Genren heter Stockholm-noir och dess främsta namn är Jens Lapidus. Lapidus är försvarsadvokaten som med sitt magnum opus Snabba Cash introducerade någonting helt nytt till svensk litteratur. Detta nya är den första verkliga skildringen av det nya Sverige, som landet ser ut efter folkhemmets fall, genom litteraturen.
Att Lapidus böcker ska tillskrivas den här betydelsen är inte helt uppenbart. Det ska inte förnekas att de också fungerar som adrenalinhöjande sensationslitteratur med berättelser om framgångsrika stekare och i stål gjutna förortsgangsters. Men det vore en orättvisa att reducera böckerna till blott detta, för de innehåller betydligt mer än så. Lapidus senaste bok heter VIP-rummet (Wahlström & Widstrand, 2014) och i den fortsätter han att spegla Sverige av idag.
VIP-rummet kretsar kring Emelie och Teddy som förs samman för att lösa ett kidnappningsfall där den bortrövade är rikemanssonen Philip Schale. Ett återkommande tema i Lapidus böcker är att upplägget går ut på att föra samman olika typer av människor, som aldrig skulle mötas under andra omständigheter. Emelie är medelklasstjejen som pluggat till jurist, jobbar på en fin advokatbyrå och har en svindyr bostadsrätt innanför tullarna. Teddy å andra sidan är förortskillen med invandrarbakgrund som suttit på kåken och behöver ett jobb för att betala av gamla skulder. Varken Philip, Emelie eller Teddy liknar varandra.
Det börjar med att en berusad Philip är på väg hem från Stureplan och stöter ihop med några invandrargrabbar och bråk uppstår. De tar med Philip på en promenad där de skrämmer honom ordentligt, men de låter sig nöja med det och låter honom gå. Åtminstone verkar det så inledningsvis. För en kort tid därefter är Philip kidnappad och självklart är konfrontationen mellan honom och gänget en ledtråd som utredningen kan spinna vidare på. Enligt vittnesmål kommer killarna som hotade Philip från Södertälje. Och vad skulle en blåblodig ung herre från Östermalm möjligen kunna ha för koppling till förorten? Det går inte riktigt ihop.
Varje samtidsrelevant skildring av Sverige borde nämna några ord om kvällspressen och hur den styr och ställer i Sverige efter eget behag. När det står klart att Philip har blivit kidnappad väljer hans föräldrar att inte vända sig till polisen som annars är brukligt. Varför inte? Anledningen till det är att uppgifter om spännande utredningar har en tendens att lämnas ut till pressen när de tas om hand av polismyndigheten. Då är det bättre att lägga ut ärendet på entreprenad. Philips far Carl Johan ser till att hans gamle vän Magnus, delägare i prestigefyllda advokatbyrån Leijon, hanterar saken. Där jobbar Emelie och det är så hon kommer in i handlingen; det är hon som får hantera fallet i praktiken.
Emelie är en tuff tjej som håller på att slå sig fram i en av Sverige tuffaste branscher. Men hon har ingen koppling till den undre världen och hennes chanser att lösa ett fall som detta på egen hand är små om inte obefintliga. Det behövs lite muskler i teamet. Det behövs någon som har kontakterna, som vet hur sådana här saker funkar: familjen Schale och advokatbyrå Leijon behöver Teddy. Teddy har precis muckat från ett 8 årigt fängelsestraff, passande nog för kidnappning. Han bor hos sin syster, spenderar dagarna på Arbetsförmedlingen och njuter av friheten. En gammal ovän hör av sig och helt plötsligt är Teddy inte bara pank: han har en skuld på 300,000 kronor. Teddy behöver ett jobb, snabbt.
Arbetsförmedlingen kan inte leverera på den punkten. Turligt nog för Teddy hör Emelie från advokatbyrå Leijon av sig strax därpå för att erbjuda honom hans drömmars anställning. Teddy förhåller sig skeptisk men finner snart att han inte har något val utan hoppar på utredningen. Emelie blir hans kollega. Nu ska de arbeta tillsammans för att lösa ett kidnappningsfall. Sekretessen är total eftersom ingenting får läcka ut till kvällspressen. I synnerhet tidningen Expressen omnämns i boken. Det säger sig självt att friktion kommer att uppstå när förortskillen och medelklasstjejen ska arbeta tillsammans inom ett fällt som ingen av dem egentligen behärskar. Att de dessutom måste konfrontera den svenska överklassen gör inte saken lättare. Vad som händer sedan står i boken.
Fallet i sig är egentligen lagom intressant. Omaka par som förs samman för att reda ut knepiga brott är någonting som känns igen från otaliga amerikanska filmer. Ändå är boken genomgående intressant och trots att handlingen verkar som någonting som man har sett tidigare så är det ett intryck som inte kvarstår efter avslutad läsning. Anledningen till det är att Lapidus är skicklig på att använda ett klassiskt upplägg som utgångspunkt för att berätta en helt ny historia.
Vad den här boken handlar om är inte lika mycket ett omaka par som ska lösa ett kriminalfall, som det är vad som händer när olika skikt av den svenska befolkningen plötsligt ställs i samma situation och måste interagera med varandra. De tre huvudkaraktärerna Emelie, Teddy och Philip är goda representanter för olika versioner av Sverige. Olikheterna dem emellan är representativa för de olika berättelser om Sverige för vilka de står som representanter. Det är först då som det blir intressant på allvar. Då blir det nämligen uppenbart att kriminalfallsupplägget bara är en utgångspunkt för att tränga in på djupet i det svenska samhället.
Det är en sällsynt talang bland författare och när det kommer till att äga den är det många som känner sig kallade, men betydligt färre som är utvalda: konsten att plocka upp sin samtids tendenser och skildra dem genom litteratur. Jens Lapidus har den talangen. Han visade det i Snabba Cash och han visar det återigen i VIP-rummet. Ännu en gång har han tecknat ett karaktärsgalleri som är helt rätt för att föra den här berättelser i en intressant riktning. Kanske lika viktigt: han har skrivit en berättelse som gör rättvisa åt karaktärsgalleriet.
En kidnappning är ett klassiskt grepp, möjligen lite tråkigt, men i det här sammanhanget funkar det riktigt bra. Under några hundra sidor hinner Lapidus berätta en historia som inkluderar hela Sverige, från toppen till botten. Karaktärerna och deras hemmiljöer känns trovärdiga och äkta. De kommer alla med sina konstigheter men också ganska charmiga sidor. En svårighet för svensk film och litteratur har tidigare varit att man med liten framgång försökt att kopiera amerikanska koncept och föra in dem i ett svenskt sammanhang. Det har aldrig fungerat. Sverige är inte USA, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. En sådan skildring kan aldrig vara äkta. Men det är denna bok.
Lapidus har utlovat att den här boken ska bli den första delen i vad som senare ska formas till en trilogi. Det känns lovande. Emellertid ska vi inte glömma att Lapidus i tidigare böcker har avvikit från sitt grundkoncept: en hårdkokt, korthuggen men ändå talande berättelse. Istället har han försökt sig på knepiga berättarupplägg som har spretat i alla möjliga riktningar. I VIP-rummet har han gått tillbaka till sin ursprungliga berättarteknik. Därför är den läsvärd. Låt oss hoppas att han kan hålla sig till den i fortsättningen.