Sverige hade en seriös och restriktiv migrationspolitik förr, med en stor majoritet i Sveriges riksdag bakom sig. Var de som försvarade denna politik extremister, frågar Uffe Hansen.
Varför har föregångarna till Sverigedemokraterna haft med en punkt om repatriering? Den officiella uppfattningen, som under årtionden proklamerats i otaliga mediadrev, är att en politik för att återvända är rasism, är en politik för isolering och en världsfrånvänd dröm om att kunna vrida klockan tillbaka till år 900 e.Kr. Inget av detta stämmer.
Om Sverige hade välsignats av en kritisk och oberoende journalistkår hade de avslöjat anklagelsen som grundlös. Att kritisera migrationspolitiken eller verka för en ansvarsfull repatriering är inte liktydigt med att försvara rasism. Vi lever och verkar inom ramen för Sverige som nationalstat och staten har en plikt att värna våra gränser, bestämma vem som får vistas i vårt land. Ingenstans på jorden finns en generell rätt att flytta vart man vill. Det finns inte ett spår av förakt för andra folk, från andra kontinenter i något beslut om repatriering.
Anklagelsen att krav på en återvandringspolitik är ett exempel på försök att isolera Sverige är en lögn. En begränsad invandring är inte att isolera Sverige, men i denna anklagelse gömmer sig också ett fräckt angrepp på tidigare generationer. Sverige hade en seriös och restriktiv migrationspolitik före 1960-talet och den hade en absolut majoritet i Sveriges riksdag bakom sig. Menar dessa självutnämnda åklagare inom journalistkåren att Sverige var isolerat före 1960-talet? Menar de dessutom att de som försvarade denna politik var extremister?
När aktivister som senare banade vägen för Sverigedemokraterna mötte det etablerade Sveriges onyanserade angrepp och lögner insåg de att det skulle ta tid att förändra inställningen till migrationspolitiken. Med en obefintlig tillgång till medierna och en journalistkår som glorifierade migration och demoniserade motståndarna fanns en brant uppförsbacke att tillryggalägga. Frustrationen över att veta att kritiken alltid varit befogad är lätt att förstå.
Svårare att greppa är mot denna bakgrund att ett krav på repatriering inte skulle vara naturligt. Migrationspolitiken är inte demokratiskt förankrad. Den har påtvingats svenska folket. Beslut om uppehållstillstånd har således delats ut utan hänsyn de många negativa konsekvenserna. Att inte kräva en revidering av politiken med inslag av återvandring är att legitimera de metoder, övergrepp och oegentligheter som följt i det s.k. mångkulturella samhällets spår.
Faktum är att samtliga politiska partier verkar för repatriering, men då talar ingen om extremism eller isolationism. Visserligen är det inget de ståtar med, utan snarare ses varje utvisning som ett nidingsdåd. För mig är denna inställning främmande – Sverige är svenskarnas land och att vårt land även i framtiden ska bära svenskhetens prägel är självklart.
Andra länder tillämpar en konsekvent repatrieringspolitik ofta med hänvisning till rättvisa – det är bättre att hjälpa utsatta människor i deras närområden. I Norge kan asylsökande som beviljats uppehållstillstånd utvisas om det visar sig att de ljugit i sitt ärende. I Sverige är det vanligt att beviljade asylsökande ganska snabbt återvänder till sitt ursprungsland för att ta semester, hälsa på släkt och vänner. Varför ska inte Sverige som vår granne i väst kunna upphäva uppehållstillstånd som beslutats med undanhållna fakta eller lögner som grund? För mig är det förenligt med verklig rättvisa att inte privilegiera några på flykt och då är en repatrieringspolitik det enda rätta.
Uffe Hansen