Almedalsveckan är över. Är den bara ett ytligt sätt för den tjattrande klassen att spegla sig i varandra eller ger den något som man kan bära med sig? Jag skulle hävda, att det under ytan av ytlig kändiskultur och ett överutbud av seminarier går att utläsa vissa intressanta trender i samhälle och politik, skriver Simon O. Pettersson.
För mig kräver det inga ansträngningar, att ta mig till Gotland. Då jag har mitt föräldrahem där, behöver jag inte betala överpriser för boende, utan kan gratis passa på att gå på några politikertal och seminarier på semestern. Gratis är det förvisso för många, ja, ett inte obetydligt antal personer får betalt för att närvara på veckan. Man kan inte minst kritisera att många statliga myndigheter plöjer ned så stora resurser i evenemanget.
Flaggskeppet i Almedalsveckan är utan tvivel partiledartalen på kvällen. Det är de som får mest genomslag i media och de återkallar också veckans ursprung: Olof Palme som talade på ett lastbilsflak på 60-talet. Efter att ha lyssnat på de flesta av talen, kan jag dock konstatera att det, om man bortser från innehållsliga aspekter, inte längre är talarkonst på Palmes nivå.
De flesta partiledarna hade, upplevde jag, svårigheter att väcka verklig entusiasm och inte bara Stefan Löfven lät som en trött fackföreningsledare. Det var också flera tal, som led kraftigt av bristande struktur och dålig användning av retoriska stilmedel. Värst var kanske Anna Kinberg Batra, som började med att flera minuter tala om en grillkväll. Många gissade att det skulle bli till en sökt metafor som skulle upplösas, men det visade sig vara en helt onödig utvikning.
Den duktigaste talaren, det tror jag man kan säga oavsett egna sympatier, var Jimmie Åkesson. Trots att han var något förkyld, vilket gjorde att han fick stanna upp något och vila rösten i början, lyckades han med tiden skapa verkligt engagemang och styrka. Han avhöll sig dessutom från onödiga utvikningar, utan levererade ett sammanhållet och strukturerat tal.
Innehållsligt var det intressantaste i talarprogrammet, att den allmänna glidningen mot en mer migrationskritisk linje fick fullt genomslag.
Längst gick Kinberg Batra som i praktiken förespråkade samma asylpolitik som SD i sitt tal, om än att hon tryfferade den något med klassiskt moderata formuleringar som ”det skall löna sig att arbeta”. Men också Centerledaren, som leder borgerlighetens mest invandringspositiva parti, tog upp flera av problemen med invandringen. Man undrar, hur länge det skall vara möjligt att upprätthålla SD:s pariaställning, när både deras verklighetsbeskrivning och politik alltmer närmar sig politikens huvudfåra.
Huvuddelen av Almedalsveckan ligger dock naturligtvis vid sidan av talen. Denna gång var det över 3500 programpunkter. Det fanns alltså ett verkligt digert utbud av seminarier, diskussioner och annat för den hågade. Så lätt att orientera sig i det är det dock inte. Det tar en betydande tid bara att läsa igenom programmet.
Kvaliteten på seminarierna är också påfallande varierande. En brist är förstås ofta att seminarierna är anordnade i ett uppenbart syfte, inte bara anordnas vissa seminarier av intresseorganisationer för att göra propaganda för en viss åsikt, utan vissa seminarier anordnas till och med av kommersiella företag, för att sälja de egna produkterna. Ett annat aber är att många programpunkter är snuttifierade till det orimligas gräns, ibland enda ned till en kvart.
Om man söker igenom programmet noggrant hittar man dock ett och annat. Det finns ett visst utrymme för det undanskymda, frågorna som glömts bort och som borde lyftas fram mer. Här märktes bland annat en diskussion om TTIP, det handelsavtal emellan USA och Europa, vars detaljer ännu är okända, men som riskerar att kraftigt påverka möjligheterna till nationell suveränitet, när företagen ges möjlighet att stämma stater. En annan intressant programpunkt var, när Kristna Värdepartiets Mats Selander, som doktorerar på abortfrågans etik, höll en rejäl dragning, där han vederlade alla vanliga argument för abort. Medias likriktning märks inte bara på invandringsfrågan, utan också t.ex. i ett abortfrågan knappast någonsin blir ordentligt genomlyst.
På ett allmänt plan var två ämnen dominerade i seminarieprogrammet: integration och robotiseringen av arbetslivet. Det förra behöver ingen förklaring, men det extremt stora antalet seminarier som behandlade det andra säger något intressant. Från att ha varit ett ämne som bara intresserat ett fåtal experter, har nu robotiseringen av arbetslivet blivit en stor fråga.
Vi står för en stor teknikomvandling, där ett stort antal arbeten kan komma att ersättas på grund av teknisk rationalisering. Det kan verka positivt, som något som leder till stor produktivitetsutveckling, men arbetslösheten står för dörren. Visst har också tidigare teknikskiften lett till tillfällig arbetslöshet, innan nya arbeten uppstått i de gamlas ställe. Risken denna gång är dock att det inte kommer att bli några enkla arbeten kvar, att alla nya arbeten kommer kräva kvalifikationer. Detta blir svårt att lösa, dels som vi har svenskar utan kvalifikationer, men dessutom ständigt mottar invandrare på en mycket låg utbildningsnivå. Risken för stor arbetslöshet är alltså överhängande.
Detta visar att Almedalsveckan i någon utsträckning går att använda, för att orientera sig i aktuella samhällsfrågor. Robotiseringen av arbetslivet kommer utan tvivel visa sig bli en av vår tids ödesfrågor.
Simon O. Pettersson