Förnekelsefasen om hotet från islamsk fundamentalism må vara över för den icke-muslimska majoriteten i Sverige, men inte för den muslimska minoriteten. Det är allvarligt, för det är från den gruppen jihadisterna kommer, skriver Mohamed Omar.
År 2012 utkom en viktig bok, Jihad. Svenskarna i de islamistiska terrornätverken av journalisten Magnus Sandelin. Det var, mig veterligen, den första kartläggningen i bokform av den växande jihadistiska miljön i Sverige. Nu har boken kommit ut på nytt, uppdaterad och utökad. Titeln är Svenska IS-krigare. Från Al-Qaida till jihadi cool (Fri Tanke).
Även om jihadismen har funnits i Sverige sedan 90-talet har man inte sett den som ett hot. Det har funnits en tendens att förneka problemet och avfärda varningar som uttryck för ”islamofobi”. Men idag är förnekelsefasen i stort sett över, skriver Sandelin i en artikel i Dagens samhälle den 30 september.
Efter att Islamiska staten bildats i Irak och Syrien, har hundratals unga muslimer från Sverige rest dit för att ansluta sig till dess jihadarmé. Och sedan flera attacker utförts också i Europa, har det svenska samhället öppnat ögonen för hotet. ”I dag är det få som inte förstår att det finns jihadistiska nätverk i Sverige och problemen de för med sig”, konstaterar Sandelin.
”Den oerhört svåra utmaningen för världen under lång tid framåt”, avslutar Sandelin artikeln, ”består i att hantera ett löst sammansatt nätverk av grupper och enskilda som bekänner sig till en ideologi som uppmanar till massmord på civila. Inte minst Sverige, med sin historia som bas för jihadistisk verksamhet och en nu snabbt växande jihadistmiljö, har en mycket stor och viktig uppgift i detta. I det arbetet måste alla goda krafter samarbeta.”
Kan man räkna svenska muslimer till de goda krafterna? Ja, de som erkänner problemet. För även om det svenska samhället till stor del har slutat förneka, så gäller inte samma sak bland muslimer. Där befinner sig många fortfarande i förnekelsefasen.
De senaste åren har ett nytt namn seglat upp som mediernas favoritimam: Salahuddin Barakat. Han har växt upp i Malmö och har libanesiskt ursprung. Han säger sig vara emot jihadterror, men påstår samtidigt att den saknar stöd i islam.
Efter attackerna i Bryssel i mars i år sa han så här till Svenska Dagbladet: ”Det finns inte någon som helst grund i den muslimska traditionen som stöder den här typen av avskyvärda handlingar”.
Men koranverserna som jihadisterna citerar finns. Yttrandena av profeten Muhammed som de citerar finns också. Islams långa historia av jihad är väl dokumenterad. Den började med Muhammed själv som ledde härar i krig, plundrade och tog slavar. Men Barakat vill inte kalla Muhammeds handlingar ”avskyvärda” trots att han gjorde samma sak som jihadisterna gör idag.
Tyvärr är Barakats attityd ganska typisk. Istället för att erkänna att jihadterror har stöd i Koranen, profeten Muhammeds undervisning och i islams historiska praxis, så förnekar man. Han får heller inga kritiska frågor av journalister. En annan av medias favoritimamer som numera inte syns så mycket, den trevlige svenske konvertiteten Abd al-Haqq Kielan, körde med samma ohederliga retorik och kom undan med det.
När Barakat den 7 november 2015 höll en kritisk föreläsning om Islamiska staten i Ayshamoskén i Stockholm (YouTube) blev resultatet inte så bra. Han insisterade på att man som muslim måste hålla sig strikt till sharia och att IS inte tillämpade sharia på ett korrekt sätt. Flera muslimer i publiken var tveksamma till påståendet och undrade på vilket sätt IS tillämpning var inkorrekt. Barakat kunde inte svara utan kom med någon utläggning om vilket komplicerat system sharia är. Kalifen Abu Bakr al-Baghdadi, IS ledare, torde känna till det. Han är doktor i sharia.
