Den sanna patrioten, som är någon helt annan än den självupptagne, arroganta nationalisten, hyllar vad som enligt transnationella, universella kriterier är beundransvärt i hans egna traditioner, skriver Claes G. Ryn i den tredje och avslutande delen i artikelserien om fredens moraliska förutsättningar.
Det begrepp om universalitet som jag förbinder med kosmopolitisk humanism förutsätter inte att personer, folk och civilisationer ska rätta sig efter en enda modell för hur livet skall se ut eller att universalitet kan införas genom social ingenjörskonst. Det kan här underlätta förståelsen att kontrastera genuin universalitet med den typ av universalism som i dag är särskilt vanlig och inflytelserik i USA.
Jag syftar på en ideologiskt hårdragen variant av Upplysningens tankesätt, som förutsätter att det finns ett enda önskvärt och för alla samhällen obligatoriskt politiskt system som ska införas överallt, om så med militära medel om det visar sig nödvändigt. Jag har kallat denna ideologi för den nya jakobinismen. De franska jakobinerna sammanfattade sina förmodat universella principer i slagordet ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap”. De såg Frankrike som nationernas frälsare. De nya jakobinerna talar om ”frihet” och ”demokrati” och har gett Förenta Staterna denna roll.
Det är viktigt att förstå hur radikalt denna form av universalism skiljer sig från den äldre västerländska traditionen. Fastän närbelägna i tid är idéerna bakom den amerikanska konstitutionen från 1789 och idéerna bakom den franska revolutionen från samma år fundamentalt olika. De amerikanska grundlagsfäderna hade en syn på den mänskliga naturen och samhället som var i allt väsentligt klassisk och kristen, medan de franska jakobinerna var inspirerade av Rousseau.
Enligt de klassiska och kristna traditionerna är moralisk dygd oskiljaktig från den personliga karaktären. Den är främst en form av självkontroll. Den innebär att personen behärskar och styr sina passioner. Jakobinsk dygd är tvärtom i första hand och omedelbart politisk. Den är en känsla av moralisk överlägsenhet och av att vara mänsklighetens välgörare. Eftersom den uppfattar sig själv som en önskan att radikalt förbättra andras liv anser sig denna dygd berättigad till den makt som behövs för att förändra världen. Denna dygd är således inte en önskan att behärska och förbättra det egna jaget utan en vilja att behärska och förbättra andra. Den jakobinska universalismen tyglar inte viljan till makt utan underblåser den.
Den amerikanska konstitutionen förutsätter ett behov av motsatsen, av maktbegränsning såväl hos folket som hos dess representanter. Amerikas ledare var inte intresserade av ideologiska korståg. De hoppades kunna bli en förebild för andra, inte få andra att underkasta sig deras vilja. Men de nya jakobinerna omtolkar i grund vad de kallar Amerikas ”Founding principles”. Dessa principer tillhör hela mänskligheten, påstår de, och de rättfärdigar därmed amerikansk global hegemoni.
Den amerikanska konstitutionen gav den centrala regeringsmakten en blott begränsad och delad suveränitet. Den lät på det hela taget makten ligga kvar hos delstatliga och lokala myndigheter och framför allt hos folket självt som privatpersoner. Ändamålet med detta konstitutionella arrangemang var att skapa enhet i mångfalden. Förbundet av delstater skulle bidra till att harmoniera och dra styrka från mångfalden, inte avskaffa den.
I det att den nya jakobinismens universalism favoriserar abstrakt, ideologisk homogenitet och ser ned på det historiskt särpräglade hamnar den i motsättning till äldre amerikanska synsätt och västerländska traditioner. I praktiken såväl som i teorin betyder abstrakt universalism brist på respekt för regional eller lokal mångfald och för de särskilda behov och möjligheter som hör dit.
Det följer inte av detta att den vanligaste formen för modern multikulturalism med dess hyllande av mångfald och dess så kallade ”historicism” erbjuder ett humant alternativ. Genom sitt frenetiska och därför falska förnekande av universalitet gör postmodernismen historien kaotisk. Utan någon enhet eller kontinuitet i mänsklig erfarenhet kan inget medvetande existera. Det kan då inte finnas någon historia, bara helt osammanhängande och därför meningslösa fragment av erfarenhet. Det är annorlunda med vad jag kallar kosmopolitisk humanism. Fastän den erkänner och bejakar den mänskliga tillvarons mångfald och dess ofrånkomligen kontextuella, historiskt betingade karaktär, ser denna humanism partikulära enskildheter som potentiella uttryck för det universella.
