Treffenberg var en orator och konservativ politiker som är värd att minnas och bör inte bara ses som ett excentriskt, reaktionärt undantag i en historia av radikalt framåtskridande.

Många tycker nog att vår tids riksdagsdebatter är tråkiga och förutsägbara. På gott och ont tycks vårt politiska system vara ägnat att skapa en viss konformism, där allt för avvikande personer sorteras bort.

Detta gör att platsen för yvigheter och utsvävningar minskar, men också utrymmet för verkligt originella personligheter. Annat var det på 1800-talet.

För att representera adeln på denna tid räckte det att vara huvudman för sin ätt, och alltså bara vara förstfödd i rätt familj. Man behövde alltså inte förtjäna några väljares eller något partis gunst. Detta gjorde att understundom mycket särpräglade individer kunde uppträda på riksdagen.

En annan person i denna skara var utan tvivel Curry Treffenberg (1825-1897). Han representerar urtypen för den reaktionäre excentrikern.

Redan den stora frisyren, litet erinrande om en romantisk skald som Francois-René Chateaubriand, och det märkliga namnet skapar ett sådant intryck. Som vi skall se gjorde han också somligt i sitt liv för att leva upp till den yttre fördomen. Hans lidelsefulla orationer på riddarhuset väckte uppseende hos många samtida iakttagare, ett samtidsvittne är t.ex. den liberale politikern Louis de Geer, som ger en road beskrivning i sina ännu läsvärda memoarer Minnen (1892).

Treffenberg föddes i Göteborg. Det iögonfallande förnamnet Curry är det gamla släktnamnet, och enligt Treffenbergs biograf Sven G. Svensson, vars framställning i Tre Porträtt (1989) är huvudkällan till denna artikel, sannolikt av skotskt ursprung.

Treffenberg tillkom sedan Karl XI adlat två bröder på grunder av släktens martialiska insatser. Också Curry Treffenbergs fader var militär, men en misslyckad sådan som ådragit sig stora skulder. Dock hade sonen släktingar som kunde sörja för att han fick en ordentlig utbildning, och även om hans betyg från gymnasiestudierna i Skara inte var briljanta, kan man skönja en grundläggande humanistisk inriktning. Han bibringades t.ex. tidigt en viss bekanthet med latinet och kunskaperna i och kärleken till detta språk skulle bestå livet ut, t.ex. genom citat i hans tal.

Efter skolstudier bar det av till Uppsala. Treffenberg kommer till Uppsala under den upsalienska studentromantikens guldålder. 1840-talet är den tid då mycket av det som vi idag uppfattar som studentkultur uppstod. Bäst av alla har nog detta decennium skildrats av Gunnar Wennerberg, författaren till de dråpligt studentikosa duetterna för baryton och bas som går under namnet ”Gluntarne” (1849).

Wennerberg skriver på ålderdomen i en ny inledning till dessa sånger, som undertecknad läst åtskilliga gånger under sin studentid i den eviga ungdomens stad, följande apropå detta decennium: ”Önskningar, som hittills ej vågat giva sig luft och göra sig offentligt hörda, av fruktan att varda ansedda allt för djärva eller orimliga; bemödanden, som trots sin aktningsvärda obetydlighet av klokheten stämplats som riksfördärvliga eller till det minsta samhällsvådliga; strävanden, dem en välvis försiktighet medelst hopade betänkligheter sökt att kväva redan i lindan såsom missfoster av en utsvävande inbillning; förslag, vilka en gällande erfarenhet eller den rådande bristen på allmänanda förutan förklarat för outförbara eller förkastat såsom i varje fall onödiga – alla trängde de sig nu fram liksom på en hemligt given befallning, fordrade här uppmärksamhet eller granskning, där medverkan eller utförande.”

Wennerberg framhåller att det inte hände saker bara på det akademiska, intellektuella och kulturella området under denna tid, utan själva staden som sådan växte befolkningsmässigt och byggandet tog fart. Treffenberg, som verkade ha ett avslappnat förhållande till sina studier, hamnade snart i studentlivets, centrum. Han var en omtyckt sällskapsbroder bl.a. i den då nya Juvenalorden, och blev snart också bekant med Gluntarnes sångare.

Han blev också inbjuden till Malla Silverstolpes salong, där samtidens litterära storheter flockades. Det var inte märkligt att studierna under sådana omständigheter drog ut litet på tiden, särskilt som han var osäker på vilket yrkesval som var det rätta. Han bestämde sig slutligen för juridiken.

När han väl började arbeta syntes inget av den tidigare latheten. Han gjorde en snabb ämbetsmannakarriär som skulle krönas av landshövdingsposter i både Västernorrlands och Kopparbergs län. Vad som intresserar oss i denna artikel är emellertid hans rent politiska gärning, som bestod i att han först företrädde sin ätt på riddarhuset under den sista ståndsriksdagen 1865, och invaldes sedan i flera perioder i den nya valriksdagen.

Redan under sin första riksdag 1865 var han mycket engagerad. Han framlade hela tio motioner, bl.a. om införandet av giljotin vid avrättning. Alla motioner försvarades med en högstämd känsloladdad retorik av ett slag som åskådarna sent skulle glömma. Mest uppmärksammat blev hans inlägg i det som var tidens stora fråga: ståndsriksdagens eventuella avskaffande.

De avslutande orden kan citeras för att ge en föreställning om i vilket stil talet hölls: ”Kanske läser Konungen redan deruppe i höganloftsalen domen övfer edert förslag i samma eldskrift, som vi se låga på dessa murar: ’Mene, mene thekel upharsin, jag hafver vägt dig på ena våg och funnit dig för lättan.’ Ingen dödlig rår om morgondagen, icke konungen, än mindre ministern.”

Argumenten som utvecklades i talet är de klassiska maktdelningsargumenten. Det nya systemet, där inkomster eller egendom var avgörande för politisk makt, skulle åsidosätta den tidigare balansen emellan stånden och emellan stånden och konungen. Treffenberg motsatte sig inte reformer, men de skulle inte omkullkasta systemet.

Bakom den till synes benhårt reaktionäre Treffenberg skymtar kanske alltså en framsynt reformvänlig konservativ. Treffenberg skulle fortsatta att vid kommande riksdagar att fortsatta kritisera den nya valriksdagens uselhet, men visade också intresse för allsköns frågor av annan karaktär. Hans framsynthet visar sig bl.a. i ett betydande intresse för Bismarcks socialpolitik.

Nu ser vi kanske avskaffandet av ståndsriksdagen som ett första steg mot representativ demokrati. Men det är en baklängesskrivning av historien som helt enkelt inte är rimlig. För dåtidens människor såg konflikten helt annorlunda ut.

Det som i praktiken infördes, som alternativ till den tidigare maktdelningen, var en plutokrati, där besuttna storbönder dominerade det politiska landskapet. De konservativa kritikernas argument var alltså långt bättre än vad den radikala historieskrivningen vill få oss att tro.

Treffenberg är därför alltså högintressant att studera. Han förblir en orator och konservativ politiker värd att hålla minnet för kommande generationer, och bör inte bara ses som ett excentriskt, reaktionärt undantag i en historia av radikalt framåtskridande.