”Ge oss Leonhard Fredrik Rääf i Småland tillbaka!”, utbrister Sven Delblanc i dagboksromanen Åsnebrygga. Om namnet väcker några associationer, så tänker nog läsaren på en rigid motståndare till allt vad förändringar heter.
Nordisk familjebok förmäler med osviklig pregnans, i en av sina många underbara biografiska artiklar, att ”han närde en sådan förtrytelse över nya reformer, att han med uppriktig afvoghet såg äfven sådan framsteg som den moderna naturvetenskapens utveckling, maskinerna ångkraftens användning för samfärdseln, tändstickorna och folkskolan”.
Detta låter inte som någon som kan gå hem hos den vänsterorienterade, intellektuelle författaren Delblanc. Men bakom namnet döljer sig en av det svenska artonhundratalets mest fascinerande personligheter.
Tore Wretö har skrivit en biografi över honom betitlad Ydrekungen: en bok om Leonhard Fredrik Rääf (1990). Redan titeln är avslöjande – vän av ordning frågar sig: kallades han inte Ydredrotten? Wretö ger svaret, att det gjorde han inte under sin livstid, utan den ålderdomligt klingande benämningen har kommit i svang efter hans död, som en del i mytbildningen kring hans person.
Man kan alltså redan inledningsvis ana att Wretö vill göra upp med den gängse bilden av Rääf. Metoden är den klassiska biografikens: genom att teckna en bild av människan Rääf söker han fjärma sig från karikatyren. Wretö lyckas här övertygande visa på Rääfs mångsidiga begåvning, lärdomshistoriska betydelse och politiska klarsynthet. Vid sidan av Wretös studie kan Ahnfeldts arbete Leonhard Fredrik Rääf i Småland och hans litterära umgängeskrets vara av värde. Med sina brister, kan den fungera som komplement till Wretös studie; delar av Rääfs korrespondens är här publicerad.
Rääfs föddes 1786, son till lagmannen Leonhard Henric. Efter en trevande början på sin bildnings gång, skrevs han vid sexton års ålder in vid Uppsala Universitet. Där kom han snart i kontakt med den romantiska rörelsen och orienterade sig i den nya tyska litteraturen. Han ställde sig inte alls avvisande till de nya tendenserna i litteraturen och filosofin, utan tvärtom är romantiken den tradition till vilken Rääf skall föras. Han tillhörde förvisso inte de allra mest romantiska svärmarna, men kunde inte heller hållas för att vara en företrädare för någon gustaviansk smak; han var romantiker, men en kritisk, nykter sådan.
Till Clio stod hågen för den unge studenten. Han började redan här sitt ivriga samlande – det som framförallt lockade var böcker, gåtor och visor. Efter avlagd kanslistexamen, och kortare tid som e.o. kanslist vid Krigsexpeditionen, återvände han till Uppsala för att avlägga juridisk examen, varvid han försvarade en på latin avfattad avhandling om den Hammarskjöldska ättefadern Peder Michilsson. Hans tillbringade även tid med att iordningställa avskrifter av handlingar rörande Östergötland; det livliga intresset för historiska urkunder skulle bestå livet ut. Han återgick sedan till tjänsten på Krigsexpeditionen, men fick snart en anställning mer lämpad för sina lärdomsstävanden – han förtjänade sitt uppehälle på Riksarkivet. Rääf kunde här hänge sig åt forskningen.
Efter att hans fars hädangång gjort att anställningen på Riksarkivet fick upphöra, tog lantmannens förpliktelser vid. Han fortsatte emellertid att odla lärda intressen. Den oförtröttlige samlaren Rääf fortsatte sitt samlande av visor och intresserade sig för allsköns folktraditioner, såsom gåtor och talesätt.
Arkeologen och fornminnesforskaren Rääf gjorde också pionjärinsatser, ofta tillsammans med Götiska Förbundets ständige sekreterare Jacob Adlerbeth. Götiska Förbundet, som han även ingick i som den femtonde medlemmen Refr (medlemmarna i Götiska förbundet tog fornnordiska namn, som de använde under sammankomsterna). Just i Götiska Förbundets tidning Iduna publicerade han 1814 också en framsynt artikel om forminnesvårdens betydelse. Pergamentsbrev ägnade han ett ingående studium, varvid särskild uppmärksamhet ägnades åt de åtföljande sigillen – han var en föregångsman både inom sfragistiken och inom diplomatiken. Inte heller inom paleografin var han oäven, och hans språkkunskaper var också dessa föredömliga.
Med en sådan bredd i kunskaper och forskningsintressen kunde man tänka, att hans position i den svenska lärdomshistorien skulle vara framskjuten. Han led emellertid av en märklig ovilja till att publicera sina resultat. Hans uppslag kan emellertid ha varit värdefulla, liksom hans bidrag till andras publikationer.
Han bidrog med åtskilliga visor till Arvid August Afzelius och Erik Gustav Geijers Svenska folkvisor, liksom förmodligen också till Atterboms Nordmans-Harpan; i bägge fallen underlät utgivarna att belysa Rääfs medverkan. Ett betydande och erkänt bidrag lämnade han emellertid till A. I. Arwidssons utgåva av Svenska Fornsånger.
Om hans insatser inte blivit erkända av eftervärlden, så var de i alla fall det av samtiden. Han invaldes i Vitterhetsakademin, vilket också hade den förtjänsten att han tvingades hålla ett inträdestal. Inträdestalet behandlade ett av hans favoritämnen: diplomatiken.
