Även de mest hängivna anhängarna till Sverigedemokraterna (SD) är sannolikt en smula förvånade att SD redan nu nafsar Moderaterna och Socialdemokraterna i hasorna.
För det politiska etablissemanget och vänsterpressen måste utvecklingen framstå som en mardröm. Vilka medel skall nu tas till sedan skrämseltaktik och svartmålning av det värsta slag inte bitit? De måste fråga sig, vad skall vi göra nu? Symtomatiskt är att ingen av de stora rikstäckande tidningarna (DN, SvD, Aftonbladet & Expressen) har tagit upp de senaste opinionsmätningarna som är samstämmiga vad opinionsriktningen anbelangar, även om nivåerna skiljer sig liksom i tidigare undersökningar.
Nu skall man visserligen ta alla undersökningar av detta slag med en nypa salt. Men samstämmigheten och kraften i SD:s frammarsch kan inte förnekas och det duger nu inte att klumpedunsen Löfven upprepar att det är resultatet på valdagen som räknas. Ehuru sant så är det ett uttryck för den slags infantilism som kännetecknar honom och kollegorna Romson och Fridolin.
Sanningen är rimligen att det politiska etablissemanget är djupt skakat och sannolikt helt utan idéer om vad de skall ta sig till? Det högtidligt och dramatiskt klingande begreppet paradigmskifte är ett ofta missbrukat ord men fråga är om vi inte nu står inför ett sådant skifte. Det går inte att förutsäga hur en sådan omvälvning eller en sådan revolution de facto kan komma att utveckla sig och vilket slutresultatet kan bli.
Vi ser hur allt fler etablerade personer nu vågar utmana den mobb som de politiskt korrekta inom politik och media släpper loss mot personer som visar sympati med SD och dess politiska idéer, inte mins vad invandring och integration beträffar. Jag känner ingen gammal pålitlig moderat som inte är djupt indignerad över sitt partis ledarskap mot ruinens brant under Reinfeldteran och som nu tycks fortsätta i tangentens riktning.
Inte någon gång i modern tid har politiken misslyckats så kapitalt. Inte någon gång i modern tid har vi haft en så usel regering. Ingen gång i modern tid har borgerligheten så fullständigt kapitulerat. Aldrig tidigare har parlamentarismen kastrerats så effektivt. Aldrig tidigare har det begåtts en sådan grov våldtäkt på grundläggande demokratiska principer. Aldrig någonsin har en borgerlig parlamentsmajoritet tillåtit att landets styrs av socialister och kommunister i minoritet. Att frivilligt lämna ifrån sig makten i flera år för att därigenom tro att man kan stoppa en kraft, SD, vars tid har kommit är endast ett uttryck för en total brist på självförtroende och principfasthet.
En stor majoritet av den svenska journalistkåren har straffat ut sig genom sin inkompetens och politiska enögdhet vad gäller inte minst invandringsfrågorna.
Jag är ganska säker på att dammluckorna nu har brustit för den obetvingliga kraft som ett folks sunda förnuft och vrede utövar. Vårt icke demokratiska politiska etablissemang har gjort sitt och förtjänar endast förakt. Polletterna börjar trilla ned i allt snabbare takt och fjällen seglar som stora snöflingor från allt fler ögon. Vi står inför en politisk revolution och det är inte en dag för tidigt om vi skall kunna stoppa den galenskap som vi tvingats bevittna under en allt för lång tid.
Till sist är det bara att önska SD lycka till. Att inte drabbas av hybris. Att behålla den balans och det lugn som kännetecknar de flesta av partiets främsta företrädare. Att, liksom hittills, inte låta sig provoceras. Motståndarna har på eget bevåg skaffat sig det rep som de nu är på god väg att hänga sig i.
Olof Hedengren, civilekonom (DHS), jur kand., fd bankir