Ingen utmaning kunde vara större för mänskligheten på 2000-talet än att försöka avvärja konflikter mellan folk och civilisationer, skriver professor Claes G. Ryn i den första delen i en artikelserie om fredens moraliska förutsättningar.

Ingen utmaning kunde vara större för mänskligheten på 2000-talet än att försöka avvärja konflikter mellan folk och civilisationer. Det är märkligt och avslöjande att experter på internationella relationer och statsvetenskap i allmänhet inte verkar känna stark oro för att detta århundrade kan stå inför ett krig som får alla tidigare krig att blekna i jämförelse. Ett försämrat förhållande mellan Kina och USA och mer arrogans och envishet i Mellanöstern är bara de mest uppenbara tänkbara orsakerna till en världsbrand.

Oförmåga att definiera dessa faror eller en försening i att bemöta dem kan få horribla konsekvenser. Trots detta handlar diskussioner om konfliktminimering inte om vad som kan vara det mest grundläggande problemet. Särskilt i västvärlden är det vanligt att anta att upplysningens idéer kommer ta bort hindren för fred – detta trots det faktum att vi bara behöver se till föregående sekel, det mest mordiska och omänskliga av alla i historien, för att inse att spridningen av föregivet sofistikerade idéer och vetenskap inte minskar människors hämningslöshet, krigiskhet eller grymhet. Spridningen skapar bara nya medel att hävda sin vilja.

Många i väst förväntar sig att vissa politiska och ekonomiska arrangemang ska befrämja fred. ”Demokrati” och ”marknaden” är kanske populärast för tillfället. De tror att allmän rösträtt och gemensam handel ska lösa problemen. Många hoppas att internationella avtal och ökat inflytande för FN kommer att bevara freden. Bakom några av rekommendationerna för avspänning ligger en sentimental föreställning om mänsklighetens förbrödring. Varför kan vi som medmänniskor inte bara omfamna varandra? De som anser sig vara realister föredrar att teoretisera om maktbalans.

Men de flesta försök att lösa konflikter tar inte itu på djupet med vad som kan vara problemets kärna, nämligen människans moraliska situation. Kunniga betraktare som utgår från en tvivelaktig eller ofullständig förståelse av den mänskliga tillvarons grundläggande moraliska villkor överdriver vad omfattande och utstuderade internationella arrangemang eller tekniker kan åstadkomma för att minska konflikter.

Problemet är att när känslorna rusar iväg kan de effektivaste medlen vara väck på ett ögonblick. I hårt utsatta, spända lägen kan fred bara säkras om kontrahenterna inte bara är välinformerade, erfarna och innovativa utan också kapabla att stå emot framvällande vårdslöshet, krigiskhet och etnisk-nationell yra från sig själva och från andra. Känslor som dessa kan i sista hand bara tämjas av personer med stark karaktär, som är vana att visa återhållsamhet och försiktighet. Vill vi ha fred? Då behöver vi fredliga, fridsamma individer.

Likafullt är det ämne som kan vara viktigast i stort sett främmande för de västerländska intellektuella eliterna. Jag syftar på de moraliska och kulturella förutsättningarna för fred. Ämnet är av utslagsgivande betydelse, till att börja med därför att försöken att undvika konflikt troligen kommer att misslyckas om de inblandade saknar en viss slags vilja och fantasi; för det andra, därför att den relativa betydelsen av andra aspekter på hur konflikter ska lösas värderas bäst i ljuset av den mest genomgripande synen på vad som får människor att bete sig som de gör.

Att de moraliska och kulturella förutsättningarna för fred tilldrar sig betydligt mindre uppmärksamhet än andra ämnen verkar vara ett tecken på att västerländska intellektuella inte är väl rustade att ta tag i detta sekels mest prekära problem. Uppfostran och undervisning i väst skulle behöva en grundlig revidering.

I utforskandet av moraliska problem måste vi, delvis därför att vi befinner oss i globaliseringens tidsålder, vara på vår vakt mot provinsialism, fixering vid nuet och annan närsynthet. Vi behöver beakta mänsklighetens historiska erfarenhet. Vi borde vara villiga att åtminstone ifrågasätta den gängse synen hos västerländska intellektuella, d.v.s. uppfattningen att moraliska värderingar bara är ”subjektiva” eller produkter av historiska tillfälligheter. Om vi tänker mer historiskt och internationellt öppnar sig en annan möjlighet.

