Stå upp för frihetens sanna mening

Vi konservativa värderar vår frihet inte för att det är en abstrakt ägodel för abstrakta individen, utan för att det är en konkret och historiskt prestation, resultatet av århundraden av civil disciplin och ett tecken på vår återhållsamma respekt för lagen i vårt land.

Den engelska filosofiprofessorn Roger Scruton skriver om varför konservatismen behövs nu mer än någonsin.

När de avkrävs ett svar om sina övertygelser, svarar konservativa ironiska eller undvikande: övertygelser är något som andra har, de som har förväxlat politik med religion, så som socialister och anarkister. Detta är beklagligt eftersom konservatism är en genuin, om än icke systematiserad, filosofi och det förtjänar att sägas speciellt i en tid som denna när vår nations framtid är osäker.

Konservativa är övertygade om att våra identiteter och värderingar formas genom relationer till andra människor och inte genom vår relation med staten. Staten är inte målet utan ett medel. Det civila samhället är målet och statens uppgift är att skydda det. Civilsamhället framträder genom fria associationer, rotade i vänskap och samhällsliv. De seder och institutioner som vi värnar har vuxit underifrån, genom samarbetets ”osynliga hand”. De har sällan påtvingas uppifrån av politiker, vars roll, för en konservativ, är att förena våra många mål, och inte diktera eller kontrollera dem.

Endast i engelsktalande länder beskriver sig politiska partier som ”konservativa”. Varför är det så? Det är så eftersom engelsktalande är arvtagare till ett politiskt system som har byggts underifrån, genom fria sammanslutningar av individer och i samklang med common law. Därför kan vi föreställa oss politik som ett medel för att bevara samhället snarare än ett medel för att införa eller skapa det.

Från den franska revolutionen till Europeiska unionen, har regeringar på kontinenten sett på sig själva ur ett uppifrån-och-ner perspektiv, med sig själva som en sammanslutning av kloka och mäktiga experter som arbetar för att införa en social ordning genom regleringar och diktat. Common law påtvingar inte ordning, utan växer från den. Om staten är nödvändigt, i konservativas ögon, är det för att lösa de konflikter som uppstår när saker av någon anledning inte är avgjorda.

Om du ser saker på det sättet, då är du sannolikt övertygad om att det civila samhället ska bevaras genom att göra det mottagligt för nödvändiga förändringar. New Labour försökte försvaga vårt samhälle externt och splittra det internt genom sin ovillkorliga acceptans av EU:s överstatliga auktoritet, internt av urskillningslös invandring, klasskamp och ”reformer”, vilket ofta innebar politiseringen av våra heliga institutioner. Konservatismen däremot syftar till ett sammanhållet samhälle som styrs av sina egna lagar och av institutionerna som har uppstått över tid som svar på tidernas skiftande behov och förutsättningar.

Ett sådant samhälle är beroende av en gemensam lojalitet och en territoriell lag, och dessa kan inte uppnås eller bevaras utan gränser. Men vi finner oss nu bundna av ett traktat som planerats av utopiska internationalister under omständigheter som för länge sedan försvunnit. EU-fördraget ålägger medlemsländerna att tillåta ”fri rörlighet för personer”, oavsett deras önskningar eller deras nationella intresse.

Med vårt öppna välfärdssystem, vårt universella språk, vårt relativa välstånd och våra omsorgsfullt försvarade friheter, är vårt land den föredragna destinationen för Europas nya våg av invandrare. Överst på varje konservativ persons agenda står därför frågan om invandringen: hur kan man begränsa den, och hur man kan se till att nykomlingar integreras i ett civilt samhälle där fri association, åsiktsfrihet och respekt för lagen är axiomatiska?

Konservativa tillstår att rätten att rösta bort våra ledare och ändra våra lagar är förutsättningen för demokratisk politik. När det är möjligt bör våra lagar stiftas i Westminster, eller i vårt lands common law-domstolar och inte av icke folkvalda byråkrater i Bryssel eller av domstolar med EU-domare.

Tills nyligen har den konservativa betoning på det civila samhället lett till en lika tydlig betoning på familjen som civilsamhällets hjärta. Denna betoning har bragts i oordning genom den sexuella revolutionen, höga skilsmässotal och utomäktenskapliga födslar, och av den senaste tidens förändringar för att anpassa samhället till den homosexuella livsstilen. Och dessa förändringar måste absorberas och normaliseras.

Vi lever i ett tolerant samhälle där friheten utsträcks till en mängd olika religioner, världsbilder och former av familjeliv. Men friheten hotas av de nya rättigheterna: frihet bygger på personligt ansvar och en respekt för andra, medan ”rättigheter” är ett sätt att utnyttja andra för rent personlig vinning. Friheterna är möjliga endast genom de värden som skyddar individer från kaos i sina liv och som värnar integriteten i hemmet inför de många hoten det står inför.

Konservatism är en filosofi om arv och förvaltarskap; den förslösar inte resurser utan strävar efter att förbättra dem och föra dem vidare. Konservativa anser att miljöpolitiken måste räddas från den falska expertis som sprider panik. Men miljöpolitiken måste också räddas från framstegsreligionen som uppmanar oss att jaga tillväxt till varje pris och förvandla vårt älskade land till en serie betongplattformar, förenade av höghastighetståg och övervakade från varje kulle av kusliga vindkraftsparker.

Det är numera svårt att agera utefter dessa förställningar. Genom halvstatliga organisationer och myndigheter har staten förstärkts till den grad att den sväljer privata initiativ och snedvrider den sedan länge etablerade välgörenhetsinstinkt som finns hos våra medborgare. EU-förordningar gör det svårt för människor att frivilligt sluta sig samman och de meningslösa domarna i de europeiska domstolarna berättar ständigt för oss att genom att leva på ett sätt vi finner gott trampar vi på någons ”mänskliga rättigheter”. Konservativa tror på rättigheter, men på rättigheter som betalas av plikter och som är till för att förena människor snarare än splittra dem.

Vänstertänkare karakteriserar ofta den konservativa positionen som en som förespråkar fria marknad till varje pris, införandet av konkurrens och vinstmotivet även på de heligaste platserna i samhällslivet. Adam Smith och David Hume gjorde dock klart att marknaden, som är den enda kända lösningen på problemet med ekonomiska samordningen, är beroende av en moralisk ordning som växer fram underifrån när människor tar ansvar för sina liv, lär sig att respektera avtal och leva i rättvisa och solidaritet med sina grannar. Våra rättigheter är också friheter och frihet fungerar bara bland människor som tvingas ansvara för sina regelbrott inför sina grannar.

Det här betyder för de konservativa att kampen för att återkräva det civila samhället från staten oavbrutet måste fortsätta. En efter en urholkas våra friheter: yttrandefriheten av islamism, fria associationer från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, friheten att stifta våra egna lagar och styra våra egna gränser av EU.

Vi konservativa värderar vår frihet inte för att det är en abstrakt ägodel för abstrakta individen, utan för att det är en konkret och historiskt prestation, resultatet av århundraden av civil disciplin och ett tecken på vår återhållsamma respekt för lagen i vårt land.

Roger Scruton