De progressiva kulturaktivisterna har i efterkrigstid varit bra på att förstöra och vända upp och ned på allt gammalt. Det sköna görs fult, det heroiska görs ynkligt. Frågan är i vilken grad detta skapar utrymme för kulturell förnyelse?

En viktig del av allt västerländskt kulturellt liv är förstörelsen. Förstörelsen är egentligen viktig för allt liv. Det är genom förstörelse som förutsättningarna kan skapas för den förnyelse som aldrig annars skulle kunna göras till verklighet. Den är del av den naturliga cykel av liv och död som är bestämmande för alla nivåer av tillvaron.

En tillvaro utan förstörelse är en som behärskas av stagnation och stillastående. Anarkisthövdingen Bakunin sade en gång att lusten att förstöra är en skapande lust. Och i någon grad är det sant.

Däremot blir det bekymmersamt när förstörelsen kommer utan att skapa utrymme för någonting annat. När lusten att förstöra kommer utan en lust att skapa, och blir en handling som inte motiveras av någon kreativitet. På akademiskt språk kallas detta för att dekonstruera.

Innebörden av en dekonstruktion är att ta en text, ett konstverk, en handling, eller en symbol och plocka isär den. Tillvägagångssätten kan variera, men i slutänden är tendensen den samma. Ofta går man tillväga genom att vända ett verk till sin motsats: det sköna görs fult, det heroiska görs ynkligt, osv. Det heter då att man revolterar mot verkets natur.

Konsten ansågs länge ha en funktion att försköna och förädla det som den porträtterade, och åskådaren. Det är intressant att notera hur långt ifrån detta ideal som den västerländska konsten befinner sig idag. Ett nära exempel är den staty av en urinerande man som restes i Örebro, som en del av ett skattefinansierat konstprojekt.

Ambitionen bakom den här statyn handlade till att börja med aldrig om att iordningställa ett konstverk som stadens invånare kunde förväntas att tycka om. Det låg i beräkningen att stadens invånare skulle bli chockade, till och med äcklade, av statyns utseende. Även om det inte sägs rakt ut, så är det en revolt mot uppfattningen om att konsten ska vara tilltalande.

I våras annonserades att en pjäs om Karl XII skulle sättas upp i Riddarholmskyrkan; ett projekt som Dramaten står bakom. Karl XII har en unik roll inom den svenska kulturen. För mer än någon annan anses han representera traditionellt manliga dygder: mod, handlingskraft, styrka och en känsla för det heroiska. Men också sådana ideal som svenskar även idag uppskattar hos sina ledare, och som har att göra med det som vi kallar för folklighet. Karl XII levde nära sina soldater och delade i hög grad deras vedermödor och för detta är han ännu idag respekterad.

Karl XII har därför fått den särskilda betydelsen av att också bli en politisk symbol, som förknippas med den nationella högern. Vänstern har därför ett problem med Karl XII, eftersom han ger ett ansikte till vad man betraktar som ”reaktionära strömningar” inom samhället. Av den anledningen finner man incitament till att ta sig an Karl XII som en kulturell symbol, och ändra hans betydelse till sin motsats.

Det är precis vad som görs i den ovan nämnda pjäsen. Idén bakom uppsättningen är att Karl XII återuppstår, men med en helt annan personlighet än den som han brukar tillskrivas. Faktum är att han återuppstår med ambitionen att protestera mot sin egen symboliska innebörd. På så sätt görs Karl XII till språkrör för vänsterns protest mot den betydelse som han har fått inom den svenska kulturen.

Under 50,- 60, och 70 talen pågick någonting i Sverige som i starka ordalag beskrivs som rivningsraseriet. Oräkneliga gamla vackra byggnader revs ner för att ge plats åt den arkitektoniska nyordning man ville införa från myndighetshåll. Det är som att något av den förstörelselusta som drabbade Europa under de båda världskrigen smittade Sverige under dessa decennier.

Och det är en förstörelse med ideologiska undertoner. Därför att betydelsen av den var att riva ner det som man betraktade som symboler för en gammal, reaktionär samhällsordning som man vill överkomma. Men även om nya byggnader restes i de gamlas ställe, återstår ändå känslan av att vandra bland ruiner.

Men det finns andra, mindre bombastiska sätt att lämna in sin protest mot vad man anser vara reaktionära tendenser inom kulturen. Carl Johan de Geer är en känd svensk konstnär. I synnerhet är han känd för ett av sina projekt, som går ut på en vandalisering av den svenska flaggan. Han har som en del av projektet skrivit ett antal okvädningsord på flaggan och idén bakom verket är att protestera mot vad flaggan symboliserar – patriotism och stolthet – genom att skända den. Det är i den typen av ”installationer” som aptiten på förstörelse visar sig i sin minst smickrande form.

Det är värt att ställa frågan var i den här handlingen som det går att finna någon form av kulturellt värde? För den som inte får ut någon kick av förstörelselustan är det väldigt svårt att uppleva något sådant. De Geers behandling av flaggan påminner snarast om ett litet barn som fått tag på en markeringspenna, och i trots mot sina föräldrar skriver könsord på köksväggen. Kulturellt sträcker sig gesten egentligen inte över den nivån. Hantverksmässigt kräver den inget kunnande och konstnärligt kräver den varken inspiration eller kreativitet.

Samma problem uppstår gång på gång när kulturellt skapande reduceras till en reaktion mot någonting föregående. Om varje handling är en protest, eller ett försök till förstörelse och bara syftar till att chockera, är frågan onekligen hur det kan bli något bestående värde? Det blir som att gång på gång såga av trädgrenen man sitter på. Vad är det bestående värdet av en flagga som är nedklottrad med könsord? I vilken grad skapar det utrymme för kulturell förnyelse? Det är väldigt svårt att se.