fredag, 30 september, 2016
Ulf Wibäck

Slavhandel genom generös migrationslagstiftning

Migrationslagstiftningen har skapat en form av halvlegal slavhandel. Om detta tiger våra politiker, men hela asylsystemet är tungt belastat och missbrukat av arbetskraft utan asylskäl, som är här för att slava sig till permanenta uppehållstillstånd.

Jag ska börja med att presentera mig helt kort som ny skribent här på Samtiden. Jag heter Ulf Wibäck och är jurist med en jur. kand. examen från 2004. 2004 började jag arbeta på en juristfirma primärt inriktad på utlänningsrätt. 2005 började jag arbeta på en advokatbyrå i Stockholm med en annan inriktning, men jag tog med mig utlänningsrätten och fortsatte att arbeta med detta även på den nya arbetsplatsen.

2009 blev jag advokat och 2010 startade jag egen verksamhet. Utlänningsrätten och, sedan jag blev advokat brottmålen, har varit mina huvudsysslor de senaste åren. Den 1 september begärde jag mitt utträde ur Advokatsamfundet av olika anledningar som egentligen saknar intresse här.

Det florerar som bekant en massa rykten kring invandring och flyktingpolitik och jag tänkte försöka belysa frågorna från min egen erfarenhet efter att ha arbetat med detta i 10 år. Rykten är aldrig av godo. Det är fakta som måste styra våra val och uppfattningar om omvärlden.

Korta fakta om att arbeta med utlänningsrätt som jurist: Det mest förekommande uppdraget är att man förordnas som s.k. offentligt biträde. Detta innebär att man blir ombud för en asylsökande och ska hjälpa och företräda denne inom ramen för asylprocessen och man fakturerar Migrationsverket (och i senare led domstolarna; kort sagt staten och skattebetalarna).

Ofta leder detta till följduppdrag av olika art, mer om det senare. Vidare är det ganska vanligt att man sysslar med rådgivning av olika slag, det kan gälla medborgarskapsfrågor, anhöriginvandring mm. Detta betalas oftast till hälften av den rättssökande och till hälften av Rättshjälpsmyndigheten. Vid tolkbehov betalas tolkkostnaden till fullo av Rättshjälpsmyndigheten.

Om man tar sig tiden att granska Migrationsverkets statistik noterar man ganska snart att en väldigt stor andel av de asylsökande inte beviljas s.k. flyktingförklaring. Begreppet flyktingförklaring är ett renodlat juridiskt begrepp och definieras ursprungligen i FN:s flyktingkonvention av 1951, vilket har lett till författandet av UNHCR:s handbok där det utvecklats vem som är att anse som flykting. Det är dessa regler som ligger till grund för utformandet av den svenska utlänningslagen, som är den lag som primärt styr Migrationsverket och migrationsdomstolarnas (och i förekommande fall Migrationsöverdomstolen) beslut och domar.

Oftast , ja så gott som uteslutande, ansöker den asylsökande även om skydd på annan grund än just flyktingförklaring. Det rör sig då om s.k. skyddsbehövande i övrigt samt synnerligen ömmande omständigheter. Detta kan vara uppehållstillståndsgrunder om lagens kriterier bedöms vara uppfyllda men det är då inte fråga om flyktingskap i juridisk bemärkelse.

Så långt allt väl. Nu har vi faktabakgrunden i korthet. I denna artikel tänkte jag dock ta upp en specifik fråga, eller ett problem snarare. Jag får säkert anledning att återkomma i andra frågor kring detta.

Problemet jag tänkte belysa i denna artikel handlar om arbetskraftsinvandring. Dagens lagstiftning säger att den som ansöker om uppehållstillstånd på grund av arbete i första hand ska ha utverkat detta innan inresa till Sverige. Det finns också en mängd andra formkrav kring detta, men dessa är av föga praktisk relevans.

Från kravet på att uppehållstillståndet ska vara utverkat innan inresa finns ett undantag. Som ofta är fallet är det i undantaget vi hittar problemet. Undantaget säger att den som ansöker om asyl i Sverige har möjlighet att samtidigt ansöka om undantag från krav på arbetstillstånd.

Beviljas detta (vilket regelmässigt görs om den sökande anses ha gjort sin identitet sannolik) så kan personen börja arbeta i Sverige. Om den sökande har arbetat minst 6 månader hos en godkänd arbetsgivare (det ska vara kollektivavtalsmässiga löner osv) innan asylärendet slutligen har avgjorts, så kan den asylsökande inom 14 dagar från lagakraftvunnet beslut / dom ansöka om uppehållstillstånd på arbetet istället.

För att förstå varför detta är ett problem måste jag redogöra för hur detta utnyttjas och varför. För det första så har en asylsökande rätt till s.k. dagersättning samt boende och i förekommande fall viss annan ekonomisk hjälp. Det är också vanligt att de sätter sina barn i förskola/skola i Sverige. Med detta givet är det ganska självklart ur den sökandes perspektiv att man väljer att ansöka om asyl när det egentliga målet är att få uppehållstillstånd på grund av arbete.

Detta leder naturligtvis till att en väldigt stor andel av de asylsökande inte har några som helst asylskäl, utan använder sig av systemet på ovan nämnda sätt. Detta till trots beviljas de oftast offentliga biträden, tolkar anlitas och det belastar naturligtvis Migrationsverket och domstolarna. Helt i onödan och till stora kostnader för svenska skattebetalare.

Som om det inte vore nog med detta så har många mindre seriösa arbetsgivare utvecklat en affärsidé på systembristerna. Denna affärsidé går helt enkelt ut på att erbjuda utlänningar uppehållstillstånd mot betalning. I praktiken fungerar det så att utlänningen erbjuds anställning i företaget om han/hon kommer hit och söker asyl. Arbetsgivaren betalar sedan ut kollektivavtalsmässig lön så att detta går att bevisa genom kontoutdrag.

Utlänningen får dock sedan betala tillbaka större delen av lönen till arbetsgivaren kontant, för att arbetsgivaren inte ska ge utlänningen sparken så att denne därmed mister sin chans till uppehållstillstånd. På så sätt får arbetsgivaren inte bara billig arbetskraft – de tjänar pengar på det.

Med andra ord har migrationslagstiftningen skapat en form av halvlegal slavhandel. Om detta tiger våra politiker.

Ulf Wibäck
jur. kand., f.d. advokat