Bland en mängd skilda föreställningar i historien och i vår samtid finner den vidsynte betraktare vad som ser ut att vara en delad föreställning om högre värden, en universell dimension – om än uttryckt på skilda sätt. Grekerna i antiken kallade dessa värden det goda, det sanna och det sköna. De stora moraliska och religiösa systemen ger prioritet åt det goda, det vill säga, det moraliskt universella. Den ekumeniskt lyhörde finner i dessa traditioner en långtgående transkulturell och transhistorisk samstämmighet beträffande vad som är den mänskliga tillvarons centrala moraliska problem: att den mänskliga viljan är kluven mellan högre och lägre möjligheter och att människan är sin egen värsta fiende.

Nationell arrogans och ekonomisk rovdrift tillhör de uppenbara och påtagliga hoten mot internationell harmoni, men de är bara utslag av den mer allmänna faran att samhällen och dess ledare, istället för att agera på sin moraliskt, estetiskt och intellektuellt högsta nivå, agerar när de är som mest självcentrerade, pockande och uppjagade.

Upplyst egenintresse i motsats till rå och kortsiktig själviskhet kan göra mycket för att hålla stridande parter isär, men tillfälligt sammanfallande egenintressen ger ingen varaktig och stabil grund för fred. Att västerländsk populärkultur idag sprids över världen ger upphov till ett slags släktskap, men denna likhet är bräcklig och tvivelaktig.

Denna populärkultur är i nästan allt föraktfull mot mänsklighetens moraliska och kulturella traditioner, inklusive de västerländska, och den ses av många traditionella människor som ett hot mot deras djupaste övertygelser. Den västerländska populärkulturens råhet och vulgaritet leder till att de mera kultiverade och omdömesgilla representanterna för världens folk stöts bort snarare än attraheras.

Ingen iakttagelse torde mera rikligt bekräftas av historien än att människor i grunden är moraliskt kluvna mellan högre och lägre möjligheter. Ändå förnekas eller ignoreras detta centrala faktum i de flesta försök i västvärlden att finna en väg till harmoniska och rättvisa villkor. Man kan som exempel ta den sedan länge inflytelserika moraliska rationalismen hos John Rawls med dess benägenhet att föra helt ahistoriska förnuftsresonemang. Den Rawls som uppskattats vitt och brett vill få människor att ställa sig bakom en ”ovetskapens slöja” så att de kan ta ställning till föreslagen politik utan att veta hur den skulle påverka dem själva. ”Förnuftighet” skulle då styra bedömningarna, och då skulle rättvisa och harmoni gynnas.

Samma förkärlek för abstrakt teoretiserande och ovilja mot att tänka historiskt och konkret utmärker teorier om kommunikativt handlande eller deliberativ demokrati. Sunda regler och harmoni förväntas emanera från en aldrig avslutad konversation mellan legitima grupper, som alla kommer till tals. Det är något mycket abstrakt och rentav drömlikt över dessa teorier. De förutsätter något som inte kan förutsättas, nämligen att människor är intresserade av att lyssna på åsikter de inte delar.

Så är det inte.

Människor vill få sin vilja igenom. De tycker att opposition är irriterande och något som ska övervinnas. Vad dessa teoretiker inte riktigt inser är att när människor verkligen visar genuin vilja att beakta andras idéer är det för att de har lärt sig att hålla tillbaka känslor som skulle göra dem intellektuellt oemottagliga.

Intellektuell öppenhet förutsätter en speciell och ganska robust moralisk självdisciplin och vanebildning. De amerikanska grundlagsfäderna skapade ett system som uppmuntrade debatt och kompromisser. Amerikaner skulle låta sig styras av ett ”eftertänksammt sinnelag”. Men fäderna var fullt medvetna om att detta kunde fungera bara om de inblandade var kapabla till självbehärskning och villiga att respektera andras åsikter. Deras system ställde höga moraliska och kulturella krav. En särskild karaktärstyp – jag kallar den gärna ”den konstitutionella personligheten” – måste finnas till hands om verkliga meningsutbyten skulle kunna äga rum.

