För den som vill förstå något av det socialdemokratiska Sverige är begreppet ”folkhem” högst väsentligt. Också när en förnyad socialkonservatism tar form bör begreppets olika aspekter beaktas.

”Folkhemmet” har såväl använts som en icke-realiserad vision, som något realiserat som man nostalgiskt ser tillbaka på (”det gamla Folkhemssverige”). Vi börjar med att beskriva, hur det uppstod som ett socialdemokratiskt begrepp, för att sedan säga något om hur det förhåller sig till socialkonservatismen.

Den konstituerande texten för den socialdemokratiska uttolkningen av folkhemsbegreppet brukar anses vara Per Albin Hanssons ”Folkhemstal”. Det var ett tal han höll vid andra kammarens remissdebatt onsdagen den 18 januari 1928. Det var ett tal hållet i opposition, en liberal ministär under Carl Gustaf Ekman innehade regeringsmakten.

Hansson motsätter sig alltså här den nuvarande ordningen och skisserar en vision för ett annat samhälle. Han menar att man ofta talar, om samhället som ett hem, men att det blir till tomma ord, då man inte känner ansvar för varandra på det sätt som man i ett hem gör.

Folkhemmet kräver klassamhällets upplösning, och utjämning emellan människorna. Det heter i en berömd passage:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Visionen kan alltså tyckas radikal, att man syftade till en omfattande utjämning, och klassamhällets avskaffande föreslås flera gånger explicit. Samtidigt betonas mycket starkt samförståndstanken, folkgemenskapen, i skarp opposition mot marxismens klasskampstanke.

Från vänsterpartiet, som brutit sig ut 1917, fick han skarp kritik.

Detta gör att man kanske inte uppfattar socialkonservatismen och statsvetaren Rudolf Kjellén som så långt borta. Många härleder folkhemsbegreppet från just Kjellén, ibland också i polemiskt syfte (som Jan Myrdal när han vill misstänkliggöra sin far i sina memoarer). Detta särskilt som Hansson i inledning av talet tydligt säger att han bara använder sig av en allmän metafor, och inte gör anspråk på att hitta på ett eget begrepp.

Forskningen har emellertid kunnat visa att begreppet folkhem har varit så allmänt använt, att knappast någon enskild kan göra anspråk på metaforen. Folkhem användes vid sekelskiftet som ett slags institution, där fattiga bland annat kunde dricka kaffe och läsa tidningar och böcker; denna betydelse fanns t.o.m. som uppslagsord i Nordisk Familjebok.

Även om Kjellén och Hansson både använder sig av en allmän metafor som ingen har ensamrätt på, kan man fråga sig, om det inte betyder något att bägge använder sig av en liknande metafor. Vad finns det för likheter och skillnader emellan Kjellén och Hansson i detta avseende?

Likheten är att samhället skall hållas samman och präglas av ett minimum av motsättningar. Det finns också en likhet i kritiken mot kapitalismen, som Kjellén menade skulle hållas i stränga tyglar. En likhet finns också i vissa sociala reformer som syftade till de fattigas resning.

Men skillnaderna är desto större. Kjellén ville bevara element av det gamla ståndssamhället – han ville ha ett tydligt hierarkiskt samhälle. Socialdemokratins nivelleringstanke tog han bestämt avstånd ifrån, och han hade en skeptisk inställning till demokratin (även om han aldrig blev helt klar med vad han ville ha i stället). Kjelléns nationalism var också klart mer långtgående än Hanssons.

Hansson accepterade nationalismen som en viktig komponent i välfärdsbygget, för Kjellén var nationalismen allt. Den kulturradikalism som understundom var stark inom socialdemokratin, var för Kjellén helt främmande.

En annan skillnad är att Hanssons samförståndstanke i viss utsträckning var taktisk, det går inte att komma ifrån att socialdemokratin i viss utsträckning har varit ett klassegoistiskt parti, som särskilt syftat till att tillvarata arbetarklassens intressen (och deras tillbakagång kan delvis förklaras av förändringar på arbetsmarknaden, som minskat dennas omfattning). På ett övergripande plan kan man alltså säga att Kjellén i högre grad tog det äldre samhällets parti än Hansson, utan att för den skull försvara något slags status quo.

Det fanns otvivelaktigt positiva drag i Hanssons reformpolitik, och varje socialkonservatism värd namnet måste erkänna värdet av de delar av välfärdsstaten som fungerar. Det finns emellertid också fog för flera av Kjelléns modereringar, även om också Kjellén har vissa problematiska drag.

En förnyad socialkonservatism som skall fungera i dag, kan alltså inte låsa sig fast i någon färdig historisk form, utan med urskillning inspireras av delar av tradition. I denna tradition har emellertid både Rudolf Kjellén och Per Albin Hansson en given plats.