Så har Almedalsveckan dragit igång. Det är ett kul spektakel men inte särskilt intressant för dem som inte är på plats. Centerpartiet dag var igår och följaktligen stod Annie Lööf i talarstolen.
Hon var som vanligt gladlynt men också självkritisk. Svensk borgerlighet måste rycka upp sig menade hon, utan att ana hur rätt hon har. Frågan som direkt följer är varför Alliansen då beter sig som den gör? Det är en bluffopposition vi har att göra med. Man gör en stor sak av de tillkännagivanden man har sänt regeringens väg, trots att det inte finns någonting juridiskt bindande i dessa tillkännagivanden. Ingenting som Alliansen gör tvingar regeringen att agera på tvärs med sin egen agenda.
Trots detta är det optimism och framtidstro som ska utgöra framtidens Allians om vi får tro Lööf. Det är i sammanhanget ett närmast provocerande uttalande. Efter sin bedrövliga start som partiledare har Lööf slipat bort de mest floskulösa uttrycken och plattityderna duggar inte längre lika tätt. Likväl ramlar hon dit mer än en gång.
Det sker speciellt när hon rider till försvar för den stora invandringen, som hon av allt att döma vill ska öka ytterligare. Sverige ska inte göra mindre utan Europa måste göra mer menade hon. Något säger mig att övriga Europa inte är så intresserat av att följa i Sveriges fotspår.
Lööfs jovialiska tilltal till trots så finns det något deterministiskt över hennes politik. Visionslösheten döljs i vackra ord men när man betraktar det hon föreslår är det bara marginella detaljfrågor hon uttalar sig om. Landets övergripande riktning verkar vara förutbestämd. Den största skillnaden mellan falangerna inom sjuklöverpartiet är om arbetsgivaravgiften ska höjas eller sänkas någon procent.
Det är en skrämmande bild av svensk politik 2015.