Den som i dag öppnar en jakttidning förväntar sig knappast att möta stora stilister och originella kulturkritiska perspektiv. Annat var det förr. Greven, sjömilitären och hovjägmästaren Gustaf C:son Lewenhaupts jaktskildringar innehåller bägge delarna.
Lewenhaupt (1870-1945) kallas ”Askegreven” för att han under senare delen av sitt liv levde på Aske herrgård i Uppland, och för att han använde denna författarpseudonym. Redan under uppväxten på Aske, som förvärvats av hans föräldrar 1872, inhämtade han den omfattande men lättburna bildning, som inte var ovanlig för den tidens adel. Inte minst hade han goda möjligheter till språkinlärning. Hans lärde sig enligt egen uppgift, kanske sagt med ett mått av skämt, franska före svenska. Hans familjebakgrund var också utpräglat kosmopolitisk – hans mormor var ryska.
Kanske lade han här också grunden till sin senare konservatism. Hans fader, som var sjökapten, var en mycket originell reaktionär, som kunde tala profetiskt i timmar för sina arbetare i stället för att låta dem arbeta, och sägs ha ostensivt bränt förstaupplagar av författare som han uppfattade som sedeslösa, t.ex. den franska upplysningsfilosofen Voltaire eller de franska dramatikerna Molière och Racine. Efter skolgång på Beskowska skolan, en numera nedlagd privatskola i Stockholm där bl.a. Gustav V och Olof Palme gick, blev det sjökrigsstudier.
Sjömilitär var alltså hans huvudsakliga yrke. Hans intresse för jaktskildringar, särskilt från främmande länder, kom emellertid snart att visa sig. Han var 1907-1912 chefredaktör för svensk jakttidning och skrev senare jaktreferat från utlandet i Svenska Dagbladet. Så småningom blev det också tre stycken böcker: memoarböckerna Askegreven berättar (1935) och Askegreven berättar vidare (1936), liksom den mer manifestartade Askegrevens katekes för unga jägare (1936). De två memoarvolymerna tillhör utan tvivel de främsta memoarerna som finns på svenska. Här blandas minnen av människor och händelser, spännande jakthistorier, och bitande samhällskritik. Allt berättat med en ovanligt framstående stilkonst.
Framförallt finns här en hård kritik av den framväxande socialstaten som han menar hotar den urgamla friheten och ordningen. Ofta kommer en kraftfull kritisk poäng i samband med något minne från hans liv.
Det kan heta i ett fantastiskt stilexempel: ”Min far hyrde en ångbåt och dans blev det på Aske ända till sena morgonen. Det gick livligt till och nyare tiders dumma påfund med sprit- och tobaksskatt voro okända och livsglädjen var mycket billigare då för tiden. Men så slösade den tidens politici inte bort skattemedlen så, som vår tids demagoger och lyckosökare för sed hava. Svenska folket behövde ej pungslås på alla möjliga och omöjliga sätt. Statens högsta ämbeten bekläddes med personer, som ägde både kunskaper och kännedom om det område som de sattes att förvalta.”
Orsaken som han ser till detta framskymtar också i detta utdrag. Han menar att politikerna är pliktlösa intressemänniskor som bara intresserar sig för makt och pengar, och jämför dem med sig själv som barn, då det räckte att man lovade honom sötsaker på kondis, för att hans skulle välja sida i en konflikt. På samma grund kritiserar han upphörandet av nyadlande, som redan då hade inträtt (den siste svensken att adlas var upptäcksresanden Sven Hedin).
Han menar att adlandet inte bara var ett sätt att premiera utmärkta insatser, utan förpliktigade också alla efterkommande att sköta sig, för att släktens goda rykte skulle upprätthållas. Han omfattade tydligt tanken på noblesse oblige, och han bar också verkligen ett namn som förpliktigade – av nu levande ätter är Lewenhaupt den grevliga ätt som har högst rang på Riddarhuset (detta trots att namnet befläckas litet av dåliga insatser i Poltava).
Ett annat återkommande drag är kritiken mot nutidens slapphet och bristande disciplin, inte minst i utbildningsväsendet. En av orsakerna till detta menar han vara den långa frånvaron av krig, och han säger, får man väl hoppas inte helt på allvar, ”Sverige har haft fred så länge att något sorts krig måste vi ha för att hålla stridshumöret upp.”
Här kommer jakten in som en viktig ersättning, som en frizon, där vi i vår moderna och förslappade tillvaro, kan uppleva något av en mer ursprunglig tillvaro. Jakten är också det som upptar den största delen av hans memoarvolymer. Och spektakulära jaktberättelser hade han verkligen att berätta från jordens alla hörn. Bland annat berättar han målande om hur han i sällskap med prins Wilhelm jagade buffel tillsammans med Siams konung i norra Siam.
Ja, jakten blev långt mer än bara än hobby för Lewenhaupt. Det var en hel livssyn, ja, nästan en religion. Därför var namnet Askegrevens katekes för unga jägare en följdriktig titel på hans manifest från 1936. Han beskriver inte här hur man blir skicklig jägare – detta kan man bara lära sig genom erfarenhet. Han beskriver vilken inställning man bör ha, vad för anda som skall utmärka jakten. Jakten är inte något som skall bedrivas lättsinnigt och tanklöst, utan som kräver en ansvarsfull inställning. Han skriver i förordet:
”Du skall bliva jägare, en prima sådan, Du skall känna Ditt ansvar emot naturens alla skapade varelser, Du skall älska djuren i naturen för dess egen skull, Du skall jaga, Du skall otvivelaktigt döda, men glöm ej heller att den starkare aldrig kan manifestera sig som en större ’gentleman’ än då han av egen drift handlar fair play mot dem, som äro svagare än han. Och glöm heller aldrig, att det ligger ett lika stort ansvar uti att släcka ett liv, som i rätten att vandra omkring med ett för omgivningen livsfarligt vapen.”
Citatet visar vilken oerhörd skribent han var. Tyvärr delar han dock många förträffliga skribenters öde. Det att vara aktad under sin levnad, men att omedelbart efter dödens inträde bli bortglömd. Jag hoppas att jag genom denna artikel gjort något, för att rädda honom undan glömskan.