I söndags avslöjade den populära krönikören Julia Caesar att hon vid fyra olika tillfällen under ett års tid förföljts av journalister från Dagens Nyheter. Caesar är själv pensionerad journalist och skriver sedan många år tillbaka på sajten Snaphanen.dk. Hon har även gett ut ett flertal böcker. För att värna sin egen säkerhet har hon valt att skriva under pseudonym. På något sätt lyckades DN trots säkerhetsåtgärderna ta reda på vem hon är, hennes mailadress och var hennes bostad och sommarstuga finns. Därefter började de oannonserade hembesöken. I sin krönika skriver hon om paniken och skräcken när journalisterna klampar runt på hennes tomt, tittar in genom hennes fönster, samtidigt som de skriker och gestikulerar åt henne.

Caesars krönika har fått många att reagera starkt på DN-journalisternas arbetsmetoder. Den konservativa debattören Marika Formgren uppmanar exempelvis sina läsare att bojkotta DN helt och hållet. Niklas Orrenius, journalisten som tillsammans med en fotograf gjorde hembesöket hos Julia Caesar, kallar uppståndelsen ”bisarr”. Han menar att han bara använd sedvanlig journalistisk arbetsmetod och varit ”respektfull och oavbrutet vänlig”.

Flera journalister har tagit ställning för Orrenius sätt att arbeta. Andreas Ekström, mest känd för att i somras ondgjort sig över att fler och fler ledarsidor problematiserar den extrema invandringspolitiken, kallar den omfattande kritiken av Orrenius ”bland det märkligaste, otäckaste och absolut mest skruvade jag har sett hända i svensk massmedial offentlighet”. Jack Werner på Dagens Industri har författat ett om möjligt ännu underligare inlägg där han vänder på verkligheten 180 grader. Werner lyckas med konststycket att framställa Julia Caesar som den som hotat Orrenius genom att ”skicka på” honom hot- och hatsamtal.

Huruvida Orrenius i detta fall har använd sig av vedertagen journalistisk arbetsmetod eller inte spelar egentligen ingen roll. Det han har gjort är inte acceptabelt hur man än vrider och vänder på det. Men det är intressant som ett exempel på vad journalistidentiteten gör med en person. Att klampa runt i främmande människors trädgård är ju ingenting en normal människa sysslar med. Hur kommer det sig då att journalister gör det?

Förmodligen har det att göra med den megalomani som genomsyrar journalistkastet. Den journalistiska självbilden säger att man står över normala moraliska, juridiska och etikettsmässiga förhållningsregler. Många journalister tror dessutom att den egna yrkesutövningen (läs: privata vänsteråsikter) är en förutsättning för demokratin, trots att den i dagsläget snarast är ett hinder för den samma med tanke på all desinformation som sprutar ut från etablerad media.

Tyvärr kommer det att bli värre och övertrampen fler. I alla fall för en tid. Det journalistiska egot är som en supernova som bara växer och växer. Ju större konkurrensen blir från alternativa medier desto mer övertygade kommer journalisterna bli om förträffligheten och nödvändigheten i det egna agerandet. Men tillslut exploderar alla supernovor.