Utan att kanske vilja det avslöjade Barakat vilket stort stöd för IS det finns bland muslimska ungdomar i Sverige. När han skulle förklara varför han tyckte det var viktigt att hålla föreläsningen sa han att IS ”rekryterar våra ungdomar” och att ”de har lyckats”. Lyckats med vad? Jo, att övertyga unga muslimer om att de står för rimlig tolkning av islam.
Imamen sa vidare att många muslimska ungdomar är ”tveksamma”, det vill säga att de är osäkra på om Islamiska staten har rätt eller fel. Jag tolkar detta – och att föreläsningen överhuvudtaget ägde rum – som ett erkännande från Barakats sida att Islamiska statens tolkning av alltför många muslimska ungdomar i Sverige inte ses som oislamisk. Tyvärr lyckades inte Barakat tydligt visa på vilket sätt de skulle vara oislamiska, så de tveksamma ungdomarna kommer förmodligen att fortsätta vara tveksamma.
Flera gånger under föreläsningen kände sig Barakat nödgad att försäkra åhörarna om att trots att han kritiserade IS, så stod han på Koranens fasta grund och höll sig till sharia som enda rättesnöre. Det tycks alltså finnas en föreställning bland muslimer att det är oislamiskt att kritisera IS. Och den föreställningen är tydligen så spridd att det är nödvändigt att bemöta den.
Vid sidan om att förneka stödet för jihadterror i islams grundtexter förekommer också en annan typ av förnekelse: att skylla ifrån sig på andra. Min erfarenhet efter att ha rört mig i moskéer i många år är att konspirationsteorier är vida spridda. Jag fick jämt höra att det var ”judarna” som drog i trådarna bakom kulisserna.
I boken Muslim i Sverige från 2003 vill de två forskarna Pernilla Ouis och Anne Sofie Roald visa hur muslimer i Sverige lever islam i sin vardag. Boken bygger på fältarbete och intervjuer och författarna var själva muslimer när boken skrevs, vilket gör att den präglas av viss inlevelse. De har, liksom jag själv, numera lämnat islam. Ouis är ateist och islamkritiker.
I kapitlet ”Västofobi” gör de intressanta iakttagelser om muslimers negativa föreställningar om västerlänningar och västerländsk kultur. Det finns en benägenhet att rättfärdiga jihadterrorn som en slags svar på vad man uppfattar som västs ”krig mot islam”.
”Många muslimer”, skriver Ouis och Roald, ”ser 9-11-attacken som ett resultat av å ena sidan detta västliga stöd av tyranniska regimer i den muslimska världen och å andra sidan västvärldens stöd av Israel”.
På grund av detta ”krig mot islam” finns det ett hat mot väst bland muslimer: ”Terrorattacken fick amerikanerna, civilbefolkningen såväl som politiker, att bli medvetna om detta hat.”
När det kommer till jihadisternas terror finns det en ovilja att se den uppenbara kopplingen mellan terrorn och vad som lärs ut i moskéerna om Muhammeds jihadkrig. I stället hemfaller man åt konspirationsteorier: ”En annan viktig faktor i muslimers syn på väst är deras olika föreställningar om att de är utsatta för olika typer av konspirationer.”
Det var inte jihadister, anhängare till profeten Muhammed, som låg bakom attacken mot World Trade Center den 11 september 2001, utan CIA och Mossad: ”De flesta menar att det egentligen är CIA som står bakom, andra menar att det är den israeliska underrättelsetjänsten Mossad med syftet att svartmåla islam […].”
Ouis och Roald förklarar sedan varför många muslimer väljer att uttrycka konspirationsteorier: ”Det är även ett sätt att skjuta skulden över på andra, såsom teorierna kring 9-11-attacken pekar på. För att muslimer och islam inte ska klandras skylls brott på andra aktörer.”
Precis. I stället för att erkänna för sig själva och andra att det faktiskt finns ett stöd för terrorn i islams texter och historiska praxis, och att självkritiskt göra upp med detta, väljer man att antingen skylla på andra eller förneka. Så förnekelsefasen må vara över för den icke-muslimska majoriteten i Sverige, men inte för den muslimska minoriteten, och det är allvarligt, för det är från den gruppen jihadisterna kommer.
Mohamed Omar