Svenska Dagbladet TV-intervjuade partiföreträdare inför den Almedalsveckan på Gotland där politiker, media- och PR-folk samt kändisar av olika valörer kan rumla och låta sig bli mätta och berusade på andras bekostnad. Jag fastnade för en intervju med Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesman Oscar Sjöstedt. Det handlade framför allt om den utredning regeringen tillsatt angående ”vinster i välfärden”. Löfven vek ju ned sig för kommunisterna inför regeringsbildandet efter valet och mer eller mindre lovade att någon vinstutdelning i ”välfärdssektorn” inte skulle tillåtas. Allt för regeringsmakten var Löfvens melodi!
Redan när kommunistledaren Jonas Sjöstedt började driva frågan om att förbjuda vinstutdelning i företag inom den s.k. välfärdssektorn stod det klart att detta var försåtligt valfläsk som var svårt att bemöta från socialisternas sida, d.v.s. socialdemokraterna och miljöpartiet. Det stack i ögonen att riskkapitalbolag domicilierade utomlands tjänade pengar inom välfärdssektorn och inte betalade särskilt mycket skatt, om än någon, i Sverige. Ingen människa kunde argumentera emot just denna aspekt eller anomali, särskilt inte när det handlade om bland andra sjuka och åldersdementa. Även de traditionellt borgerliga partierna spelades in i ett hörn av Sjöstedts snilledrag. Det var ett taktiskt ytterst skickligt, men naturligtvis cyniskt, spel av Sjöstedt. De övriga partierna hamnade på defensiven inför Sjöstedts bullrande retorik.
För mig och många andra var det självklart att något som ens kom i närheten av vad kommunisterna föreslog inte skulle komma att realiseras. I en rättsstat baserad på marknadsekonomi går det bara inte att plötsligt förbjuda ägare och investerare att tillgodogöra sig den eventuella avkastningen. Här hade man tillåtit privat kapital i en tidigare renodlat offentlig verksamhet. Miljarder investerades i sektorn och många fick arbeten i den privatägda välfärdssektorn. Endast kommunister utan någon förståelse för marknadsekonomi och rättssäkerhet kan föreslå något sådant. Det är uppenbart att såväl Löfven som Romson och Fridolin tillhör samma aningslösa kast som kommunisterna. Löfven kanske tvivlade – han skryter ju med sina erfarenheter från näringslivet – men gick ändå med på en utredning om åtgärder för att begränsa eller förbjuda vinster eller vinstuttag i välfärdssektorn även om han svamlade runt som brukligt är. På så vis fick han ihop det största blocket som kunde motivera att han blev regeringsbildare. Sverigedemokraterna (SD) fanns över huvud taget inte i vare sig alliansens eller de rödgrönas utopiska värld.
Nu har finansutskottet enats om ett s.k. tillkännagivande, innebärande att den av regeringen tillsatta utredningen om välfärdssektorn skall behandla de kvalitetskrav som skall gälla oavsett om välfärdstjänsterna tillhandhålls av privata eller offentliga leverantörer. Utredningsdirektiven från den röd-gröna regeringen, och där naturligtvis kommunisterna har haft ett stort inflytande, tyder snarast på en direkt fientlig inställning till privata företag i välfärdssektorn och pekar på att vinstuttagsbegränsningar är något önskvärt för utredningen att komma fram till.
I finansutskottet har således allianspartierna och SD enats om det aktuella tillkännagivandet. Man kan säga att utskotten är ett slags ”miniriksdagar” där partierna är representerade efter sin storlek i parlamentet. Dessa tillkännagivanden är inte rättsligt reglerade och därmed inte lagligt bindande för regeringen.
Man kan säga att de är en slags vädjan eller rekommendation till regeringen i en specifik fråga. Det finns följaktligen inte heller några lagstadgade sanktioner om regeringen underlåter att ta hänsyn till sådana tillkännagivanden.
Det pinsamma är att allianspartierna vägrade att bilda regering trots den icke-socialistiska majoritet som finns i riksdagen efter förra årets val. Man kunde inte tänka sig att behöva luta sig på SD:s stöd utan överlämnade makten till kommunister och socialister trots att svenska folket ville något annat. Däremot kan man tydligen nu formulera tillkännagivanden som baseras på en utskottsmajoritet som man inte kan få utan stöd från SD. Skillnaden är att regeringen kan strunta i att ta dessa tillkännagivanden i beaktande.
