En och annan kommer kanske vagt ihåg trolöshetsdebatten. Kanske som en av alla de kulturdebatter som man till slut inte vet vad de handlar om och vad de är bra till. De flesta har nog sannolikt glömt personen som startade den: en medicinprofessor och kulturdebattör vid namn Gunnar Biörck (1916-1996).

Trolöshetsdebatten utspelade sig på kultursidorna 1966, och initierades av en intervju med Gunnar Biörck i Svenska Dagbladet på trettondagsafton 1966.

Begreppet trolöshet har emellertid en längre historia än så i svensk kulturdebatt. Trolös är naturligtvis ett gammalt adjektiv som använts negativt om falska och opålitliga personer i många hundra år (Svenska Akademins Ordbok anför exempel redan från 1500-talet). På 60-talet började emellertid användas positivt av vissa radikala intellektuella, som sade sig vara trolösa, i den meningen att de stod fria från värden och normer, ideologier och trossystem.

En banbrytare för denna tolkning av begreppet var Lars Gyllensten som i Nihilistiskt Credo från år 1963 tolkar ”trolös” positivt, som en kritiskt prövande inställning, där inget är givet på förhand. Poeten Björn Håkansson går samma år i en artikel i Dagens Nyheter längre, och menar snarare än total obundenhet av samhällets normer. Trolöshet har här fått innebörden normlöshet. Filosofen Armas Lappalainen blev än tydligare i sin kulturradikalitet i en serie artiklar i Dagens Nyheter 1964, där han försvarar total trolöshet också i kärleksrelationer.

Mot denna bakgrund tar Gunnar Biörck till orda. Biörck är vid det här laget en framstående medicinprofessor med hjärtat som specialitet, chefsläkare vid Serafimerlasarettet och han hade dessutom publicerat en mängd tidningsartiklar i aktuella frågor, särskilt i tidningen Arbetet.

Intervjun i Svenska Dagbladet 1966 rör särskilt den aktuella kulturdebatten. Att den skulle väcka uppmärksamhet är kanske inte så märkligt. Biörck uttryckte sig spetsigt. Det heter t.ex.: ”Jag läser Svenska Dagbladet för att få en någorlunda objektiv bild av verkligheten och Dagens Nyheter för att hålla mig orienterad om det psykologiska undermineringsarbetet i samhället.”

En genomgående tendens i intervjun är att kulturdebatten förs av en liten klick som diskuterar med varandra för varandra, och som aldrig diskuterar de verkligt väsentliga frågorna. Som nutida läsare är det lätt att känna igen sig. Det förefaller som om alla kritiska synpunkter som Biörck riktar mot dåtidens kulturetablissemang kunde riktas också mot dagens.

Detta är ingen slump, ty det nuvarande kulturetablissemanget är i mångt och mycket en produkt av 60-talet. Den mycket kulturradikale Olof Lagerkrantz’ utnämnande till chefredaktör för Dagens Nyheter år 1960 kan ses som en brytpunkt.

Begreppen trolöshet och normlöshetens som skulle vara diskussionens ledmotiv tas självfallet också upp. Biörck menar att normlöshetens profeter slår knut på sig själva, då deras predikande bara kan ske inom ramen för ett normssystem. Upplöses normssystemet återstår bara anarki och destruktion. Han menare vidare att de som borde reagera mot denna normupplösning antingen är alltför upptagna av andra uppgifter eller räds den offentliga diskussionens råhet.

Detta var självklart sprängstoff. Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagerkrantz, som på många sätt var den främsta exponenten för allt det Biörck kritiserade, reagerade tämligen omedelbart. Kritiken måste sägas vara tämligen tam; Lagerkrantz kritiserar särskilt Biörck för att vara allt för generell och att han inte exemplifierar med enskilda personer. Detta är ett svaghetstecken.

Lagerkrantz verkar inte tro tillräckligt på sin egen normlöshetsideologi för att stå upp för den utan kritiserar i stället oklarheter hos Biörck. Andra inlägg från vänsterhåll uppvisar ett liknande mönster. Det finns en allmänt spridd fördom att kulturradikalernas hegemoni skulle grundas däri att de vunnit debatten. Sanningen är att de har varit duktigare än sina motståndare på att skaffa sig makt och inflytande. Trolöshetsdebatten är ett exempel på en diskussion, där de konservativa hade långt bättre argument, ja, var de enda som egentligen ägnade sakfrågorna intresse. Så vad trolöshetsdebatten mer än något annat visade var kulturradikalismens ohållbarhet.

Ingen av de kulturradikala debattörerna lyckades visa hur ett samhälle utan traditionella normer skulle fungera eller varför det var att föredra. Det enda som levererades var mer eller mindre kvicka oförskämdheter, där något slags bottenrekord nåddes av Expressens dåvarande kulturchef och senare chefredaktör Bo Strömstedt, som skrev en hel artikel vilken ironiserade över Gunnar Biörcks förmåga att deklamera Karl Asplunds dikt ”Hjältarna”. Det intressantaste inlägget från vänsterhåll var betecknande nog inte kulturradikalt, utan kom från den store socialdemokratiske humanisten och folkbildaren Alf Ahlberg, som betonade att demokratin inte kunna fungera utan fasta normer – möjligen banal insikt, som dock tål att upprepas.

Vi har nu uppehållit oss länge vid trolöshetsdebatten. Var Gunnar Biörck intressant i något annat avseende, för oss som inte är hjärtspecialister och kan uppskatta denna del av hans verksamhet? Ja, det tycker jag absolut. Hans essäsamlingar, som mestadels var återtryck av publicerade tidningsartiklar, innehåller åtskilligt av värde. Man kan här särskilt framhålla Medicin för politiker (1953), Människans möjligheter (1956) och Med stetoskop och värja (1974).

Bäst är Biörck, när han diskuterar de problem som ligger nära honom själv – sjukvårdspolitik och medicinsk-etiska problem. Då dessa diskussioner i allmänhet rör sig mer om principiella problem än om detaljfrågor känns de ännu aktuella. Gunnar Biörck förkroppsligar också med sin humanistiska bildning och sitt breda samhällsengagemang en läkartyp, som i dag känns avlägsen. Jag hoppas han kan få några läsare också i vår tid.