Det är numera inte så allmänt känt, men den bestående ordningen hade under 1800-talet ett kraftigt eldunderstöd från flera framstående idealistiska svenska filosofer.
Främst bland dessa var Nils Fredrik Biberg (1776-1827), Samuel Grubbe (1786-1853) och Christopher Jacob Boström (1797-1866). Tillsammans bildar de vad man kan kalla en svensk linje i den internationella konservativa idédiskussionen. I denna text uppehåller oss vid den äldste av dessa, Nils Fredrik Biberg, vars idéer med viktiga modifikationer kom att påverka de två senare. Också i en helt annan tid, när detta styrelseskick inte längre är aktuellt, kan man finna inspiration i denna unikt svenska konservatism och selektivt bejaka vissa av dess idéer.
Biberg föddes i Härnösand. Kombinationen av ett bildat hem, hans fader var lektor i grekiska, och en brinnande kunskapstörst gjorde att han snabbt förskaffade sig omfattande kunskaper, inte minst i klassiska språk och historia. Som student i Uppsala kompletterade han denna klassiskt orienterade utbildning med att fördjupa sig i mer samtida europeisk vitterhet.
Han kämpade sig fram till en docentur i estetik, och fick en ordinarie adjunkttjänst. Hans lärdom blev snabbt ryktbar och fick också hovets uppmärksamhet, då Gustav IV Adolf städslade honom som lärare till sin son.
Efter att ha sökt professorstjänster i både grekiska och teoretisk filosofi – gränsdragningarna emellan ämnena var dåförtiden mindre stränga – utnämndes han år 1810 till professor i praktisk filosofi. Han var omvittnat flitig och föreläsnings- och tentamensverksamheten upptog mycket tid, men han var också en gladlynt sällskapsmänniska, som särskilt uppskattade kvinnornas sällskap. Han var inte så mycket en författare, utan som många akademiska lärare på den tiden förmedlades hans idéer framförallt muntligt.
Hans åskådning får alltså framförallt konstrueras från de föreläsningsanteckningar som finns utgivna. Han gjorde dock ett viktigt inlägg i den offentliga debatten med den politiska pamfletten Om falsk och sann liberalism (först tryckt i tidskriften Svea 1823), som vi skall återkomma till.
Hans filosofi influerades av den samtida tyska filosofin, framförallt Friedrich Heinrich Jacobi. Ett centralt begrepp hos Biberg liksom Jacobi är förnuftet. Med förnuftet avses inte det vi i dag oftast menar med detta – det som utför logiska tankeoperationer. I stället menas, i linje med ordets etymologiska ursprung i ”förnimma”, eviga idéer som härstammar ytterst från Gud. Logiskt tänkande, det som Biberg kallar ”förståndet”, kan hjälpa oss att sortera förnuftets idéer, men inte i sig leda oss fram till dessa.
Religionen som ett uttryck för förnuftet blir med detta synsätt central, och inte bara som i mycket upplysningstänkande av pragmatiska skäl, utan för att det är ett uttryck för en evig sanning. Denna tro på eviga idéer skulle man kunna tro leda till en rigid syn på det politiska systemet, men faktum är att Biberg hade en klar insikt om att dessa idéer kunde få politiskt uttryck på olika sätt i olika tider. Historism och idealism utesluter inte varandra. Därför är det följdriktigt att den för konservatismen så viktiga metaforen om staten som en organism förekommer i hans föreläsningar.
Särskilt som hans professur rörde praktisk filosofi, ägnade han mycket utrymme i sina föreläsningar åt samhälls- och statslära. Bäst kommer dock hans rent politiska åskådning till uttryck i den tidigare nämnda pamfletten Om falsk och sann liberalism.
Utgångspunkten i skriften ger en intressant inblick i ett tidsfenomen: publicistikens explosion. Biberg menar att det har börjat talas om samhället på ett annat sätt än tidigare. Tidigare exekverades bara överhetens beslut utan att de diskuterades eller ifrågasattes. Nu har man i stället från pressens sida börjat komma med synpunkter på detta. Vad den nutida filosofen Jürgen Habermas kallat ”en borgerlig offentlighet” började växa fram.
Biberg kallar detta liberalism, och skiljer en sann liberalism från en falsk liberalism. Den sanna liberalismen – som med våra dagars terminologi kanske lättast översätts till ”konservatismen” – är medveten om ansvaret som medföljer denna påverkansmöjlighet. Den falska liberalismen däremot är främmande för detta och inser inte att den kan förleda och uppvigla massan. Biberg säger om denna: ”Denna parasitiska växt på upplysningens träd bör undanröjas; den är på dubbelt sätt farlig: först därigenom, att den mycket smakar den tanklösa mängden; för det andra, för att den ger ett skenskäl för själva illiberalismen.”
Man kan skilja den sanna liberalismen från den falska genom att se till vilka medel den använder. Den som menar att ändamålen helgar medlen, och använder sig av förtal, dålig ton och vilseledande retorik, visar sitt sanna ansikte. Bibergs karaktäristik ger en mer realistisk bild av den liberala pressens historia än vad många av deras egna skulle ge.
Pressens historia uppvisar ett Janusansikte: visst har dess framväxt inneburit en frihetsrevolution, men samtidigt kan och har denna frihet också missbrukats. Fröet till den extrema kulturradikalism som vi idag brottas med bor i den fria pressen. Vad skall moderera den?
Bibergs svar är det klassiskt konservativa: historia, tradition, moral och religion. Man måste ständigt kämpa för att upprätthålla kulturens bromsklossar mot barbariet. Dessa svar och skriften som helhet låter sig väl läsas i en tid, där vi just brottas med frågor av liknande natur. Pressens trovärdighet har nog aldrig varit mer ifrågasatt än nu. Man har missbrukat sin frihet för mörkläggning och desinformation i avgörande samhällsfrågor. I Tyskland har man uppfunnit ordet ”Lügenpresse” (som jag här lanserar på svenska i översättningen ”lögnpressen”).
Bibergs text om den liberala pressen blev mycket uppskattad bland vännerna i Uppsala, men han vredgades över att den inte fick något större inflytande på samhällsdiskussionen i allmänhet. Biberg höll sig därefter, med undantag av några klargöranden i samma fråga, undan från den offentliga diskussionen, och verkade genom föreläsningar. Detta betydde inte att han var utan inflytande.
Det är svårt att tänka sig i dag, men många av dåtidens professorer verkade framförallt genom just föreläsningar. Då studentkullarna var så pass små, kunde man genom att vara en tongivande professor på så sätt få ett betydande inflytande över samhällets elit. Man kunde verka muntligt och genom lärjungar. Biberg skulle få väldigt stor betydelse, genom det inflytande han hade på sin elev Christopher Jacob Boström.
Boströmianismen skulle med tiden bli ett slags inofficiell statsfilosofi, som t.o.m. kung Oscar II skrev under på. Hans och den svenska idealistiska traditionens verk borde alltså studeras och uppmärksammas mer, t.ex. finns det ännu många manuskript av Biberg som ännu väntas på att utgivas. Vi kan bara hoppas på en framtid, där sådant inses.