Bör man bry sig om Augustpriset? I praktiken är det förläggarbranschens pris till sig själva – ett kommersiellt pris med syftet att öka försäljningen av de egna produkterna. Samtidigt tas det på ett oerhört allvar i kulturvärlden. Alla större kultursidor gör, mer eller mindre okritiskt, reklam för Augustprisvinnarna. Jag har därför läst årets vinnare i den skönlitterära kategorin, Allt jag inte minns (Bonniers 2015) av Jonas Hassen Khemiri.

Khemiri har blivit något av mångkulturens omslagspojke. Genom publiceringen av Ett öga rött (2003), en bok skriven på Rinkebysvenska, lyckades han på ett billigt sätt vinna uppskattningen hos de många invandrarvurmarna i kulturlivet. Jag tänkte naivt att han, nu då han vunnit Augustpriset, måste ha utvecklat sig en smula. Inte kan väl förläggarbranschen vilja undergräva sitt förtroende genom att utse en pristagare, som använder sig av så billiga grepp?

Alla naiva förhoppningar kom dock på skam, när jag läste de första sidorna. Stilen påminde om en sämre ungdomsroman (av den typ kanske alla läst i 10-11 årsåldern, innan man skaffat sig verkliga måttstockar). Det finns formuleringar av karaktären ”folk här är softa” och ”världens sämsta slash bästa låt”. Man tror inte att det är sant. Detta skall alltså vara prisbelönt litteratur?

Hade det varit ren nöjesläsning hade jag nog lagt ned boken redan när jag fick en uppfattning om stilen, men en kritiker måste försöka förstå verket i sin helhet. Jag läste sålunda vidare och försökte förstå handlingen. Handlingen går ut på att berättarjaget försöker att förstå, varför en vän till honom tagit livet av sig. I jakten på denna förståelse söker han, vid sidan av att rannsaka sitt eget minne, upp olika personer som kände självmördaren. Mycket förblir oklart, men det förefaller som att vännen skadats av en destruktiv kärleksrelation.

Så kort kan man sammanfatta handlingen, och man har inte missat någonting. Ingenting av intresse utspelar sig på dessa sidor. Pladdriga samtal och meningslösa händelser upptar sidorna. Människorna, om man kan kalla dem så, i boken förefaller sakna själsliv. Ingenting väsentligt verkar angå dem. Ja, de tycks helt formlösa, spökaktiga. Ingen karaktärsutveckling sker. Man får intrycket av att stirra in i ett intet.

Men varför får då en sådan bok ett sådant pris? Vad handlar det här egentligen om? Ja, ett tema som återkommer i boken är berättarjagets tankar kring etnicitet och ursprung, framförallt registrerar han ofta ”rasistiska” attityder hos svenskar. Dessa beskrivningar av ”rasism” är fullkomligt karikatyrartade, passar oftast inte alls in i berättelsen, och tillför ingenting. Som grädde på moset förekommer en kritisk karaktäristik av SD-anhängare, och en förstående karaktäristik av våldsamma mötessabotörer till vänster. Det är så fullt av klichéer och politisk korrekthet att man baxnar, men detta ideologiska motiv är utan tvivel anledningen till att boken belönas, trots dess uppenbara litterära brister.

Vad skall man dra för slutsats, när man ser att en så undermålig produkt hyllas av människor som gör anspråk på att företräda kulturen? Har vi inträtt i en postkritisk tidsålder, där kritiken spelat ut sin roll och allt bara blivit till ideologiska trosbekännelser? Jag vill insistera på att kritiken ännu är möjlig och meningsfull. Det går en avgrunddjup skillnad på den som ser Khemiris brister (de flesta) och vågar stå för det (nästan ingen). Det är ännu möjligt att behålla värdigheten och säga att kejsaren är naken och att Augustpriset är ett skämt.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent