Theodor Holmberg var kritisk till sin samtids materialism och osedlighet och ville istället samla folket kring religionen, nationen och demokratin, skriver Simon O. Pettersson i denna fortsättning av artikelserien om svenska konservativa tänkare.
Folkbildning associeras i dag kanske mest med radikala krafter. Man föreställer sig måhända ABF-kurser och dylikt. Men faktum är att det också finns en konservativ och kristlig folkbildningstradition, t.ex. grundades den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala år 1891 som en folkbildningsförening (i opposition mot det radikala Verdandi som grundats ett knappt decennium innan).
En annan exponent för denna konservativa folkbildningstradition var tvivelsutan Theodor Holmberg (1853-1935), som också fått förnyad aktualitet på senare tid, då han ofta framlyfts som en sverigedemokratisk förebild, inte minst av den vikarierande partiordföranden Mattias Karlsson.
Holmberg föddes i Gärdslöv i Skåne. Hans far, prästen och politikern Lars Paulus Holmberg, tycks med sin omfattande bildning och sitt rika trosliv ha haft ett betydande inflytande, då han med stor sympati skildrat faderns minne i Människor och kulturbilder från 1800-talet knutna kring Lars Paulus Holmberg kyrkoman och politiker (1928), en gripande 1800-talsskildring som utgående från Lars Paulus liv ger en levande bild av hela epoken.
Efter de tidiga uppväxtåren tvingades han lämna föräldrahemmet för skolstudier i Malmö. Han fick här en god formell utbildning, särskilt i de klassiska språken, men saknade de utbildningsmoment som mer tilltalade fantasilivet. Han fick här supplera med egen läsning, och läste hängivet på egen hand, särskilt svenska klassiker. Det saknades heller inte lärt umgänge, till skolkamraterna räknas bland andra den framstående skalden Albert Ulrik Bååth.
Efter att ha blivit student i Malmö, började han studera i Lund. Historia och nordiska språk lockade, men han hade också tid över för kamratligt umgänge och studentliv. Redan under sin studietid fick han erbjudande att undervisa vid Vilans folkhögskola under den legendariske svenske folkhögskolepionjären Leonard Holmström, och hans bana bestämdes således tidigt. Efter avlagd fil. kand., år 1876, blev han föreståndare för Tärna folkhögskola i Västmanland, en position som han skulle ha ända fram till år 1912. Han fick bygga upp skolan från grunden; han beskriver charmigt hur i Tidsströmningar och Minnen (1918) hur inte ens lokalerna var i ordning, när han tog över – i de håliga golven trivdes mössen. Detta blev basen för hans verksamhet, som inte minst genom att han flitigt bidrog med artiklar i pressen skulle få stort nationellt genomslag.
Hans artiklar och skrifter står i ett intimt sammanhang med hans verksamhet som folkskolelärare, och en av hans artikelsamlingar från sin tidiga period bär t.o.m. titeln Från skolsalen (häftesvis 1896-1892). De bär därför ofta föredragets åskådliga, direkta form och Holmberg skydde över huvud taget abstraktioner. Det saknas emellertid inte brist på konsekvens, utan hans åsikter präglas av konstans (även om han kunde vika sig på någon enskild punkt – ungdomens skandinavism gav han t.ex. upp efter unionsmisslyckandet).
Hans åskådning präglas av ett försök att syntetisera höger- och vänsterståndpunkter. Detta innebär ett accepterande av mycket av vänsterns reformprogram, men ett avståndstagande från den medföljande kulturradikalismen. Detta innebar ibland att han kunde hamna tämligen långt från den konservativa standarduppfattningen, t.ex. förordade han tidigt kvinnligt rösträtt – en på sin tid mycket radikal ståndpunkt.
I föredraget Svensk nationaldemokrati (hållet 1906, tryckt 1907) ger han en god sammanfattning av sin åskådning. Han beskriver här hur hans tid kännetecknas av en social rörelse nedåt, där rikedom, kunskap och konst, som tidigare varit förbehållit ett fåtal, nu kan spridas till ett större antal.
Det bör alltså inte förtigas att Holmberg uppvisade en för konservativa ovanlig tendens till utvecklingsoptimism. Han beskriver vidare hur hans samtid kännetecknas av fyra rörelser: folkbildningsrörelsen, den religiösa väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och den sociala rörelsen.
Han ser positivt på alla dessa rörelser, men han kritiserar vissa tendenser inom den sociala rörelsen (särskilt arbetarrörelsen), som alltför materialistisk, alltför inriktad på klasskamp och splittring, och alltför positiv till osedliga kulturyttringar. Som ett alternativ program, föreslår han att det som skall samla folket är religionen, nationen och demokratin. Sålunda bejakar han mycket av sin samtids sociala och demokratiska utveckling, men menar samtidigt att religionen och den nationella kulturen måste fortleva oförkränkt, och bygga framtidens samhälle.
Flera av hans skrifter rör sig på en ännu konkretare nivå än denna samhällsnivå, och berör i stället vad man kunde kalla livskunskap – hur man bör leva sitt liv. De heter saker som Lifvets bärande krafter – Maningar till unga män (1895) eller Levnadsboken för den unge mannen och medborgaren (1915). Här får man konkreta råd som syftar till det unga släktets andliga och sedliga utvekling. Man kan citera ett stycke ur Levnadsboken, för att ge en uppfattning om karaktären (också ett utmärkt exempel på Holmbergs stil):
”Vad hästhov, kvickrot, maskros och annat ogräs är i åkern, det är svordomarna i språket. De äro svåra att utrota och hava både gamla och nya rötter.
Redan vår härlige reformator, Olaus Petri, predikade för fyrahundra år sedan mot de gruvliga eder, som vore i svang över allt och som hördes t.o.m. i den store Gustav Vasas slott.
Lyssna efter ditt eget och andras språk! Tänk på talet!”
Holmbergs författarskap är härmed långt utifrån uttömt. Bland övriga skrifter märks ett inkännande porträtt över den tyske kejsaren Vilhelm II, vars reformpolitik han uppskattade, och åtskilliga inlägg i sedlighetsfrågan. Allt han skrev präglades av samma lätta, åskådliga stil, som är omedelbart tillgänglig för läsaren. Detta också åttio år efter hans död.