Regeringsformens portalparagraf säger att all makt utgår ifrån folket, det vill säga riksdagen. Genom alliansens idiotiska agerande har man satt denna demokratiska regel ur spel. Nu är man dock inte konsekvent utan accepterar SD:s stöd i utskotten för att leverera tillkännagivanden till ingen nytta. Löfven och hans regering, med kommunisterna i en släpjolle, ser väl på ett tillkännagivande snarast som en surrande och irriterande mygga som kan viftas bort.
När det gäller utredningen om ”vinster i välfärden” så kommer den att få arbeta i ett så långsamt tempo som möjligt. Den kommer att laborera med olika utopiska system för vinst- och utdelningsbegränsningar, långsiktighet i ägandet, kommunal eller statlig prövo- och vetorätt (säkert även retroaktiv sådan) mm. De rättsliga remissinstanserna och lagrådet kommer rimligen att slå ned mot kärnan i allt som har med vinst- och utdelningsbegränsningar att göra, hänvisande till såväl Europarätten som den svenska rätten angående skyddet för det enskilda ägandet som en del i de mänskliga rättigheterna, avtalsrätten mm. Med andra ord, utredningens förslag härvidlag kommer såvitt kan bedömas att dödförklaras på juridisk grund. Resultatet blir väl som ofta en ny myndighet eller expanderad befintlig myndighet som skall göra kvalitetskontroller mm. Löfven & Co kommer därför att kunna slira sig ur den tvångströja som kommunistledaren Sjöstedt så skickligt satte på honom efter valet. Det har kostat pengar, onödigt arbete och ökad byråkrati men det är det pris vi alltid får betala för våra sliriga politiker.
Svenska folket har inte bett om en kommunistinfluerad regering. Allianspartierna gillar inte regeringen men har valt att svika sitt demokratiska uppdrag för att slippa ta SD i handen eller helt enkelt låtsas som om partiet inte finns.
Det enda raka vore därför att avsätta den sittande regeringen. Problemet är att det då kan bli aktuellt med nyval. Om ett misstroendevotum mot statsministern går igenom, d.v.s. minst 50 procent av riksdagens ledamöter röstar för, måste regeringen avgå men ges då en möjlighet att inom en vecka från beslutet utlysa nyval. Alliansens partier har inte skördat några framgångar i opinionsundersökningarna efter valet och flera av partierna ligger farligt nära 4 procent och kan riskera att helt enkelt åka ur riksdagen vid ett nyval. Det enda parti som otvivelaktigt gått fram i opinionen är SD. Vilka icke socialistiska partier har att vinna eller förlora på ett nyval? Då det sista som överger människan är hoppet finns skäl tro att Alliansen helt enkelt hoppas på bättre tider och vill avvakta nästa ordinarie val och fortsätta att honorera den skändliga decemberöverenskommelsen och under tiden bedriva skenpolitik genom att fortsätta vifta med tillkännagivanden.
SD skulle säkert kunna ta ett nyval medan opinionens vindar fyller deras svällande spinnacker men det skulle kräva allianspartiernas stöd vilket dom sannolikt inte får av de skäl jag angett ovan. SD skulle dock kunna begära misstroendevotum mot Löfven även om man får räkna med att förlora omröstningen, det krävs en majoritet. SD har då åtminstone på ett väldigt klart sätt framfört den kritik mot den sittande regeringen som en majoritet av det svenska folket anser berättigad. Alliansen hukar räddhågset sin vana trogen, hänger fast vid den vidriga Decemberöverenskommelsen och kommer med största sannolikhet att förlora ytterligare i trovärdighet. De kan efter en sådan omröstning bespara sig besväret att formulera tillkännagivanden i utskotten då de uppenbarligen endast är meningslösa gester. Tyvärr är en stor del av dagens politik just gester. Det vore snyggt och rakryggat om SD satte fingret på den ömmande punkten och begärde en misstroendeomröstning.
Olof Hedengren, civilekonom (DHS), jur kand., fd bankir