Som visades i den föregående artikeln skedde en utveckling i socialdemokratin, där man alltmer frångick den hårda marxistiska retoriken och ideologin. Vi tog då upp något av den europeiska diskussionen, i denna artikel behandlas i stället två svenska socialdemokratiska marxismkritiker.
Nils Karleby (1892-1926) och Rickard Lindström (1894-1950) skiljer sig framförallt åt, som vi skall se, i det avseendet att Karleby sökte finna kritiska ansatspunkter hos Marx själv, medan Lindström var mycket mer långtgående och polemisk i sin kritik.
Karleby var utbildad typograf och var under sitt korta liv framförallt verksam som tidningsman. Han bortrycktes tidigt av tuberkolus som plågat honom svårt under hans levnad. Trots sin tämligen oansenliga karriär kom han att ha en betydande påverkan på den svenska socialdemokratin, särskilt genom boken Socialismen inför verkligheten, som utkom postumt år 1926, strax efter hans död. Denna har utkommit i många utgåvor, bl.a. med efterord av Tage Erlander och Björn von Sydow, och lästs av generationer socialdemokrater.
Redan titeln indikerar att Karleby önskar skissera än verklighetsnära socialism som inte förlorar sig i abstraktioner och utopier. Därmed omtolkas vissa marxistiska begrepp på ett sådant sätt att de blir mindre schematiska och verklighetsfrämmande. Tesen att historien styrs av materiella faktorer utläggs så att historien styrs av det konkreta, påvisbara. Detta skulle inte bara innebära ekonomin, utan också personer, idéer och böcker får här plats.
Likaledes tas det tydligt avstånd från determinismen, att historien skulle vara given på förhand. Karleby förklarar detta bara vara en tankekonstruktion som man tillgriper, när man i efterhand försöker förstå det som tidigare har hänt. Också statens övertagande av produktionsmedlen ifrågasätts. Det hävdas att det väsentliga i stället är att se till att företagen verkar för det allmänna bästa, inte helt olikt den funktionssocialism Gunnar Adler-Karlsson senare skulle göra sig till företrädare för. En brygga emellan teorin och praktiken blir också ett kapitel, om hur dessa idéer förverkligats i socialdemokratin.
Karleby lyckas här göra socialismen mer verklighetsnära än i den dogmatiska läroboksmarxismen, även om det för en utomstående blir litet parodiskt att detta ständigt måste understödjas av Marx-citat. Det ter sig som något av en pseudoteologi, där Marx skrifter tar bibelns plats. T.o.m. när socialdemokratins odogmatiska profil beröms stödjs detta av ett Marxbrev, där han hävdar att man bör vara odogmatisk.
Karlebys bok har dock djupare problem än så. Inte bara sitter han fast i socialismens jämlikhetsparadigm, han misslyckas också att inse några som helst av modernismens problem, som en nyanserad socialist av Hendrik de Mans typ kunde se. För honom är allt före franska revolutionen ett medeltida mörker. Något värde i traditionen finns över huvud taget inte. Karleby ger uttryck för en onyanserad utvecklingsoptimism som i längden blir fadd och fantasilös.
Roligare är det då att läsa Richard Lindström. Journalisten och politikern Lindström är viktig att framhålla för att förstå socialdemokratins rörelse mot mer pragmatism under Per Albin Hansson. Det finns nu också en omfattande monografi över honom av Lars-Erik Hansen, Richard Lindström – Per Albins folkhemsvisionär? (2007).
Richard Lindström kritiserade, ofta i väldigt skarpa ordalag, kommunismen och den marxistiska ortodoxin. Han gjorde gärna i form av polemiska småskrifter med titlar som Bolsjevisering och cellbildning – en vidräkning med det boljevistiska förstörelsearbetet inom socialdemokratin (1926), och Kommunistiska ”sanningar” i urval (1928).
Ett citat ur den förstnämnda skriften kan tjäna som stilexempel: ”[Det] understrykes i de nya boljeviseringsteserna att ’läran om proletariatets diktatur’ är boljevismens grundläggande lära. Denna lära är övertro på den avsjälade apparaten i dess mest tillspetsade form. Denna lära kan inte vara mer än en mot människorna, således även mot samhället, fientlig lära. Man må citera den orakade Marx sjuttio gånger sju – så är det dock!”
I denna polemiska stil försökte Lindström hålla en klar front mot yttervänstern. Marxismen kritiserades t.ex. för dess förespråkande av klasskamp och proletariatets diktatur, och dess avståndstagande från nationen. Lindströms svar blev ett slags pragmatisk socialism som ligger nära den politik som Per Albin Hansson förde.
Problemet med Lindström, liksom socialdemokratin över huvud taget, var att han begränsade sig till en partiell kritik av vissa marxistiska teser och aldrig gjorde upp med det bakomliggande systemet. Socialdemokraterna, också när de var som bäst under Hansson, lyckades aldrig riktigt överge varken socialismen eller kulturradikalismen. Därför var de heller inte immuna för den radikalisering som skedde under efterkrigstiden, särskilt från 60-talets slut.
De hade inte byggt upp ett tillräckligt ideologiskt skydd, utan lät sig ryckas med i den radikala tidsandan. Därför har de också i hög grad blivit offer för flera av samtidens mest skadliga tendenser, vad gäller t.ex. mångkultur, genus och sexualiteter.