I den politiska teorin kommer de skarpaste attackerna mot historicismen från den skola som bygger på Leo Strauss. Intressant nog är postmodernismen och den anti-historicistiska universalismen, antingen den senare är av det Straussianska eller nyjakobinska slaget, eniga om att universalism och partikularitet är oförenliga. Postmodernisterna kritiserar universalismen i den radikala historicitetens namn. Anti-historicististerna nedvärderar historisk partikularitet i den ideologiska universalismens namn. Ingendera sidan erkänner möjligheten av en syntes av universalitet och partikularitet, en potentialitet som är central för den kosmopolitiska humanismen.
Det dialektiska och syntetiska förhållandet mellan universalitet och partikularitet kan här bara antydas i allmänna termer. Det goda, det sanna och det sköna saknar i viss mening bestämda uttryck: de är magnetiska kvaliteter som ett oändligt antal ännu outförda moraliska handlingar, filosofiska tankar och konstnärliga skapelser kan anta.
Men i en annan betydelse existerar det goda, det sanna och det sköna för oss bara i sin historiska partikularitet: de är förkroppsligade i oräkneliga handlingar, tankar och konstverk – i kärleksfullt, moraliskt ansvarstagande, kloka böcker och föredrag, utomordentliga dikter och kompositioner. Dessa högre värden kommer till liv i nuet i den mån vi återupplever dem, försöker ta dem till oss och låter dem inspirera oss till mer av samma sort.
Långt ifrån att vara en ahistorisk och abstrakt måttstock måste genuin universalitet upptäckas på nytt av varje individ utifrån sin tid och plats. Den måste finna uttryck i konkreta enskildheter. Den resulterande mångfalden berikar och fördjupar människans historiska tillvaro.
Eftersom universaliteten inte har några andra uttrycksmöjligheter än de historiska omständigheter vari människorna lever, har den ingen enstaka skepnad, bara en och samma kvalitativa form. Även om sann universalitet skapar kvalitativa förbindelser över gränserna, är den oförenlig med en global enhetskultur. Godhet, sanning och skönhet uppenbarar mänsklighetens gemensamma värdegrund allteftersom de kommer till uttryck i unika och distinkta drag hos personer, folk och civilisationer.
Detta slags partikularitet harmonierar mångfalden. Den skapar en mer än fladdrig och övergående enhet. När folk och civilisationer odlar sin särart på högsta nivå är deras ansträngningar inte bara förenliga med en högre enhet. De är enheten. I den utsträckning enhet är möjlig mellan människor uppnås den genom mångfald.
Det borde alltså vara möjligt att förstå varför kosmopolitisk humanism är oskiljaktig från patriotism, det vill säga från en rättmätig kärlek till det egna samhället. Den sanna patrioten, som är någon helt annan än den självupptagne, arroganta nationalisten, hyllar vad som enligt transnationella, universella kriterier är beundransvärt i hans egna traditioner.
Utan patriotens djupa förankring i den egna kulturens känsla för godhet, sanning och skönhet skulle han inte vara förberedd och tillräckligt sensibel för att uppskatta jämförbara försök i andra samhällen. Moraliska, intellektuella och estetiska företeelser runtom i världen som för rotlösa, oinsatta och oförberedda betraktare framstår som utan sammanhang kan av patriotiska kosmopoliter uppfattas som både kvalitativt besläktade och på ett spännande och tilltalande sätt olika.
Kosmopolitisk humanism kontrasterar skarpt mot den sorts regionala eller globala enhetssträvanden som förordas av personer som inte har några djupare kulturella rötter och som av den anledningen egentligen inte känner sig hemma någonstans. För dessa pseudokosmopoliter finns ingen för mänskligheten gemensam värdegrund och är ingen djupare transkulturell förståelse möjlig. Fred har för dem inga särskilda moraliska och kulturella förutsättningar. Den vanligaste sortens eurokrater exemplifierar typen.
Precis som denna person inte har någon stark knytning till något bestämt land har denna person föga intresse av historia och än mindre intresse för filosofiskt krävande moral- och kulturfrågor. Den typiske eurokraten låter sig nöja med litet trendiga idéer. Det är abnormt och potentiellt farligt att personer med liten kännedom om och rentav med starka fördomar mot mänsklighetens moraliska och kulturella traditioner tenderar att ange tonen i diskussioner om hur goda internationella relationer ska uppnås.
En teknokratisk och nutidsbunden kosmopolitism är inte bara feltänkt. Den undergräver rent ut sagt utsikterna att minska spänningar eftersom den avleder uppmärksamheten från vad skapande av fred och endräkt mest kräver: att personer, folk och civilisationer måste lägga starka band på sin självupptagenhet och arrogans och utveckla vad som är bäst i sina traditioner. Att påvisa och betona detta behov är att framföra en viktig filosofisk tanke, men det är först och främst en angelägen vädjan om större realism i arbetet för att skapa fred. Det är fråga om en realism som ligger i linje med mänsklighetens gemensamma moraliska och kulturella arv.
Claes G. Ryn