Det är självklart en konservatism som skall vinna framgång inte kan handla om att skapa en blåkopia av en tidigare tid, utan att med inspiration från historien på ett kreativt sätt förverkliga traditionella värden i en ny tid.
Ändå bör man inte se ned på de excentriker som dröjer sig kvar i något förgånget, ty de bär levande vittnesbörd för oss sentida, om vad som gammalt och fornt har varit – de blir till ett slags levande historieböcker. En sådan person var tvivelsutan greve Magnus Stenbock.
Magnus Stenbock (1911-2007) visade redan under sin barndom drag av originalitet. Han talade senare, om hur han under skolgången i Sigtuna hade svårt att passa in i det konformistiska klimatet. Så var han inte heller från vilken släkt som helst, det är samma grevliga Stenbocksätt, till vilken hans namne, fältmarskalken Magnus Stenbock, hjälte från bl.a. slaget vid Helsingborg 1710 och omdiktad av den store nationalromantiska poeten Carl Snoilsky, räknas.
Också hans moder, som blev känd under namnet Louise Montgomery (Montgomery efter sitt andra giftermål), var en originell personlighet, lika traditionsmedveten som sonen och också litet av författare – hon skrev bl.a. om traditionell skärgårdskultur. Fadern Carl Magnus var en lärd bibliotekarie som särskilt försvarar sin plats i historien som utgivare av en mängd handskrifter.
Till godset Herrborum i Östergötland kom familjen 1929. Detta gods som mer än något annat kommit att förknippas med greve Stenbock har gamla anor. Här bodde redan på 1300-talet riddaren Knut Algotsson som var gift till en dotter till den heliga Birgitta. Den nuvarande huvudbyggnaden lät emellertid uppföras år 1638 av Axel Gustafsson Banér (men har flera gånger bl.a. efter eldhärjning förändrat sin karaktär).
Under 1800-talet kom godset i släkten Mörners ägo, till vilken Magnus Stenbocks moder hörde, och detta är anledningen till att det kom i familjens besittning. Här skulle familjen och, efter moderns död år 1978, greve Stenbock själv leva herrgårdsliv efter konstens alla regler, inklusive sällskapsdamer och tjänsteflickor. 1800-talets syntes här konserverat och självaste kungen har sagt, att på Herrborum har tiden stått still i hundra år.
Detta kunde vara märkvärdigt nog, men varför har detta egentligen väckt ett mer allmänt intresse? Tre faktorer torde vara avgörande. För det första har greve Stenbock tagit emot ”paying guests” alltsedan 80-talet, för att dra in litet pengar. Här har alltså åtskilliga kunnat leva 1800-talets herrgårdsliv och fått pröva på hur det är att följa den äldre adelns sociala etikettsregler. För det andra har han skrivit en bok med titeln Tankar och synpunkter i några av tidens frågor (1961). För det tredje blev han år 2004 föremål för en TV-dokumentär och har också gjort ytterligare några kortare framträdanden i detta medium.
Det lönar sig att uppehålla sig litet vid hans bok. Den har, efter att den kom ut första gången 1961, kommit ut i hela elva reviderade upplagor, den sista år 2007, samma år som han gick bort. Han har också hävdat på ålderns höst att författarskapet var hans huvudsysselsättning, trots att alltså bara kom ut med denna enda bok. Det var alltså en bok han lagt möda på. Här finns hans samhällssyn väl beskriven.
Redan stilistiken andas av en annan tid och ännu mer åsikterna. Det är fascinerande att läsa det sannolikt senast skrivna försvaret av det gamla ståndssamhället. Grundidén är att ståndscirkulationen inte bara drabbar överklassen negativt, utan också allmogen.
Det heter: ”Det är dock en sedan århundraden inom alla klasser erkänd sanning, att uppkomlingen i allmänhet anses mindre sympatisk än hans släktingar, som fortleva inom sin ursprungliga klass, och även anses mindre sympatisk än hans nya ståndsbröder. Han ringaktas både av ’sina egna’ och av sina nya ståndsbröder, ty han har nämligen ofta förlorat en del av sitt eget ursprungliga stånds kultur, och icke lyckats tillgodogöra sig av sitt nya stånds kultur.”
Stort och smått blandas här. Alltifrån kvinnoemancipationen och den moderna litteraturen till den moderna umgängestonen och humorn kritiseras här. Få saker i den moderna världen undkommer grevens domvärjo. Mer i tiden ligger kanske hans starka omsorg om miljön, vilket inte minst inspirerades av hans intresse för indisk filosofi. Därifrån kom också tanken på ahimsa (icke-våld), som han tillämpade mycket strikt. Han åt helt vegetariskt och lät sina katter fritt föröka sig, vilket ledde till att Herrborum närmast översvämmades av katter.
Man kan fråga sig, hur en så antimodernistisk person kunde tolereras i det radikalmodernistiska Sverige, där t.ex. den mest modesta kritiken i jamställdhetsfrågan kan mötas av närmast hysteriska reaktioner. Ja, så till den grad uppskattad, att han blev föremål för en TV-dokumentär, där han skildras med sympati. Sannolikt beror det på att hans åsikter och levnadssätt var så till den grad främmande att de inte uppfattades som ett hot mot den rådande ordningen. Han kunde reduceras till en egendomlighet, ett lustigt fenomen.
Vad som missas med ett sådant betraktelsesätt är detta: även om det han stod för inte kan förverkligas just på det sätt som han själv försökte, kan det inspirera till en med urskillning genomförd, modernismkritisk rörelse av ett annat slag.