Trots att multikulturalismen har blivit till en allmänt omfattad dogm i Sverige, förs det mycket liten kritisk diskussion om den. Praktisk-politisk kritik utövas naturligtvis av Sverigedemokraterna, men den mer akademiska eller idépolitiska debatten är fullständigt död. Därför bör varje försök till en sådan uppmärksamas. Ett inte obetydligt inlägg gör Göran Adamson i Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (Arx förlag 2014). Här finns åtskilliga intressanta analyser och viktiga observationer, även om jag från mitt konservativa perspektiv inte håller med om allt.
Göran Adamson var, när boken skrevs, lektor i sociologi vid den omvittnat vänsterinriktade Malmö Högskola, och dess publicering ledde enligt egen utsago till hans uppsägning. Detta trots att han hade en doktorsexamen från London School of Economics and Political Science, samt mångårig erfarenhet av forskning och undervisning i ämnet. Han har därefter undervisat i Köpenhamn och Högskolan i Väst. I Köpenhamn fick han t.o.m. tillfälle att undervisa med sin egen bok som kurslitteratur – så kan det gå till i utlandet!
Man kan alltså ana att det är en kontroversiell bok, som Adamson skrivit. Vad är det då för ett politiskt sprängstoff som fick Malmö Högskola att reagera så kraftigt? Ja, i denna bok kritiseras, kunde man påstå, lärosätets själva grundvalar. Boken är till sin karaktär både deskriptiv och normativ. Hans ambition är både att beskriva den mångkulturella ideologin och att kritisera den. Hans horisont är i mycket den värld han själv känner – högskolans värld. Adamson beskriver hur styrningen av den svenska högskolan alltmer kommit att präglas av en mångkulturell ideologi.
Han nagelfar särskilt den statliga utredningen Mångfald i Högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan (SOU 2000:42), som lagt grunden för högskolornas och universitetens mångfaldspolitik. Denna utredning suppleras med mångfaldsplaner från de åtta största lärosätena, för att visa hur denna ideologi konkret implementerats. Adamson visar hur begreppet ”mångfald” blivit till ett kvasireligiöst mantra (i den nämnda utredningen nämns det ungefär fyra gånger per sida), som inte får ifrågasättas. Etnisk mångfald inom utbildningen beskrivs som ett värde i sig oavsett andra kvalitéer. Etniska minoriteter kan bara känna sig representerade av personer med samma etniska ursprung.
Adamson menar att detta tankesätt är förödande. I upplysningens tradition menar han i stället att universella principer måste gälla. Trogen ett traditionellt vänsterperspektiv menar han att mångkulturalismen ligger närmare traditionella högeridéer, där partikulära egenskaper som kultur och historia är viktigare än universella principer. Jag kan följa honom ungefär halvvägs. Självklart är det så, att vid ett universitet måste man utvärdera argument efter i någon mån universella principer. Ett argument måste prövas efter t.ex. sin logiska stringens och sitt stöd i empirin. Ett argument blir inte bättre eller sämre, om det yttras av en svensk eller somalier. Jag håller helt med om multikulturalismens negativa inflytande på akademin.
Om man ser saken i ett vidare perspektiv, måste dock bestämda reservationer göras. Jag tycker hans kritik av den politiska högern är orättvis och förfelad. Människor och samhällen är beroende av sin tradition och sin historia. Att ropa på universella principer i alla sammanhang är verklighetsfrånvänt. Sverige fungerar inte utan sin specifikt svenska kultur, som är en variation av den vidare västerländska kulturen. Man kan inte kasta sin kultur över bord för universella principer. Detta förklarar massinvandringens misslyckande.
I anslutning till detta, skulle jag också vilja hävda, att den likhet, som Adamson vill se emellan multikultarismen och konservatismen, är en chimär. Bakom vänsterns omhuldande av främmande kulturer finns sällan ett genuint intresse för dessa (sådant brukar på olika sätt avfärdas, t.ex. i Edward Saids efterföljd som ”orientalism”). Detta visar den skriande inkonsekvens som förnekandet av majoritetskulturen rättigheter innebär. Varför är alltid minoritetskulturer skyddsvärda, men aldrig majoritetskulturer? Orsaken tror jag är, att vänstern egentligen inte är intresserade av partikulära kulturer, utan av abstrakta begrepp som ”jämlikhet”, ”rättvisa” och ”icke-diskriminering”. De etniska minoriteterna har bara blivit de nya fotsoldaterna i kampen för den ouppnåeliga utopin, nu när arbetarna sviker.
Dessa saker klarar inte Adamson av att se, sannolikt för att det skulle innebära ett ifrågasättande av hans egen vänsterideologi. Man kanske också, för att det skulle bli betydligt svårare att hitta en förläggare.
Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent