Är Sten Selander (1891-1957) bortglömd? Som diktare nog inte helt – många äldre personer minns säkert dikter som ”Spela kula” och ”En bondestudent”, även om nog många av våra nutida litterära smakdomare finner honom både sentimental och banal.
Som samhällskritiker måste han dock för den allmänna publiken sägas vara det, trots några fina akademiska studier på senare år. Man kan här särskilt nämna Martin Kylhammars idéhistoriskt orienterade bok Den okände Sten Selander (1990), men också litteraturprofessorn Bengt Landgrens mer litteraturvetenskapligt orienterade biografi Sten Selander. Lyrik och litteraturkritik 1916-1957 (2009). Man kan säga att han förlorade mot modernisterna både estetiskt och ideologiskt. Jag skall i det följande hävda att han är värd upprättelse i bägge avseenden.
Sten Selander föddes i Stockholm. Familjens identifikation med Stockholm förefaller ha varit stark – fadern utgav böcker med minnen från ett svunnet Stockholm. Det fanns gott om impulser till kulturell verksamhet i föräldrahemmet, hans far, en mångsidig läkare, frekventerades ofta av kulturpersonligheter som Oskar Levertin eller Anders Zorn.
Det var emellertid inte litteraturen eller konsten som lockade honom mest under skoltiden. Nej, till botaniken stod hågen och det skulle också bli hans akademiska studieämne (vilket dock som vi ska se kom hans essäistik och kulturkritik till gagn). Han kom därför till Uppsala, vilket inte var ett märkligt val för en ung student med sådana intressen, ty där verkade bl.a. den legendariske professorn i växtbiologi, Rutger Sernander.
Man kan gissa att han till en början hade vissa vetenskapliga ambitioner; han publicerade tidigt några vetenskapliga artiklar som tyder på detta. Hans betyg blev emellertid tämligen slätstrukna och litteraturen tog över allt mer.
Han debuterade som 25-åring med diktsamlingen Vers och visor (1916). Litet ojämn som många debutdiktsamlingar är (man prövar sig fram, försöker olika former), röjer den ändå begåvning och framförallt hantverksskicklighet och förtrogenhet med den svenska litterära traditionen. Den botaniska bakgrunden märks också med de många naturskildringarna. Framförallt märker man här en klassicistisk poetik – Selander ville hellre visa än dölja sitt beroende av den litterära traditionen.
Det skulle snabbt bli flera nya diktsamlingar, och man märker en tydlig nationalistisk, konservativ och antimodernistisk tendens. Om man skulle ge hans åskådning en etikett överensstämmer hans positioner i allt väsentligt med den samtida unghögern. Han skriver i dikten Vi modärna: ”Vi voro människor, vi gjort oss till maskiner / som själlöst producera framgång och pengar.”
Med Staden (1926), där flera av hans mest berömda dikter finns med, gör han sig till den vardagsskildrare som han litteraturhistoriskt har uppfattats som. Han har ansetts vara ”intimist” tillsammans med bl.a. Karl Asplund och Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Detta kunde anses nog så konservativt, när de modernistiska poeterna bröt fram, men den mer explicita samhällskritiken reserveras fortsättningsvis för radioföredrag, tidningsartiklar och essäsamlingar.
Den första essäsamlingen av detta slag var Modernt: lekmannapredikningar i radio (1933), som titeln antyder ursprungligen var radioföredrag. Det är också något i positiv mening predikoartar över denna samling. Det är en verkligt medryckande samhällskritik av ett slag man sällan ser på svenska.
En grundläggande idé är att det unika för vår tidsålder är att det moderna reservationslöst hyllas bara för den skull att det är modernt. Det skiljer vår tidsålder från alla tidigare tidsåldrar, enligt Selander. Också t.ex. under upplysningens tidevarv försvarades upplysningen för att den var god i sig, inte för att den var modern.
Det heter i ett fantastiskt crescendo: ”Denna modernitetens upphöjelse till egenvärde har medfört en högst märkvärdig och nästan skrattretande företeelse. Allt har blivit modernt, bokstavligen talat allt: nykatolicism, nyprotestantism och ny hedendom; rokokofåtöljer, hemslöjd, fabriksfunkis och moderna möbler i antika stilar; pessimism och livstro; psykoanalys och nytomism; spiritism, ’pyramidforskning’, christian science och exakt vetenskap; vildmarkskult och betongpoesi; kollektivism och självhävdelse, kommunism och penningdyrkan; bildningshunger och kulturförakt; filmfarser och trappdramatik, yrkesboxning och surrealism, allmogesvärmeri och amerikanism, museikultur och det praktiska livets krav; ny saklighet och ny romantik; pervers dekadens, nervös uppgivenhet och robust hälsa, gigolos och skidlöpare, coctails och snöbad; fascism och folkens förbrödning, tullmurar och Nationernas Förbund, långa kjolar och naketkultur, råkostdiet och konserver – allt är modernt.”
Modernitetsivrandet beror på maskinkulturen. Maskinerna blir ständigt bättre och då antas kulturen i samma utsträckning bli bättre. Men någon sådan, kumulativ tillväxt gives inte på värdeområdet. Kulturen måste hela tiden försvaras. Selander föreslår här alltså ett klassiskt humanistiskt försvar för kulturen som inte kan mätas eller räknas.
Till detta kulturförsvar kommer också ett naturförsvar. Han var under många år aktiv i Svensk Naturskyddsföreningen (som ordförande 1936-1947). En stor del av hans essäistik rör sig också kring hithörande ämnen. T.ex. essäsamlingarna Svensk mark (1934) och Mark och människor (1938) måste ses som kärleksförklaringar till den svenska naturen. Han förenade här sin tidigt vunna naturvetenskapliga kunskap med stilistiskt mästerskap, och lyckades på detta sätt som få andra sprida kunskap och medvetande om den hotade svenska naturen.
Han fortsatte dessutom ständigt att skriva dikter, alltmer på tvärs mot de litterära konjunkturerna. Hans kritik mot de radikala modernisterna har blivit ryktbar (även om den ibland överdrivs – han insåg efter hand t.ex. Gunnar Ekelöfs storhet). Han utlöste år 1946 den s.k. obegriplighetsdebatten genom en mycket kritiskt recension av Erik Lindegrens diktsamling mannen utan väg, som han menade var obegriplig.
Diskussionen handlade något tillspetsat om poesi bör vara klar och tydlig eller dunkel och svårtillgänglig. Selander förespråkade engagerat enkelhetslinjen. Det bästa försvaret för denna linje finner man i Selanders egen poesi, som ehuru ojämn, i sina bästa stunder verkligen präglas av avvägdhet, genomskinlighet och finstämdhet. Den som vill bilda sig en uppfattning om detta kan läsa Dikter från tjugofem år (1942), där han själv gjort ett bra urval och uteslutit många av sina sämre dikter. Det är välsvarvade vers som förtjänar att leva vidare. Såväl som diktare, konservativ samhällskritiker och naturskildrare har han alltså en plats i det historiska minnet.