De två senaste åren har svenska folkets oro inför terrordåd ökat kraftigt. Mest oroliga är sverigedemokratiska väljare, vilket förlöjligas på många håll.
Idag publicerar Novus undersökning som visar att SD-väljare är mest rädda för terrorism. Av dem svarade 67 procent att de är ganska eller mycket oroliga för att det kan ske en terrorattack i Sverige, jämfört med 39 procent av alliansväljarna och 31 procent av de rödgröna väljarna.
I sin blogg diskuterar Novus vad rädsla i en befolkning innebär, och gör det med förvånansvärt hånfulla ordalag. Rädsla likställs med okunskap.
”Det händer hela tiden, okunskapen sprider ut sig och känslor tar över logiken. Rädsla triggar flykt- eller kamprespons. Panik riskerar att slå ut logiken och högsta prioritet blir att sätta sig i säkerhet och det får kosta vad det kosta vill. Rädda människor i grupp är en otroligt stark kraft.”
Med andra ord: de som känner oro är inte bara korkade utan också farliga.
Detta är en groteskt okunnig filosofisk slutsats. För det första har skalan kunskap/okunskap inte något som helst kausalt samband med trygghet/rädsla. Den som är okunnig kan känna en nonchalant trygghet när man gör en viss handling. Den som är kunnig om riskerna med samma handling kan vara ytterst rädd att utföra den. Vad som är vad beror på en ytterligare faktor: risk, eller sannolikhet för att något ska gå snett.
Utan en riskbedömning kan Novus inte säga ett skvatt om vad som är ”okunnig rädsla” eller ”naiv trygghetskänsla”.
Det är absurt att Novus diskuterar okunnighet och rädsla utan att ta med risk och sannolikhet. Inte minst när det gäller terrorism handlar det om just en bedömning av hur stor risken för ett terrordåd är. I New York den 11 september 2001 var sannolikheten 100 procent för ett terrordåd som kostade nära 3000 människor livet i deras vardag.
Man kan också fråga om Novus anser att parisborna som gick på rockkonserten i Bataclan eller blev beskjutna på uteserveringar 13 november 2015 var okunnigt rädda? Där var, vet vi efteråt, risken för att bli dödad i terrorattack mycket hög. Dagen innan, vet vi efteråt, var risken på exakt samma platser lika med noll att utsättas för terrordåd. Var således de som kände oro 12 november okunnigt rädda? Ja, måste Novus svara om de håller fast vid sin argumentation. Inget hände ju! Inte då.
Så fungerar det inte. Oro kommer sig av en riskbedömning av sannolikheten att något farligt ska hända. I förväg kan ingen, inte heller Novus, säga om den oron är befogad eller inte. Bara efteråt kan man konstatera det. Men vi lever inte efteråt, vi lever i nuet och vi vet inte vad som händer om bara en liten stund.
Sannolikheter kan dock kvantifieras. Bilolyckor är mycket vanligare än terrorattacker. Men det gäller inte dem som har dött i terrordåd. För dem och för deras anhöriga var terrorismen det avgörande hotet.
Mot bilolyckor gör vi också framgångsrika insatser för att minska riskerna. När det gäller terror agerar politiker på ett sätt som ökar riskerna, genom att inte upprätthålla nationella gränser och därmed inte känna till vilka som befinner sig i landet. Om politikerna agerat lika vårdslöst i trafikpolitiken, exempelvis stänga av alla trafikljus och ta bort fartgränserna, hade säkert oron över bilresor ökat i befolkningen.
Den oro som finns i ett samhälle beror i hög grad på hur seriösa och välunderbyggda beslutsfattarna uppfattas. Kan man lita på dem? I trafikpolitiken, förmodligen. I asylpolitiken, absolut inte med tanke på den gränslösa naivitet som präglat regering och riksdag.
Samtidigt som många, likt Novus, hånar oro över våldet i samhället, ser de mäktiga till att skydda sig allt mer. På något sätt är det som att de med makt har rätt att känna oro och vidta åtgärder, medan vanligt folk ska svälja risken och inte bry sig om sina liv. Här finns ytterligare en klyfta mellan styrande och styrda.
Att inte ta denna klyfta på allvar representerar en naivitet och världsfrånvändhet som kommer att stå de mäktiga dyrt.
Dick Erixon
2016-09-21