Tage Lindboms levnadsöde torde tillhöra de märkligaste i Sveriges moderna politiska historia. Han gick ifrån att vara en ledande socialdemokrat och chef för Arbetarrörelsen arkiv till att bli radikal antimodernist och muslimsk mystiker.

Hur kunde detta hända? Vi tar det från början. Tage Lindbom (1909-2001) växte upp i Hudiksvall, som fosterson åt en bokförare. Det var en tid som utmärktes av den gamla världens kris och upplösning. Efter den gamla världens stora kris, som första världskriget innebar, följde det inledande tjugotalets ekonomiska kris (en uppvärmning för den stora kris som skulle komma i slutet av tjugotalet).

Traditionen kunde därför enligt hans egen utsago inte locka honom som gymnasist, utan han blev snabbt socialist. Därefter kom han till Uppsala och hans luddiga socialism omstöptes till sträng marxism. Efter en tid av kommunism insåg han vikten av kompromisser och valde den reformistiska vägen och inträdde i socialdemokratin.

Han doktorerade i statsvetenskap år 1938 på ett ämne mycket typiskt för en socialdemokratisk intellektuell: den svenska fackföreningsrörelsens tidigaste historia. Samtidigt blev han chef för Arbetarrörelsens arkiv, ett ämbete han skulle uppbära fram till år 1965. Samtidigt fick han viktiga uppdrag på kulturens område, han inträdde t.ex. i Operans styrelse. Han föreföll över huvud taget som ett framtidsnamn inom socialdemokratin.

Hans avhandling och liknande dokument över socialdemokratiska ungdomsförbundens historia och kommunalarbetarförbundets historia är säkert värdefulla, för de som önskar historiska upplysningar om dessa saker, men förmår inte tränga djupare, vad gäller Lindboms personliga uppfattningar. Mer ger det att läsa de socialdemokratiska idéskrifter som finns från denna tid, såsom Arbetarrörelsen och kulturen (1947) och Den nya fronten (1949).

Här framskymtar förvisso en glädje över den socialdemokratiska reformpolitikens framgångar, men han visar också på problem på kulturens område. Han såg ett slags vantrivsel i kulturen.

Följdriktigt skriver han i den självbiografiska boken Omprövning (1983), att han vid denna tid, som många i hans generation, inspirerades av psykoanalysen. Denna skapade tvivel på vad rent materiella förändringar kunde åstadkomma.

Lindbom sökte vidare och fann sig allt sämre tillfreds inom socialdemokratin. Med boken Efter Atlantis (1951) gjorde han sig impopulär i de flesta läger. Efter en omfattande historik över de socialistiska utopiernas historia, menar han att de alla är fåfängliga och dömda att misslyckas.

Han ser emellertid inget alternativ i kapitalismen som han också menar är misslyckad. Trots att han inte svarar på vad alternativet skulle vara (bara att det skulle uppstå under ”konstruktiv samhällsdebatt”), blev många av hans socialdemokratiska vänner förtörnade, då de alltjämt avgav läpparnas bekännelse till den socialistiska utopin.

Lindbom blev alltmer marginaliserad. 1950-talet innebar en tid av isolering, kontemplation och idéhistoriska studier. Han försökte att finna roten till västerlandets nuvarande situation. Han började bli kritisk till fundamentala moderna idéer som framstegstanken. Det tog emellertid ett tag innan han lyckades hitta ett alternativ.

Han såg ljuset år 1958 i en katedral i Chartres och detta ljus var gud. Han hade nu funnit den fasta punkt, varifrån han kunde kritisera sin samtid. Detta skulle också innebära en kraftig kritik mot den socialdemokratiska rörelsen. Det fullständiga brottet kommer i Sancho Panzas väderkvarnar (1961). Från denna stund måste man, om politiska etiketter är meningsfulla i Lindboms fall, betrakta honom som konservativ.

En av de märkliga sakerna med Lindbom är att huvuddelen av hans författarskap befinner sig efter det att han fyllt femtio. Omvändelsen förlöser Lindbom också som författare. Han skulle sedan utveckla, förfina och variera denna sin andliga åskådning i en lång rad verk.

Mest utförligt beskrivs hans åskådning i åldringsverket Västerlandets framväxt och kris (1999), där tyvärr dock stilen tycks ha tagit litet stryk av den höga åldern. Han beskriver i denna bok hur de grekiska naturfilosoferna utträdde ur kosmos, den naturliga balans med den gudomliga tillvaron som människan har, och satte sig själva i centrum i stället för gud. De lade grunden för människoriket, där människan härskar, och fjärmade sig från Gudsriket, där Gud härskar.

Lindbom utlägger sedan hela idéhistorien som en strid emellan människoriket och Gudsriket. Platon blir till en positiv gestalt, som insåg att människan behövde både uppenbarad gudomlig kunskap och använda sitt förstånd. Aristoteles blir till en negativ gestalt som överbetonar förståndets roll. Kristendomen och den begynnande medeltiden är åter positiv, medan återupptäckandet av Aristoteles under senmedeltidens skolastik, en rationalistisk teologisk riktning, åter är negativ.

För det moderna blir två gestalter viktiga: Descartes och Hobbes. Descartes stod för förnuftet och Hobbes för känslan. Dessa två saker skulle gestalta västerlandet ända in i vår tid. De har det gemensamt, att de bägge fjärmar oss från den gudomligt uppenbarade kunskapen, som för Lindbom var den mest väsentliga.

Detta är några huvudlinjer som måste bli förenklade och schematiska, men inom denna ram diskuterar Lindbom en mångfald problem i sina böcker – han har skrivit allt ifrån en studie över marxismen till en reflektion över Theodore Roosevelt. Men Lindbom är en systemtänkare; allt han skriver relaterar till denna andliga världsåskådning.

Läsaren undrar kanske, vad hade han själv för religion? Det skymtar bara till antydningsvis i de verk han publicerade under sin levnad (i ett postumt verk behandlas det mera ingående), och många blev nog överraskade när de fick veta hur det gick förhöll sig.

Han var muslimsk mystiker och lärjunge till en schweizisk sufimästare vid namn Fritjof Schoun. Alldeles oavsett hans personliga uppfattning har han dock kommit att inspirera personer med vitt skilda religioner och åskådningar.

En vänbok som utgavs år 1999 rymmer namn som statsvetarprofessorn Claes G. Ryn, prästen och författaren Christian Braw och historikern Alf W. Johansson. Han kan inte sägas vara en författare som har nått en bredare publik, men för hans hängivna läsare har han varit av oskattbar betydelse.