Filosofen Vitalis Norström var en av sin tids skarpaste kritiker av radikalismen och massamhället. I denna första artikel om svenska konservativa tänkare berättar Simon O. Pettersson om en bortglömd gigant.
Att segraren skriver historien är en allom bekant tes. Denna tes är särskilt sann på idéernas område. Många minns i dag den kulturradikala författaren och kvinnosakskämpen Ellen Key (1849-1926). Färre minns en av hennes främsta vedersakare: Vitalis Norström (1856-1916). Detta trots att han var mycket läst och inflytelserik under sin samtid.
Anledningen till denna glömska ligger i öppen dag. Norström har med tiden fått sitt perspektiv underkänt – hans kritik mot kulturradikalismen och massamhället har inte slagit rot. För många är det nog för att inte läsa honom.
Problemet är dock detta: om vi bara läser de som banade vägen för de idéer som nu är på modet, saknar vi verktyg att kritisera det samhälle i vilket vi lever. Vi måste läsa också de som gick mot strömmen, och den som läser Norström skall bli rikt belönad. 100 år efter Norströms död känns hans prosa ännu frisk – och i stånd att förmedla insikter som ingen med oss samtida kan.
Norström levde i en tid som utmärktes av stora omvälvningar. Det politiska livet präglades av en gradvis demokratisering, en process som började redan med ståndsriksdagens avskaffande år 1865. Vad beträffar det intellektuella livet tänker många på det s.k. moderna genombrottet, som innebar en förändring av litteraturen och idédiskussionen i stort i kulturradikal riktning.
Detta perspektiv kan emellertid drivas för långt, i det att man bedömer historien med eftervärldens måttstock. Förvisso uppträdde flera radikala författare, men en stor del av kyrkan och akademin, och också delar av det kulturella etablissemanget var alltjämt konservativt. Snarare kan man påstå att Norströms tidevarv formades av olika idéer som bröts emot varandra. I knappast någon annan tid kan man finna så många intressanta konservativa idédebattörer som vid sekelskiftet. Denna diskussion fick i mycket sin näring på grund av de omfattande politiska förändringarna. I en tid där styrelseskicket inte givet, blir det naturligt att det uppstår intressanta, principiella diskussioner, om hur det skall utformas.
Vitalis Norström var, som nog ingen annan av vår kulturs märkesmän, född i Åmål. Han kom emellertid att studera i Uppsala, där han också så småningom doktorerade i filosofi med en avhandling med titeln Om den gifna verklighetens form (1885). Han tog betydande intryck av den vid denna tid förhärskande boströmianismen, en statsidealistisk filosofi som dominerade svensk filosofi under 1800-talet. Den förmedlades framförallt av Norströms lärare, boströmianen Karl Yngve Sahlin.
Snart utarbetade han, under inflytande av bland annat de tyska idealistiska filosoferna Immanuel Kant och Johann Gottlieb Fichte, en filosofi som gick utöver denna, en egen variant av idealismen, vad han kallade ”en modern ståndpunkt i filosofin”. Det som intresserar i denna artikel är dock inte hans för en trängre krets avsedda filosofi, utan hans för en bredare publik avsedda kulturkritik. En förutsättning för denna var sannolikt den väldiga litterära beläsenhet, inte minst i de grekiska klassikerna, som han skaffade sig under denna tidiga Uppsalatid.
1890-talet innebar för Norström flytt till Göteborg, där han med tiden avancerade till professor. Strax efter sekelskiftet började han på allvar framträda för en allmän publik och lade grunden för sin ryktbarhet, som skulle göra honom till en kultfigur för 10-talets unga konservativa, den s.k. ”unghögern”. Framförallt tre skrifter förtjänar här att framhållas: Ellen Keys tredje rike (1902), Radikalismen ännu en gång (1903) och Masskultur (som bok 1910, tidigare tryckt som en artikelserie i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning).
I Ellen Keys tredje rike går han inte bara till storms mot Ellen Key, utan såsom en bakgrund till kritiken av denna gör han ett angrepp på hela radikalismen som sådan. Begreppen radikalism och dess motsats, idealism, är centrala hos Norström. På samma sätt som många idag inte ser striden emellan borgerlighet och socialdemokrati som den verkligt väsentliga, utan snarare den emellan kulturmarxism och konservatism, såg Norström i detta motsatspar den verkligt angelägna kulturkampens respektive poler. Radikalismen uppvisar enligt Norström ett Janusansikte. I synen på världen använder den största vetenskapliga objektivitet. Allt är enskilda, materiella objekt – inget håller dem samman. I synen på människan råder i stället största möjliga subjektivitet. Envar får göra vad den vill. Bara lyckomoralen återstår, vilken måste bli platt, tom och också motsägelsefull (vilken grund har den, när varje transcendent anspråk bortlagts?).
Vitalis Norström säger på sin oefterhärmliga prosa: ”Meningslösheter äro meningslösheter och böra som sådana stämplas. De kunna också sannerligen vara betänkliga nog, men värre står det i hvarje fall till med den lifvets andliga fattigdom, med hvilken man låter sig nöja. En tiggarskepnad är lyckoetiken, där den sitter midt bland naturens inbillade rikedomar.”
På denna grundval kritiserar han sedan Ellen Keys självutlevande, från etiken frånkopplade skönhetsdyrkan. I Radikalismen ännu en gång fördjupas och skärps denna kritik. Detta sker genom ett bemötande av de angrepp som kommit emot honom, t.ex. från Hjalmar Branting, som menade att hans kritik bara gällde liberaler. Han inskärper att denna kritik gäller såväl liberaler som socialdemokrater – för Norström var denna skiljelinje över huvud taget inte av betydelse. Han visar också på alternativet. För Norström var religionen det som skulle hålla radikalismen stången. Det hänger samman med Norströms sanningsbegrepp, där tron är sanningens förutsättning (den för många religionskritiker viktiga distinktionen emellan tro och vetande skulle han inte ha accepterat). Detta var den fasta grundval på vilken man kunde bygga en positiv samhällsvision, där radikalismen i stället bara bröt ned och förstörde.
Masskultur blev hans kanske mest populärt skrivna bok. Den kan läsas också av de som inte omedelbart intresserar sig för den ovan skisserade, intellektuella idékampen. Här förs kulturkampen ned på en mer konkret nivå. Norström beskriver ett samhälle, där massproduktionen tagit över på alla områden, från varuproduktionen till vetenskapen och allt däremellan. Detta leder till en meningsförlust för människan, som blir alienerad och själsligt utarmad.
Det heter: ”Arbetet löses alltmer från sammanhanget med den arbetandes personliga lif och intresserar egentligen blott för hvad det afkastar. Härigenom blir det med nödvändighet intresselöst och tråkigt. Det blir ett hjul, som måste surra, om icke själfva existensens maskineri skall stanna af, det blir andefattig mekanik, det blir själlöshet.”
Detta bildar utgångspunkt för en inträngande analys av den moderna massmänniskans själsliv som på ett utmärkt sätt kompletterar och konkretiserar den idékritik han riktade mot radikalismen.
En av de saker som gör Norström läsvärd är just denna väldiga mångsidighet. Norström har plats för både den abstrakta filosofin och den konkreta kulturkritiken, och allt bildar en enhet. Hans filosofi talar omedelbart till vår tid, som på samma sätt som hans i mindre grad präglas av motsättningen emellan höger och vänster, än motsättningen emellan de för vilka tro, tradition, moral, kultur, nation och familj betyder något, och för de vilka det inte gör det. Han kan inte annat än rekommenderas till läsning.