inte av godo.
”Journalister begår många övergrepp” tillstod till exempel Janne Josefsson i en intervju 2014 och många har nog reflekterat över medias makt över den enskilda individen. Inget nytt så långt. Det jag undrar är om vi verkligen förstår dynamiken mellan media och politik och i vilken utsträckning sjuklövern under många år har varit det mediala etablissemangets viftande svans.
Det räcker med en stilstudie av Stefan Löfven, Sveriges formellt sett mäktigaste person, för att förstå vad jag menar. Det finns inget ledarskap bakom hans vimsiga framträdanden, han är i händerna på sina egna kommunikatörer, som i sin tur är experter på vad vänsterliberala journalister vill höra.
Nu tror någon att jag har en hemlig klubb i åtanke, som bakom neddragna persienner drar upp riktlinjerna för konungariket Sverige. Tja, då hade vi ju i teorin kunnat vädja till detta hemliga sällskap att ta sitt förnuft till fånga. Istället har vi ett oregerligt kollektiv av virrpannor och cyniska karriärister som i praktiken står bortom all kontroll. Detta kollektiv tar inte ansvar för politikens helhet och inte kan allmänheten utkräva något ansvar från dem heller.
Den journalist som visar tecken på att vilja uttrycka hädiska tankar kan snabbt förpassas ut i kylan. Vad ska man med Stasi till, när det räcker så bra med att låta bli att köpa misshagliga frilansares alster eller helt enkelt låta bli att förlänga ett kontrakt? Det handlar också om makten över agendan, vem som får de svåra frågorna och vem som kommer undan med lite vad som helst.
Många anser att förre statsministern Fredrik Reinfeldt hela tiden hade en hemlig plan som gick ut på att realisera en ultraliberal migrationspolitik. Jag tror inte på den teorin, hans projekt när han kom till makten 2006 var att sänka skatterna och ge människor större makt över sin vardag.
Den havererade migrationspolitiken hade istället att göra med Reinfeldts brist på mod, omdöme och statsmannaskap i kombination med en högst befogad respekt för mediernas makt. Alla försök att tygla migrationspolitiken bemöttes utan eftertanke med ”fiskar-i-grumliga-vatten” och Reinfeldt bestämde sig då för att inte riskera sitt skattesänkarprojekt genom att göra hela det mediala etablissemanget till oppositionens propagandamaskin.
Det hade nämligen blivit fallet 2010 om han hade öppnat för att regera med stöd från Sverigedemokraterna, vilket hade varit en avsevärt bättre partner än Miljöpartiet. Sedan satt Reinfeldt plötsligt fast i den egna retorikens klister och blev på därmed migrationsfanatiker. Alla kappvändare i Moderaterna tvingades acceptera Miljöpartiets migrationspolitik eller se sig förpassade ut i kylan. Den ”lyssnande” rörelsen var död och denna bisarra händelseutveckling hade inte ägt rum utan medias inflytande över den offentliga debatten.
Enligt en enkät från 2011 sympatiserade 72 procent av hela journalistkåren med det rödgröna blocket. Denna obalans på vänster-höger-skalan är dock inte alltid helt tydlig, i synnerhet som många tidningar har en borgerlig ledarsida. Gör man däremot om skalan till Sverige-anti-Sverige (läs Sverigedemokraterna mot Miljöpartiet) så är obalansen desto mer uppenbar. Det är nämligen Miljöpartiet som hade den största överrepresentationen, på Sveriges Radio och på Sveriges Television till och med egen absolut majoritet.
Sverigedemokraterna däremot hade inte ens en egen rad i den där tabellen, alltså noll procent. Alltså upplever omkring 20 procent av väljarna att ingen för deras talan i rikstäckande media. Medierna noterar å sin sida med förfäran att detta är ett parti de inte kan påverka på det sätt de är vana vid. Ömsesidig brist på förtroende kan vi kalla det.
Nu tror jag att en och annan journalist har blivit lite förskräckt över den egna yrkeskårens makt och vad man har ställt till med, vilket skulle förklara en viss tillnyktring på vissa redaktioner. Samtidigt har många politiker så till den grad drivits in i sin mediala anpassning att det blir svårt för dem att ställa om.
Medias motstånd mot SD får i alla fall sägas ha förblivit kompakt. Man undviker förvisso att angripa SD:s faktiska politik, istället målar man upp en nidbild av den, raljerar över partiets historia eller ger sig hän åt intetsägande emotionella resonemang med oklar innebörd.
Det är här som den verkliga konfliktlinjen går i svensk politik, ett diffust kollektiv av mediala makthavare mot ett politiskt parti bestående av medborgare som fått nog av mediekratin. Att lägga sin röst på SD är den ultimata protesten mot medias makt. De övriga partierna är egentligen bara statister i detta drama.
Tomas Brandberg, teknologie doktor