Detta tal, som senare skulle publiceras, kom under lång tid att utgöra den främsta studien över svensk diplomatik. Det mest omfattande arbete som han publicerade var fembandsverket Samlingar och anteckningar till en beskrivning öfver Ydre härad i Östergöthland. Med sitt begränsade provinsialhistoriska intresse kom det ändå att visa hans stora forskningsmässiga potential.
Med hans omfattande historiska intressen och kunskaper i minne skall bilden av den politiske tänkaren tecknas. En avgörande upplevelse härvidlag var den 1821 timade Norrköpingsresan. Där fick han på allvar uppleva det moderna. Hans synpunkter finns redogjorda för i ett brev till Jakob Adlerbeth.
En ångbåt fick han beskåda, och även om han kunde se vissa fördelar i form av bekvämlighet och tidsbesparing, så var han kritisk. Han noterade åtgången av ved, och uttrycker en för sin tid ovanlig omsorg om skogstillgången, vilken Wretö menar ”ur nutida synvinkel verkar svårförståelig”.
Egentligen är det bara, att dra konsekvensen av tanken på bevarandet, att utsträcka den till att gälla inte bara kulturvärden, utan också naturvärden. Tvärtom kan man anse att den konservativa frånvaron i de senaste decenniernas miljödebatt ter sig svårbegriplig. (Med något undantag: greve Magnus Stenbock kan anföras som exempel härpå).
I Norrköping besökte han också ett spinnhus. Den humaniserade fångvården imponerade inte, då han fann att fångarna inte alls utvecklades i en riktning, sådan att deras vilja till ett hederligt liv blev starkare. Han skrev därför: ”Mänskligheten, säger man, fordrar dessa anstalter: blott en brottsling återförd vore nog vunnit; jag återsvarar att den ännu högre gudomliga rättvisan och samfundsändamålet kräva lagens stränghet över illviljande personer dem blott en ny tid, medveten av sin egen moraliska svaghet, velat med vanlig fosterkärlek skona.”
Industrialiseringen mötte honom också här i full skala. Om detta skrev han: ”Att i samma mån maskinerier påskynda arbetenas fortgång och giva en glänsande yta, i samma avtaga deras inre, verkeliga duglighet och varaktighet”. Han summerade sin samtidsbetraktelse med en kritik över den nya utbildningspolitiken, där han uttryckte en oro för att en mekaniserad och ytlig kunskap i högre grad skulle komma allmogen till fördärv än till nytta.
Denna klagan till trots dröjde det innan han åter besökte riksdagen; hans missaktning för den var därtill för stor, och andra sysslor upptog hans tid. Efter hand drogs Rääf emellertid in i det politiska livet. 1840 ombads han av ordföranden i Svenska Nykterhetssällskapet, August von Hartmansdorff, att dryfta sina tankar om nykterhetens förbättrande.
Rääf var ingalunda absolutist, men han såg det ökade fylleriet som ett problem; det offentliga samtalet under 1800-talet var så kvalificerat, att man kunde hålla sig med en nyanserad uppfattning. Det hela resulterade i en broschyr, med titeln ”Brännvinsbränning och tidsandans riktning”. Han ser nykterhetsfrågan som ett problemkomplex, vars förklaring ytterst har sin orsak i det moderna tidevarvets liberaliseringsvåg. Näringsfriheten, hemmansklyvningen, folkskolan, tryckfriheten, upplösningen av föräldrarätten och vad han kallar ”husbondevården” är alla orsaker till fylleriet, menade Rääf. Mer kanske än att diskutera nykterhetsfrågan identifierade här Rääf de sociala problem han tyckte sig se.
År 1840 gjorde Rääf en återkomst i svensk politik. Han försvarade då kung Karl Johan från vissa liberalers försök att driva honom till abdikation, samt mantalsräntan från att avskaffas, och i detta var han och hans konservativa meningsfränder för en gångs skull framgångsrika i detta reformernas sekel.
Vid riksdagen 1848 är det framförallt argumentation mot järnvägen som blivit ihågkommen. Han stod här inte ensam, men kraften och reservationslösheten i hans argumentation har gjort den odödlig; man kan citera ett par rader: ”Vid ångvagnens flykt äger man ingen styrelserätt. Intet förstånd, ingen personlig styrka kan begagnas. Man forslas som ett annat packgods.” Riksdagen 1850-51 blev den sista han deltog i. Han drog sig sedan tillbaka och avled slutligen 1872, 85 år gammal.
Rääfs ståndpunkter måste begripas i sin kontext. De förändringar han kritiserade var förändringar som skedde inom hans livstid. Behållningen med att ta del av Rääfs synpunkter är att han ger uttryck för en konservatism som, till skillnad från i stort sett all senare konservatism, är opåverkad av 1800-talsliberalismen. Rääf blir med detta synsätt den siste stridbare antimodernisten – eller om man så vill: den siste förmodernisten.
Med detta i åtanke kan man begripa Sven Delblancs citerade ord; Delblanc skriver några rader före: ”I sin kritik av planerna på ett järnvägsbygge förutsåg han på ett genialiskt sätt alienationen i det moderna tekniska samhället. Hans ensamma kamp emot den liberala kapitalismens värdeutarmning var heroisk.”
Sedd på detta sätt kan han inte reduceras till ett kuriosum i den politiska historien. Den moderna rotlösheten, alienationen och traditionslösheten, kan inte gärna mötas med den ideologi som skapade den; Rääf var en av de sista som erbjöd ett alternativ. Även om man kanske inte alltid delar slutsatserna, så är synpunkterna frukten av ett analytiskt arbete, och en tankekraft, som gör Rääf ständigt aktuell.
Att möta en profet för det förmoderna är en maning till eftertanke och självrannsakelse. Ty visst är upplevelsen av historien som starkast när den är dialektisk?