I den svenska skolans läroplan (LGR11) så står det att ”undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”. Ändå finns det idag en pedagogisk metod som sprids i den svenska skolan som baseras på idén att muslimer, judar och kristna alla är ”Abrahams barn”.

Första gången jag stötte på denna pedagogiska metod var vid lärarutbildningen på Malmö högskola där vi lärarstudenter fick lära oss metoden. Metoden bär med sig en sådan tyngd i svensk skolkontext att den lärs ut till blivande religionslärare vid Malmö Högskolas ämneslärarutbildning. Central för denna pedagogiska metod är det man kallar Abrahams släktträd. De som ligger bakom denna metod har ritat ett släktträd där patriarken Abraham framstår som en gemensam ”urfader” för Moses, Jesus och Muhammed. Genom Abrahams son, Ismael, så kopplar man Abraham till Muhammed. Men det är bara inom islamisk tradition som man lär ut att profeten Muhammed var en ättling till Ismael. Så i praktiken lär Abrahams barn ut den bild som islam förmedlar av Abraham.

Andra lustiga inslag är att släktträdet ger bilden av att profeten Muhammed endast hade en hustru som hette Kadidja. De andra tio hustrur och två konkubiner som Muhammed hade finns inte med i släktträdet. Tittar man närmare på Abrahams släktträd så ser man att Moses och Jesus har smiley-liknande ansikten medan profeten Muhammed inte har något ansikte. Medan Jesus och Moses har anpassats till barnens värld och fått en smiley som ansikte så har man följt förbudet att avbilda profeten Muhammed.

Metoden Abrahams barn använder sig av något som kallas IE-metoden (Identifikation skapar Empati) vilket går ut på att eleverna ska identifiera sig med religiösa gestalter inom islam, judendom och kristendom och försöka förstå och acceptera varandra. Utgångspunkten är alltså att nyckeln till att barn skapar empati för varandra är att barn lär sig om varandras religioner. Religionen hamnar i centrum på alla möjliga sätt.

Trots sin betoning på empati och förståelse så har metoden Abrahams barn en auktoritär ådra. I lärarhandledningen Samma rötter så kan man läsa följande:

”Jag tror inte på Gud, händer det att någon elever säger under arbetets gång, oftast i början. På detta kan man helt uppriktigt svara: ’Nej, men Abraham trodde – och det är hans öde vi skall försöka leva oss in i nu.’ På detta sätt behöver läraren inte heller riskera att komma i konflikt med sin egen övertygelse.”

Kanske läraren kan behålla sin övertygelse men vad händer med barnet som inte tror på Gud. Han/hon lär sig att ”urfadern” som framställs som mänsklighetens gemensamma nämnare trodde på Gud.

Även om metoden Abrahams barn på sin hemsida lägger betoningen på mångkultur och integration så kan man i lärarhandledningen läsa:

”Berättelserna om Abraham och hans fruar, barn och barnbarn innehåller allt – kärlek, svartsjuka, sorg, och glädje. Det är dock viktigt att berättaren håller i fokus att det inte bara är fråga om relationerna mellan de olika personerna i berättelsen utan också om relationen mellan den aktuella gestalten och Gud.”

Så plötsligt handlar inte berättelserna om att endast skapa empati och integration, utan det handlar om ett rollspel där Guds närvaro ska upplevas av barn. I en icke-konfessionell skola borde en sådan metod vara ett problem. Och självklart uppstår frågan, vad händer med alla som inte är Abrahams barn? Många iranier vill inte kalla sig muslimer och ser Cyrus den store som sin ”urfader” precis som många greker helst associerar sig med Alexander den store eller Sokrates. Det finns också många buddhister i Sverige. Vad gör vi med de barn som inte bryr sig om religion? Det kan finnas svenskar som inte är så kristna och kanske associerar sig mer med Oden än med Abraham. Ska skolan berätta för barn vem som är deras ”urfader”?

Vilka är då dessa berättelser som ska skapa empati. Förutom bibliska berättelser finns berättelser om profeten Muhammed. Så här låter ett citat från berättelsen ”Muhammeds död” som används i metoden Abrahams barn:
”En natt kom ärkeängeln Gabriel till Muhammed. Han såg glad ut, och när Muhammed frågade honom varför, svarade han:
– Min broder Muhammed, jag har glädjen att berätta för dig att du snart skall förena dig med mig. Gud har bestämt att du skall dö i natt. Välkommen till himlen!”

Jag kan tänka mig att det finns bättre sätt att skapa empati än att sprida religiösa berättelser som ger en romantisk bild av profeten Muhammed. Barn, vars föräldrar behövt fly från islamister tycker kanske inte det är så självklart att profeten Muhammed är så ”välkommen till himlen”. Dessutom ska inte skolan lära ut religiösa texter som om det vore sant. När barn identifierar sig med religiösa gestalter så blir religionen en verklighet någonstans under processen och skolans roll ska inte vara att förverkliga religiösa världsbilder.

Om man tittar på vilka som sponsrar Abrahams barn så hittar man, förutom religiösa organisationer, Rinkeby stadsdelsförvaltning. Även resurser från storstadssatsningen och Allmänna Arvsfonden har gått till Abrahams barn. I ett mångkulturellt samhälle som inte kan definiera sig så uppstår pedagogiska metoder som använder nyckelbegrepp som ”integration” och ”mångkultur” för att förmedla något annat som egentligen inte borde finnas i den svenska skolan, om man följer läroplanen.

Begreppet ”kunskapsskola” används ofta i skoldebatten. Men så länge skattepengar går till pedagogiska metoder som lär små barn att patriarken Abraham är gemensam ”urfader” till judar, kristna och muslimer så har vi ingen kunskapsskola. Jag vet inte ens vem min farfarsfar var. Att Abraham skulle vara gemensam urfader till judar, kristna och muslimer är ett påstående som har sitt ursprung i islam och hos vissa kristna organisationer som jobbar mer med integration än att sprida Jesu budskap.

Nima Gholam Ali Pour

Citat är hämtade ur Samma rötter: Abrahams barn i tre religioner: lärarhandledning (2013)