Kosmopolitisk humanism hyllar alltså på en och samma gång den strävan efter enhet som är oskiljaktig från sökandet efter livets högre värden och den mångfald som måste känneteckna försök att förverkliga denna potential, skriver Claes G. Ryn i den andra delen av tre i artikelserien om fredens moraliska förutsättningar.
I väst kom den mest radikala och inflytelserika utmaningen mot detta äldre tänkande om människans moraliska situation från Jean-Jacques Rousseau (1712- 1778). Rousseau var bland annat den främsta intellektuella inspirationskällan för de franska jakobinerna, som ledde den franska revolutionen 1789.
För Rousseau är den gamla synen på människans natur i grund felaktig. Människan är inte kroniskt kluven mellan det goda och det onda. Det finns i människans natur inga lägre böjelser, i synnerhet ingen arvsynd som kristendomen påstår. Människan är född god. I sitt primitiva, försociala, ”naturliga” tillstånd var hon äkta, enkel, fredlig och lycklig, och sådan förblir hennes natur. Det onda i samhället beror inte på någon perversitet i människan utan på perversa normer, vanor och institutioner. Förstör detta samhälle och människans godhet kommer att frigöras.
Rousseau och hans många efterföljare var pionjärer för en revolutionär omdefiniering av moralen som fortfarande har genomslag. Dygden upphörde att vara en fråga om karaktär och rätt handling. Den blev främst ett känslo- och fantasitillstånd, en egenskap hos ”hjärtat”. Rousseau gav företräde för tårögd empati, ”medlidande”, som tecken på mänsklig nobless. Det gamla kännetecknet på moralisk dygd var kärleksfulla och ansvarsfulla handlingar. Goda handlingar växte fram ur ibland smärtsam självrannsakan och omsorgsfullt arbete med sig själv.
Men för Rousseau var människan av naturen god, så det fanns inget behov att värja sig mot sina lägre impulser. Inte heller fanns det någon anledning för traditioner, sociala grupper eller institutioner att stötta moralen. Tvärtom var det genom att befria människan från dylika traditionella begränsningar som den naturliga godheten skulle komma fram. Rousseau och hans lärjungar flyttade den för livet avgörande kampen från det inre personliga livet till den sociala och politiska arenan, där de dygdiga måste besegra onda makter.
Rousseaus omdefiniering av moralen, vilken i sig djupt påverkade den moderna västerländska världen, sammanföll historiskt med det slags rationalism som tog initiativet under Upplysningen. Dess uppfattning av förnuftet lutade starkt mot matematik, geometri och naturvetenskap. Företrädare för Upplysningen förkastade den traditionella synen på människan såsom vidskeplig och ovetenskaplig. De hade ingen plats för gammal moralisk visdom. Ett lyckligt liv var inte beroende av ens moraliska karaktär, utan förutsatte en grundläggande omstrukturering av samhället i enlighet med upplysta idéer.
Rousseauansk sentimentalitet och Upplysningens förnuftstro kan verka vara helt skilda livshållningar, men de blev ofta nära allierade. Båda nedvärderade behovet av moralisk karaktär. Själviskhet, skoningslöshet, girighet och konflikter beror inte på någon kronisk mänsklig svaghet utan kan övervinnas genom social och politisk ”makeover”. Sentimental idealism och rationalism förenades i en social ingenjörskonst, där idealistiska visionära framtidsdrömmar stod för målen och teknokratisk manipulation för metoden.
Vad gäller internationella relationer kombinerades med tiden känslomoral och teknokratisk mentalitet i idén om en upplyst och vagt jämlik global kultur, ofta sammanfattad i begreppet ”demokrati”. Enligt denna ideologi kommer de historiskt framvuxna särdragen hos folkslag, samhällen och civilisationer snart att ersättas av en korrekt övernationell ideologisk homogenitet. Historien ”tar slut”.
Denna uppfattning om en framväxande global harmoni ignorerar den centrala frågan om moralisk karaktär. Lika problematiskt är antagandet att personer, samhällen och civilisationer bör ge upp sina traditionella särdrag. Låt mig tvärtom föreslå, att det som faktiskt bäst befrämjar hjärtliga relationer är att omhulda – inte nedvärdera – historiskt framvuxna identiteter, men att omhulda dem på ett särskilt sätt.
Det är inte motsägelsefullt eller ens paradoxalt att betrakta denna respekt för historisk särart som en sorts kosmopolitism.
Det är en kosmopolitism som uppmuntrar enskilda personer, samhällen och civilisationer att vara sig själva allt medan de försöker leva upp till sina egna högsta normer. Den kosmopolitism jag har i åtanke bejakar både kulturell egenart och pan-kulturell enhet, vilket den kan göra därför att bådadera är förankrade i närbesläktade moraliska och kulturella strävanden. För att bidra till fred måste politiska, ekonomiska, vetenskapliga och andra ansträngningar att minska konflikter kännetecknas av moralisk realism och mest av allt av insikten, att ledare behöver ha självkontroll och en motsvarande kulturell sensibilitet. Jag kallar detta sätt att närma sig fredens problem för ”kosmopolitisk humanism”.
Dock vill jag genast tillägga vad som borde vara uppenbart, att kulturell mångfald ibland uttrycker provinsialism, intolerans och brutalitet och kan vara en stor källa till konflikt. Särdrag som inte har humaniserats av moralisk och annan universalitet utan uppvisar självupptagen excentricitet framskapar friktion och instabilitet. Nationalistisk arrogans och översitteri orsakade fruktansvärda omvälvningar och lidanden under de senaste två århundradena. Det stora problemet med vad som vanligtvis kallas multikulturalism är att den är helt oförmögen att skilja mellan särart som berikar och särart som undergräver mänskligt liv.