En senare tids teoretiserande om hur man uppnår tankeutbyte och harmoni undersöker inte i grunden hur man skapar de moraliska och kulturella förutsättningarna för verklig diskussion, gott omdöme och kompromisser. Dagens teoretiker med sin ohistoriska och sentimentala läggning antar helt enkelt att när folk verkar i mer progressiva och jämlika sammanhang, så blir de spontant mer mottagliga för sakskäl och för att lyssna på andra. Detta är önsketänkande. Teorier av detta abstrakta, drömska slag har begränsat värde i diskussioner om inrikespolitik och är helt inadekvata i diskussioner om internationella relationer. Vad som behövs är en mer verklighetsnära förståelse av de verkliga källorna till öppenhet och civiliserat uppträdande.

När allt kommer omkring är det bara den moraliska karaktären, uppbackad av allmän kultur och allmänbildning, som kan stärka det jag i människan som vill öppenhet för argument och respekt för andra. Det brukade betraktas som civilisationens mest betydelsefulla uppgift att hjälpa dess medlemmar att tämja sina minst tilltalande sidor så att de mer beundransvärda sidorna kunde utvecklas. Bara genom utdragna moraliska och kulturella ansträngningar och vanor med stöd i det omgivande samhället kan människor av detta slag formas. I samma utsträckning som befolkningen här kommer till korta undergrävs inte bara dess eget välbefinnande och samhällets gemenskap utan också landets internationella relationer.

Tills ganska nyligen tog de flesta i väst liksom i öst för givet att människor slits mellan önskningar som förhöjer tillvaron och lägre önskningar, som visserligen kan ge kortsiktig tillfredsställelse men förstör en djupare mening och är potentiellt djävulska. För att uppnå vad de gamla grekerna kallade eudaimonia, lycka, måste människan lära sig att tygla sina momentana begär, ja, försöka utsläcka vissa av dem med hänsyn till sitt eget högre och bestående goda. ”Lycka” syftar inte på att maximera njutningarna utan på den särskilda känsla av välbefinnande och självrespekt som kommer av ett värdigt och ansvarsfullt liv. Det är för att uppnå detta högre liv som en människa försakar tillfälliga njutningar och fördelar.

Det goda livet har många sidor och nödvändiga förutsättningar – moraliska, intellektuella, estetiska, politiska och ekonomiska – men det rådde stor samstämmighet i den gamla västerländska kulturen, såväl grekisk, romersk som kristen, att ett förverkligande av livets högre potential i sista hand beror på personens karaktär och viljeinriktning. En person som inte är stark nog att handla rätt kan inte uppnå lycka genom intellektuell briljans, rik fantasi eller ekonomisk framgång.

Enligt denna gamla västerländska tradition och motsvarande österländska synsätt bör samhället uppmuntra den sorts danande av jaget som bygger in mening och värde i ens egen och andras existens. Antingen målet är den sorts lycka och förfining som går att förena med ett världsligt liv och som Aristoteles och Konfucius försvarar, eller är den speciella frid och helighet vari religionen kulminerar, finns det inget substitut för utdragna och ofta besvärliga viljeansträngningar.

Notera särskilt att det viktigaste måttet på framsteg är kvaliteten på utförda handlingar. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, sa Jesus från Nasaret. Det ligger här underförstått att påståendets giltighet bara kan prövas i praktisk handling. Inom buddhismen är den Rätta Vägen det ihärdiga arbetet med sig själv för att utplåna onödiga eller destruktiva begär. I Dhammapada, som i sin allmänna anda kan härledas till Buddha själv, kan vi läsa om vägen till Nirvana: ”Du måste själv göra en insats”.

Claes G. Ryn
är född och uppvuxen i Sverige och bosatt i Washington, D.C., där han är professor vid Catholic University of America och ordförande för National Humanities Institute.

Andra artikeln: länk
Tredje artikeln: länk

(Först publicerat i The American Conservative).