Sverige − ett U-land som behöver bistånd när det gäller yttrandefrihet. En åsiktsdiktatur likt Kina eller det forna DDR. Så beskrivs grannlandet i nordöst när en ansenlig dansk styrka på onsdagen samlas i Köpenhamn för att slåss för Dan Park och svensk yttrandefrihet.

− Free Dan Park! Free Sweden! Ropen skallar från det − enligt polisens uppskattning − 60-tal danskar som utanför svenska ambassaden i Köpenhamn kommer för att göra Sveriges sak till sin. För när svenskarna inte själva ställer upp och försvarar sin grundlagsstadgade yttrandefrihet får danskarna träda till.

− Vi tycker ju så mycket om Sverige. Det är vårt broderland. Därför gör det så ont, säger Kit Louise Strand, när hon ska förklarar syftet med arrangemanget som det danska Trykkefrihedsselskabet, där hon är sekreterare, arrangerar tillsammans med Students for Liberty.
− Det är den första demonstration som vi över huvud taget har organiserat under våra tio år, säger sällskapets ordförande, Katrine Winkel Holm.

Att konstnären Dan Park har dömts för hets mot folkgrupp och nu sitter fängslad, har fått stor uppmärksamhet i Danmark. I tidningsartiklar, i radio och tv har fallet belysts och att det finns en oro över hur det egentligen står till med yttrandefriheten i grannlandet är uppenbart.

När svenskarna inte agerar, måste vi göra det, tycks den allmänna meningen vara. Så när Trykkefrihedsselskabet kallar till frihetsdemonstration kommer folket, utrustat med frihetspatos, svenska flaggor, banderoller och plakat. Många med texten ”Free Dan Park. Free Sweden”.

En av deltagarna är Karen Trolle, mångårig medlem i Trykkefrihedsselskabet, som flera gånger har besökt Sverige.
− Jag har i åratal varit emot en okontrollerad invandring till Danmark. Och jag tycker att det här med yttrandefrihet på något sätt är samma sak, så därför är jag här, säger hon och viftar med den blå-gula nationalsymbolen.

Fyra talare håller var sitt kort anförande och först ut är Aia Fog, vice ordförande i Trykkefrihedsselskabet:
− Vi är helt enkelt kallade att göra något, säger hon.
− Borde vi inte vara likgiltiga för vad som sker i Sverige? är Katrine Winkel Holms retoriska fråga som hon själv besvarar:
− Nej. Det kan vi inte vara, för vi kan inte blunda för det som sker strax utanför vår egen trädgård. I och med behandlingen av Dan Park har Sverige passerat en gräns och det vi kan göra är att protestera. Förhoppningsvis också så högt att det hörs över det lilla sund som skiljer våra länder åt.

− Sverige måste få höra hur vi i den fria världen ser på detta förtryck. För vad hjälper det med att ha en grundlag när folk ändå kan bli fängslade för att ha ”fel” uppfattningar, fortsätter hon och tillägger att Danmark borde sända vita bussar över till Sverige.

Henrik Rönnquist, Malmögalleristen, som också han av domstol har bedömts skyldig för hets mot folkgrupp bara för att ha visat Dan Parks bilder, berättar om hur hans liv har förändrats efter att polisen stormade in i hans galleri och beslagtog Parks konst; om rädslan han måste leva med, om överfallslarmet som nu är hans ständiga följeslagare, om hur han har tvingats sätta upp ett helt annat namn på sin dörr.
− Är jag beredd att offra min frihet för detta? Svaret är ja. Och jag kommer aldrig att tystna, säger han.

Konstnären och skribenten Uwe Max Jensen konstaterar att Sverige har slagit in på en katastrofkurs och att landet mer och mer börjar likna Kina och det forna DDR.
− Det som har hänt Dan Park, händer inte i en välfungerande, civiliserad demokrati. Sådant inträffar bara i diktaturer, säger han, och pekar på den paradox han ser i att Sverige under Andra Världskriget med öppna armar välkomnade de danska judarna, men att det nu är svenskarna själva som är förföljda och förtryckta.

Eyð Áradóttir Hammer representerar Students for Liberty. I några korta ordalag betonar hon vikten av en av aspekterna av yttrandefriheten; den att alla – vän såväl som motståndare – ska ha rätt att säga sin mening. Och att den meningen ska respekteras, oavsett om man gillar det eller ej.

Innan manifestationen började, lämnade representanter för de båda arrangörsorganisationerna över en protestskrivelse till den svenska ambassadören och hoppas nu att den ska lämnas vidare till berörda parter.
Från Trykkefrihedsselskabets sida är man mer än nöjda med uppslutningen på Sankt Annæ Plads.
− Det får man väl ändå vara med tanke på att detta var vår debut i demonstrationssammanhang, säger Katrine Winkel Holm.

− Men vi kanske inte ska ha så höga förhoppningar på ett resultat, tillägger Kit Louise Strand, som avslutningsvis – tillsammans med hela den församlade skaran – stämmer upp i den svenska nationalsången. Och den sjungs högt och tydligt. Kanske så högt att den rent av kan höras på andra sidan Sundet.