Ett folks historia och kultur är källan till dess samhällsgemenskap, syn på livet och känsla för mål, mening och egenvärde. Detta förflutna formar folket på oräkneliga sätt, varav en del inte ens är synliga för den ytlige betraktaren. Varje folk har mindre attraktiva drag som det borde göra sig av med, men det har också beundransvärda kvaliteter och stora bedrifter som det kan vara stolt över.
Dessa måste absorberas och uppskattas på nytt av varje ny generation. Förbättringar i nuet måste genom nyskapande anpassas till det historiskt framvuxna kulturarvet. Ett folk kan inte ge sitt bästa utan att vara sig självt. Att införa ett förment överlägset beteendemönster som är helt främmande för ett folks traditioner leder till förvirring och personlighetsklyvning: de främmande mönstren kan bara leda till mekaniska och konstgjorda imitationer samtidigt som folket hamnar i konflikt med sina egna djupaste källor till självrespekt och mening.
När folk i olika samhällen utvecklar vad som är mest berömvärt i deras kulturer kan de på en och samma gång odla sitt eget arv och mänsklighetens gemensamma värdegrund, nämligen i den utsträckning som deras arbete inspireras av de universella värdena godhet, sanning och skönhet. Samtidigt som de berikar sitt eget samhälles kultur stärker de sina band till andra folk. Även om deras kulturella ansträngningar oundvikligen måste präglas av det egna samhällets historia och samtid, så bygger de i försöken att uttrycka en högre mänsklighet en bro till liknande försök i andra samhällen.
Äkta mänsklig universalitet har inget att göra med likformighet. Den består av universella kvaliteter som alltid anpassas till den historiska situationen vid en viss tid och på en viss plats. Detta sker med hjälp av mänskligt skapande som smälter samman det universella och det särskilda. En kosmopolitisk humanism bygger på insikten att många olika, historiskt formade kulturella identiteter och individuella skapelser kan uttrycka en och samma högre inspiration – fastän uppenbarligen med varierande framgång i de speciella fallen. Företrädare för olika kulturer kan sammanstråla som medmänniskor inte trots utan genom sina kulturella särdrag. Dessa senare har inte samma specifika innehåll men har samma kvalitet.
Kosmopolitisk humanism hyllar alltså på en och samma gång den strävan efter enhet som är oskiljaktig från sökandet efter livets högre värden och den mångfald som måste känneteckna försök att förverkliga denna potential. När de är som bäst bejakar moraliska och kulturella verksamheter denna enhet genom att harmoniera och förädla mångfalden, och de bejakar mångfalden genom att variera och berika enheten. Denna humanistiska disciplin står i bjärt kontrast till en universalitet som uppfattas som skild från och stridande mot partikularitet och uppfattas som abstrakt snarare än konkret och särpräglad.
Särskilt i västvärlden antar man nästan överallt att en kultur byggd på upplysning, demokrati och jämlikhet har kommit långt på vägen att tränga undan världens gamla moral- och kulturtraditioner. Men de förment progressiva verkar inte inse i vilken utsträckning de politiska och sociala arrangemang som de anser önskvärda och rentav tar för givet – inklusive respekt för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, åsikts- och mötesfrihet och tolerans – faktiskt växte fram ur de gamla moral- och kulturtraditioner som de progressiva anser överflödiga eller oacceptabla. Många av deras planer för samhället och världen parasiterar på äldre karaktärsdrag som de inte har några tankar på att försöka bevara. De vill ha vissa slags beteenden men ger inte akt på deras moraliska och kulturella förutsättningar.
Om det ligger någon sanning om den mänskliga naturen i de gamla moraliska och religiösa traditionerna, så förnekar eller förringar det progressiva sinnelaget det största hotet mot fred inom och mellan länder: att människan är sin värsta fiende. Så är fallet inte bara på så vis att hon ibland inte är fullt ut rationell, vilket upplysta intellektuella nog kan medge, utan även på så vis att människan är benägen att låta egoistiska känslor och vårdslöshet förkväva samvetet. Ledare och folk som är kapabla att i ett givet läge visa behövlig återhållsamhet är sådana därför att de vant sig vid att granska och förädla sina egna motiv. Utdragna moraliska och kulturella ansträngningar har format deras karaktär och begränsat den självtillräcklighet som får dem att hamna i konflikt med andra.
Eftersom de historiska omständigheterna varierar så kraftigt är det ofrånkomligt att samhällena måste vara olika i hur de närmar sig och uttrycker respekt för högre värden. Ändå finns det bland världens gamla civilisationer en anmärkningsvärd samsyn när det gäller moralisk och kulturell sensibilitet. Där ingår långtgående samstämmighet om vad som konstituerar berömvärt uppförande och gott ledarskap.
Från Kina till Europa och Förenta Staterna finns det samförstånd i stort om vilka drag som utmärker en stor människa eller en gentleman. Denna sorts person har först av allt moralisk integritet. Särskilt betydelsefull för denna diskussion om möjligheter till hjärtliga relationer är tron att den exemplariska människan utmärks av självbehärskning, ödmjukhet, anspråkslöshet, värdighet och gott uppförande.
De gamla grekerna varnade för hybris, d.v.s. att tro sig vara en av gudarna. För kristendomen var högfärd den största synden. Vår första plikt är inte att fördöma andras svagheter och kräva att de ska bättra sig, utan att göra något åt våra egna svagheter. Kristendomen fördömer oförblommerat den inbilskhet och moraliska undanflykt som det innebär att alltid finna fel hos andra. Det var Jesus av Nasaret som sa: ”Ta först bort bjälken ur ditt eget öga, och då kan du se och ta ut flisan ur din broders öga”.
Claes G. Ryn