Åter till poesins klara källflöde

Simon O. Petterssons debut Athens ruiner är ett trots mot den institutionaliserade modernismen, menar Samtidens recensent Victor Svensson.

Den moderna diktningen har präglats av en outplånlig längtan efter det gränsöverskridande, en längtan som inte bara brutit sönder den formbundna metriken utan numer även dekonstruerat språkets betydelsebärande funktion. Detta är åtminstone det kanske mest bestående intryckt hos många av dagens läsare.

Det finns dock ett fåtal svenska diktare som i trots mot en institutionaliserad modernism – en modernism som kan erinra om Marx uttalande om att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars – vill framhålla den historiska diktningens vittnesbörd, som önskar återvända till poesins klara källflöden. Till dessa hör germanisten Simon O. Pettersson som nyligen debuterat med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag, 2015).

Hans samling utgör ett trevande försök att återuppliva den svenska diktningen och på nytt sätta den i ett historiskt sammanhang. De litterära och inte minst teologiska referenserna är återkommande. Måhända benämner författare själv ej utan skäl sin diktning som ”metalyrik”. Medan vissa kanske kommer finna de återkommande referenserna tröttsamma och fråga sig om inte dikten borde kunna stå på egna ben, skulle jag likväl påpeka att det bakom de otaliga tillbakablickarna på den europeiska litteraturhistorien månne finns en djupare mening.

Nyckeln står att finna i vad som verkar vara Petterssons intresse för den tyske filosofen och kulturkritikern Oswald Spengler, till vilken han gång på gång kopplar sin diktning. Denne hävdade i sitt främst kända arbete Der Untergang des Abenlandes att världskulturernas utveckling ej borde betraktas som ett linjärt framsteg, utan som en cyklisk process av födelse, blomstring och död. Tiden vore nu kommen för den västerländska kulturen att sakta tyna bort. När Pettersson i dikten Dans bortåt vägen skildrar vår kulturkrets långsamma undergång, med en skämtsam blick mot Fröding, tycks gåtan finna sitt svar:

Critici dansa belåtet kring den gyllne kalven. Vi sjunger sånger som de vill höra.

Förfallet smakar inte alls dåligt.

Det är både allvarligt menat och skämtsamt på samma gång. Själv kommer jag stundom att tänka på den senantika diktningstraditon kallad centodiktning i vilken man tog äldre dikter och hopfogade dem till nya; nog är väl inte Petterssons tilltag fullt så radikalt, men likheten slår mig. Befunne vi oss i Västerlandets slutgiltiga kulturskymning kan vi ju endast skapa ur de återstående ruinerna.

Trots den pessimistiska grundtonen görs här ett försök att hejda förfallet, att finna det livets vatten som genom historien har varit den stora poesins mål – från Vergilius till Rumi. Man anar även att diktaren inte till fullo delar Spenglers dogmatiska undergångsprofetior; när han i Erlösungskirche med gripande ömhet behandlar Martin Luther och dennes intresse för mystik kan vi gissa oss till en möjlig utväg ur det samtida mörkret:

Sången studsade

allra mest väsentliga

Det är en stilistiskt säker debutant som här går oss till mötes, en debutant som mot strömmen och mot nära nog hela vår samtida litteratur söker framhålla det som varit vår historiska kulturs kanske – kanske! – ännu levande källflöden. Petterssons debut ger oss hopp om framtiden – att vårt Athens karga ruiner ännu går att rädda.

Victor Svensson