onsdag, 28 september, 2016
Dan Park ©Samtiden

En triumf för yttrandefriheten

Ett nederlag för våldsmännen, men en triumf för yttrandefriheten. Dessutom en historisk dag. Så kan torsdagen den 23 oktober 2014 beskrivas. För efter många turer kunde Dan Parks bilder, för första gången någonsin, visas i Danmark.

− Jag är glad att jag inte är svensk – och det av flera skäl. För hade jag varit det, hade jag blivit bötfälld nu, sa sa Katrine Winkel Holm, ordförande för danska Trykkefrihedsselskabet, när hon hälsade ett stort antal särskilt inbjudna gäster välkomna till den bildmottagning som fick ersätta den hastigt inställda vernissagen av Dan Parks bilder.

Som Samtiden tidigare har berättat skulle utställningen av Parks förbjudna bilder öppna i går i Galleri Hornsleth & Friends i centrala Köpenhamn. Men det satte dödshot mot galleristen Kristian von Hornsleth stopp för. Arrangerande Trykkefrihedsselskabet vägrade dock att kapitulera inför hot om våld, och tack vare Alex Ahrendtsen, kulturordförande i Dansk Folkeparti, kunde en annan lokal i hast ordnas fram, en som dessutom inte kunde vara mer passande: Christiansborg, demokratins hemvist och garant i Danmark.

En imponerande stor och blandad skara hade hörsammat sällskapets inbjudan; kulturpersonligheter, politiker och ”vanligt” folk trängdes i lokalen, där inte minst pressens närvaro var påtaglig.

Den ena talaren avlöste den andre. En av dem var Rasmus Jarlov, Folketingsledamot för Konservative Folkeparti och känd försvarare av demokratiska rättigheter.
− Det är ingenting annat än skandal att en konstnär kastas i fängelse i ett skandinaviskt land. Andras känslor ska inte få stoppa debatten – det är omoget, sa han och pekade på det försprång han menar Danmark har i förhållande till Sverige då det gäller just yttrandefriheten. Mohammedkrisen gjorde att man i Danmark tvingades att inse värdet av yttrandefrihet:
− Och det gjorde att vi nu står som försvarare av yttrandefriheten och att vi inte kompromissar om den.

Talade gjorde också Henrik Rönnquist, Malmögalleristen, som också han blev dömd för rasism, liksom Lars Hedegaard som också har fått betala ett högt pris för sin kamp för yttrandefrihet.

Huvudpersonen själv, Dan Park, var förstås ett jagat villebråd. Men nu inte av fiender i form av antirasister och svenska staten utan av intresserade journalister som frågade, antecknade, bandade, fotograferade och filmade från alla tänkbara vinklar.

Konstnären såg onekligen lite trött ut, men det berodde bara på att han hade stigit upp tidigt och dagen hade varit lång, sa han. Men han var också glad över allt det stöd som har visats honom från dansk sida.
− I Sverige blir jag ju bara nonchalerad. Eller så tycker man att det är bra att jag blir dömd och kommer i fängelse. ’Rätt åt honom, ungefär’, sa han när

Samtiden äntligen lyckades fånga honom för ett par minuters samtal.
Det som kanske har tagit honom hårdast är det faktum att konstnärerna i Sverige har, som han säger, ”hållit käft”. Ingen har höjt rösten för att en konstnär har kastats i fängelse.

Antirasisterna, de som har piskat upp stämningen kring honom, ger han inte mycket för:
− De är enkelspåriga. De ser bara det de vill se och har svårt att förstå ironi.
Frågan om han har blivit skrämd, om han hädanefter tänker tiga, besvarar han med ett enda – men bestämt – ord.
− Nej.
− De kanske kastar mig i fängelse igen. Eller slår ihjäl mig, tillägger han.

Flytta från Sverige, då – kan det vara ett alternativ?
Något riktigt svar på den frågan ger han dock inte, utan säger bara att han är ”lite sugen på Danmark”.
Och mer Danmark blir det för Dan Park. På måndag blir det verkligen vernissage. Fast exakt var får man inte veta. Det meddelas först senare. Av säkerhetsskäl. För – som Katrine Winkel Holm uttrycker det:
− Det har ju på senare tid visat sig att det inte bara är Sverige som har problem med yttrandefriheten.